Trodde du att feminismen blivit rumsren, accepterad, ja, kanske rentav urholkad? Tyvärr gott folk, det är precis tvärtom.
När Göran Persson blev feminist verkade begreppet ha förbleknat. Men det var ordet som börjat tappa sin betydelse. Innebörden i feminismen är farligare än någonsin. Det är kanske inte så lätt att se. Att kvinnor ska ha lika rättigheter är självklart, lika lön också, knappt ifrågasatt av någon. Tjugo procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på ett feministiskt parti. (Frågan är egentligen märkligt ställd. Alla partier utom m och kd är ju ”feministiska”, så egentligen borde andelen varit långt över 50 procent.)
Det som visar att feminismen verkligen utmanar den rådande ordningen, är den starka motattacken. Evin Rubars tv-program ”Könskriget” är bara ett konkret uttryck för en lång medial antikampanj. Mediekampanjer går ofta att bemöta – en del av dem är kanske till och med välkomna, som öppning för seriös debatt kring sakfrågor.
Värre är de rent reaktionära krafter som vädrar morgonluft. Anti-abortrörelsen har återigen krupit fram från sin gamla unkna hörna, med motbjudande tal om oskyldiga små foster. Norsk tv visade nyligen en film som innehåll närgångna sekvenser från abortingrepp, avseedda att väcka sympati för de små liven.
Debatten kring barnomsorgen är rent surrealistisk för att pågå år 2006. Barnomsorgen, idag förskolor, är själva grunden för kvinnor på arbetsmarknaden. Att arbeta är, förutom värdefullt i sig, helt nödvändigt för ekonomiskt oberoende, vilket i sin tur är grunden för verklig kvinnofrigörelse. Den aningslösa Nina Björk gick helt och hållet reaktionens ärenden i sin DN-artikel om kvinnor och arbete. Genom att hävda att mammor får dåligt samvete av att lämna sina barn, säger hon att goda mammor bör ha dåligt samvete. Det har, efter att den debatten klingat av, hängt kvar en underförstådd fråga som lyder: Kan vi vara säkra på att barnen inte far illa i förskolan? Det har därmed blivit lätt att förespråka hemmafruidealet.
Reaktionen är tillbaka. Slaget står här och nu.