Ärligt talat: det här är inte bra. Man ska vara oerhört förtjust i folkloreinspirerad, bluesaktig tafflig rockprogg för att gilla själva låtarna. Alternativt besitta grav progg-nostalgi. För många av oss gäller väl det senare.
Och det kan vara gott nog. Hjärtat sitter ju på det rätta stället, liksom. Och nostalgin flödar: Det är Ååå tjejer, Hanna från Arlöv, Vi är många, Det ska bli slut på rumban och många fler. Men den nyutgivna samlingen kvinnosånger, klassiker från åren 1972 – 1979, blir inte mer än just nostalgi.
Den tragiska sanningen är ju att det var kvinnorna som stod för bottennappen i proggens glada gör-det-själv-era. Roligt – visst, träffsäkert – absolut. Och som stärkande peptalk fyller låtarna givetvis en funktion, idag som igår. Men låtarna är på sin höjd medryckande melodiösa och kuligt arrade. Sången lider av den gamla, som det föraktfullt kallas, kärringfalsetten, som sitter i och överskuggar de tama försöken till aggressiv attityd. Det hela blir en smärtsam påminnelse om att ”Kvinnor kan” faktiskt är en relevant devis eftersom många kvinnor inte alls kan. Inte så bra som gubbarna.
Det har sin förklaring, som så mycket annat, i de gamla vanliga strukturerna som nedprioriterar kvinnors verk och som hindrar den stora massan kvinnor att försöka. Kvinnorna har inte suttit med gitarren sen de var en tvärhand höga eller skrutit med att de minsann ska bli rockstjärnor. Nej, de har först klätt sig i tajta jeans och slitit med locktången i några år, innan det kommit på att ta för sig. Så de står där med micken och gitarren i vuxen ålder och gör sitt bästa för att få det rätta svänget, det rätta upproret.
Resultatet måste ju bli halvdant. Gubbarnas låtar i Nationalteatern, Blå tåget och Hoola bandoola överstiger vida denna samling i kvalitet, till och med när det är Nationalteaterns material som återfinns på Sånger om kvinnor.
Spelar ingen roll vad ni säger om att det finns många tjejer som spelar rock och att tjejer vågar lika mycket. För det är färre tjejer som spelar rock och färre tjejer som vågar och då blir de frammejslade musikerna sämre. Precis på samma sätt som Sverge har blivit ett framgångsland inom sport och musik beroende på utbudet kommunala idrottsanläggningar och musikskolor. Ju fler som börjar, desto fler blir riktigt bra. Omvänt: ju färre som börjar – och ju senare – desto färre blir bra.
Det är detta som präglar dessa låtar, då som nu – hur gärna jag än skulle vilja något annat.
Lena Malmberg
