Lönegapet mellan arbetare och tjänstemän har inte varit så stort som idag sedan 1930-talet. Det konstaterar LO i en ny rapport om lönestatistiken för år 2013. Medellönen för alla anställda under förra året var 29 900 kronor i månaden. Skillnaden mellan arbetarnas medellöner och tjänstemännens var 10 600 kr. I månaden.
Arbetsgivarna svarar i en ganska sur kommentar att jämförelsen med 1930-talet är orimlig eftersom arbetsmarknaden ser annorlunda ut idag jämfört med på 1930-talet. Tjänstemän har t ex idag ofta flera år akademiska studier, vilket inte var fallet på 30-talet. Det må vara sant, men faktum är att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ökat markant även enbart sett till senare år. Tittar på man på statistiken över de senaste 20 åren har arbetarnas medellön ökat med totalt 84 procent och tjänstemännens med 97 procent. Några radikala förändringar i innehållet i arbetares respektive tjänstemäns yrken har knappast skett under denna period. De tre senaste åren har den genomsnittliga månadslönen ökat med 6,9 procent för arbetare. Motvarande löneökning för tjänstemän är 7,4 procent. Att skylla skillnaderna på t ex förändrad utbildningsnivå för tjänstemän håller alltså inte.
Nu är det ju som bekant inte så att varken arbetare eller tjänstemän är homogena grupper av yrken och anställda där villkoren ser lika ut. LO visar också att det finns betydande könsmässiga skillnader inom de två grupperna de jämför. Bland arbetare råder det inget tvivel om att det är de manligt dominerade yrkeskategorierna som toppar lönelistan. Det är byggnadsarbetare och arbetare inom tillverkningsindustrin som har de högsta lönerna och arbetare inom kommunal sektor som har de lägsta. Motsvarande mönster finns bland tjänstemännen. Den manligt dominerade finanssektorn ligger väsentligt högre jämför med tjänstemän i kommunal eller statlig tjänst. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i arbetaryrken 14 procent. Bland tjänstemännen är skillnaden 24 procent. Till männens fördel såklart.
Fackförbundet Kommunal är givetvis kritiska till utvecklingen. Det är deras medlemmar som är de stora förlorarna. Våra medlemmar kan inte fortsätta att vara golv åt de andra, säger de i en kommentar. Det har de givetvis rätt i. Precis som det är rimligt att arbetsmarknadenas parter tar ett ansvar för att lyfta de lägst avlönade tjänstemannagrupperna – som till exempel sjuksköterskor och lärare – så behöver kommunals medlemmar få ett generellt lönelyft. Dilemmat är dock att det utrymme som finns för löneökningar äts upp när satsningar på enskilda grupper görs. Utan en tillräckligt stark facklig rörelse och opinion kring även kring kommunalanställda arbetares villkor riskerar de att bli utan år efter år. Men det är viktigt att i sammanhanget lägga på minnet att de största skillnaderna finns mellan kvinnligt dominerade arbetaryrken och manligt dominerade tjänstemannayrken. Jämför vi de lägsta medellönerna inom tjänstemannasektorn så ligger de inte långt ifrån de högsta medellönerna inom arbetarsektorn. Faktum är att tjänstemän inom den kommunala barnsomsorgen ligger nästan 3000 kr under medellönen för arbetare inom byggindustrin.
Självklart är det rimligt att yrken som kräver lång akademisk utbildning också har högre lönenivåer. Men det är inte rimligt att skillnaderna är så här stora och att skillnaderna alltså fortsätter att öka. För att möjliggöra förändringar för lönegapets stora förlorare måste politiken se till att det finns ekonomiska resurser att möta fackets krav och dessutom den politiska viljan att satsa på rätt grupper. Eftersom våra kommuner och landsting styrs politiskt borde det inte vara så svårt.