”Man måste vara hel och ren under”, sa mormor där hon satt och lagade de flossade rosa underbyxorna med resårband kring benen. Om hon skulle vara tvungen att åka till sjukhus måste underkläderna vara hela och rena. Mormor hade definitivt synpunkter på hur vi flickor skulle vara klädda och bete oss. Hon och jag var på Oscars en gång och såg My Fair Lady. En scen utspelar sig på Ascot, en kapplöpningsbana. Dover, den häst huvudpersonen, Eliza, satsat pengar på, låg inte i täten. ”Dover”, skrek Eliza ”se till att få tummen ur arslet!” och jag brast ut i gapskratt. ”Tyst”, sa mormor, ”du får inte låtsas om att du förstår!”
Det där med uppträdande och klädsel är inte helt enkelt. I vilket fall inte för oss kvinnor. Det finns hur många klädkoder som helst och vi får inte bryta mot någon av dem. Gör vi det får vi skylla oss själva ”för går man upp i bergen med sådana shorts måste man inse vilken risk man tar!” I Vänsterpartiets kvinnopolitiska program hävdades att en kvinna har rätt att klä sig som hon vill, bete sig som hon vill, gå var hon vill utan att riskera att utsättas för sexuella trakasserier, kränkningar eller sexualiserat våld. Hur ser det egentligen ut med det?
Anna-Lena Laurén rapporterade i DN om hur hon blev uppmanad att ha lång kjol – inte jeans – när hon skulle rapportera från Groznyj. När jag skulle åka på studiebesök till Zambia och Uganda informerades jag om att jag helst skulle ha lång kjol och inte tunna linnebyxor. Om det regnade skulle ”allt” synas igenom. Vad ”allt” var framgick inte.
Det var ungefär som den amerikanska konsuln sa till mig när jag sökte visum och skulle svara på frågan om jag hade begått några ”immoral sexual acts” – omoraliska sexuella handlingar – och jag ville veta vad det var. Han slog först i lagboken men där stod ingenting om vad det kan vara så han sa att det är allt jag måste stänga sovrumsdörren för att göra. Jag frågade om han hade barn och det hade han. Det visade sig att inte heller han hade sex med öppen sovrumsdörr! Frågan om vad ”allt” omfattar är fortfarande obesvarad. Vad händer om risken att avslöja ”allt” kolliderar med rätten att klä sig som man vill?
Det visade sig att inte heller han hade sex med öppen sovrumsdörr
En kvinna som inte klär sig efter klädkodexen, utan som hon vill, kan råka illa ut. Inte bara den egna gruppen kan giftigt kommentera hennes klädsel utan hon kan riskera att få löpa gatlopp i media – som nu senast Isabella Lövin. Katarina Barrling Hermansson, statsvetare vid Uppsala universitet, har studerat de olika partigruppernas kultur – bland annat klädseln – i riksdagen. Vad gäller Vänsterpartiet säger hon i SvD: ”Det väger tungt att tillhöra en förtryckt samhällsgrupp och klädseln, särskilt bland männen, ska gärna signalera arbetarklass, även om man är akademiker.” På de kvinnliga riksdagsledamöterna ställs inte samma krav – de kan klä sig som de vill. Fast frågan är om det är möjligt ens för en kvinnlig riksdagsledamot att gå utanför den klädkodex som gäller för den grupp hon tillhör? Oavsett om det handlar om att ”klä ner sig” eller ”klä upp sig”?
Häromdagen deltog jag i en diskussion där frågan om en kvinna ska ha rätt att klä sig som hon vill kom upp. Diskussionens vågor gick höga men de närvarande – både kvinnor och män – tyckte att det var självklart att en kvinna ska få klä sig som hon vill. ”Får man gå till Coop i bikini”, frågade jag. Det blev tyst en stund. ”Om jag vill gå till Coop i bikini, så gör jag det” förklarade en ung kvinna och rättade till sin hijab.
Det är så sant som det är sagt – en kvinna klär sig som hon vill och var hon vill!
