Teater Lacrimosa spelar upp en scen ur feministcabarén När Roffe har gått på det seminarium om unga kvinnors villkor på arbetsmarknaden som LO inbjudit till. En ung kvinna är i färd med att söka jobb, hon försöker leva upp till arbetsköparens krav på att vara så där lagom kaxig men inte platstagande och bedyrar att hon är 23 år och oskuld men ändå har barnafödandet bakom sig. Det är lätt att skratta och tyvärr lätt att känna igen sig, också för oss medelålders kvinnor. Aldrig trodde vi väl på 1970-talet att våra döttrar skulle stå inför samma problem idag som då.
Jag försjunker i ungdomsminnen från min tveksamma karriär som teatervärdinna på en av Stockholms större teatrar, min och mina arbetskamraters uppgift var att le, sälja teaterprogram, servera i pausen och leda ut svimningsbenägna ur teatersalongen från de tröttande sängkammarfarser man envisades att spela. Jobbet hade jag till min egen förvåning erhållit genom att under tre sekunder promenera i högklackat över direktörens persiska matta. Men jag fick sparken eftersom jag både vägrade att passa fru direktörskans pudel och sminka mig. Teatern, som veckovis delade ut den magra lönen i ett kuvert, gav mig en rejäl skattesmäll, eftersom man inte betalt in skatt och sociala avgifter. Jag ryckte på axlarna, tog något annat deltidsjobb men lärde mig att kräva mina rättigheter.
Har kvinnornas positioner på arbetsmarknaden överhuvudtaget flyttats fram, undrar jag, när unga kvinnor berättar att de inte törs be om ett anställningsbevis eftersom de är rädda att bli betraktade som besvärliga av chefen. När undersköterskor i 20-årsåldern redan drabbats av åderbråck av allt springande och bärande och har ont i rygg, axlar och mage. Och låga löner verkar förfölja kvinnor som en efterhängsen hudsjukdom. Trots att jämställdhetslagen säger att arbetsköparen är skyldig att genom rekrytering utjämna könsskillnaderna inom olika yrkesgrupper på arbetsplatsen har vi bara per definition två jämställda yrken i dagens Sverige, gymnasielärarens ( i allmänna ämnen) och revisorns. Med en jämställd arbetsplats menas att skillnaden mellan antalet kvinnor och antalet män är så liten som möjligt, högst 40-60. Det var 40 år sedan fackförbunden och arbetsköparna slog fast principen lika lön för lika arbete och lönefrågan är ett tydligt exempel på att det är lång väg kvar att vandra innan män och kvinnor värderas lika. Varför skolar inte fackföreningsledarna inom LO unga kvinnor bättre i deras rättigheter utan låter dom tro att facket är någonting som morfar är med i? I dag bär nämligen arbetarklassen BH och jobbar på Hennes och Mauritz, mannen med pannlampan tillhör det förgångna.
Framför våra ögon genomför Kommunal sin strejk, en av de tre fackförbund där majoriteten kvinnor finns organiserade. Efter Vanja Lundby-Wedins utspel om att Kommunals lönekrav på 5,5 procent kan vara i överkant kan lätt en djävulsk tanke få fäste; ämnar man från arbetarrörelsetopparna ”låta” Kommunal misslyckas för att statuera exempel. Lära alla de kampovana kvinnor som idag står utanför dagis och sjukhus med namnlistor läxan; stick inte upp! Glöm inte att du är född kvinna! Eller som en manlig chef på ett sjukhus uttryckte det till en kvinnlig undersköterska som stod med händerna i diskvatten efter kafferasten: ”Nu är du allt hemma, va?” Om vår första kvinnliga LO- ledares uttalande är ett utslag av husbonden Görans röst eller inte är ointressant, det förblir en historisk skam som borde färga hela LO-borgen blodröd!
På LO seminariet vittnades vidare om den vardagsrädsla kvinnor bär med sig i skola och på jobb. Den där malande osäkerheten om du ska våga gå förbi killgänget som häckar bredvid hissen. Ska de skrika hora den här gången eller nöja sig med att tyst klä av en med blicken? Eller han på kontoret som sitter och stirrar på nätporr dagarna i ända och du måste gå in dit för ett ärende…( ”Säg till nästa gång det händer”, var fackombudets svar när kvinnan i fråga äntligen vågade ta upp problemet).
Enligt brottsförebyggande rådet känner 30 % av kvinnorna i åldern 16-24 år en oro för våld medan motsvarande procent för killar är runt 5%.
Ett av de förslag som LO:s seminarium utmynnade i var att arbeta för jämställdhetsgrupper i fackklubbarna för att synliggöra problemen med könsdiskrimineringen. Men Handels andre vice ordförande Tommy Tillgren, en man i medelåldern, tyckte inte att det var nödvändigt. Med en suck kan jag konstatera att samma förklaringar, samma undanflykter kommer från pamparna igår som idag. Hur länge orkar kvinnorna vänta, hur militant måste den nya kvinnorörelsen bli för att gubbslemmen ska spolas ner i historiens slasktratt?
