De blodbesudlade generalerna från militärdiktaturens Argentina log stort när de trädde in i rättegångssalen. På deras kavajslag satt Vatikanens kokard, en slags bandrosett, som ett uttryck för tillfredsställelsen med valet av en ny Påve; Buenos Aires ärkebiskop Jorge Bergoglio, eller ”Francisco I”, som han nu heter i Vatikanstaten.
Min argentinska vän Nechi Dorado, författare, poet och veteran inom den argentinska vänstern skrev av sig sin frustration och vrede när nyheten blev officiell.
”I dag kände en stor del av det argentinska folket ett hugg i levern som av ett spjut, kastat av den högsta strukturen inom den katolska kyrkan. Jag kan inte förbli tyst för jag är en del av detta folk som begrät 30 000 mördade, torterade och massakrerade kamrater.
Som fortfarande gråter för barnbarnen som inte är återfunna.
För bebisarna som föddes i fångenskap och i många fall överlämnades till de som blev deras mödrars mördare.
De säger som de har sagt tusen gånger, att ”deras fäder och mödrar var terrorister”.
Jag frågar som jag har gjort tusen gånger; ”Var bebisarna också terrorister?”
I den klassiska boken Kyrka och diktatur av Emilio Mignone betecknas den nye påven som ett paradigm av ”herdar som överlämnade sina får till fienden utan att försvara eller rädda dem”. För även om den nye påven inte var en direkt kollaboratör, som ett stort antal av hans fränder inom kyrkan, faller ett enormt ansvar på Bergoglio för att inte ha tagit strid mot bödlarna som slaktade tusentals av den katolska kyrkans egna församlingsbor samt lät försvinna eller mörda franska, spanska och latinamerikanska präster.
Men varför utser Vatikanen Bergoglio till påve om den känner till hans kontroversiella meritförteckning?
Jorge Gambina, argentinsk vänsterekonom menar att valet av Bergoglio ska ses i ljuset av att Latinamerika är den enda kontinent i världen som sakta men säkert är på väg att befria sig från nyliberalism och imperialism, som har tagit de första stapplande stegen för att bygga socialism i länder som Venezuela, Bolivia, Nicaragua och Ecuador och där folken som aldrig förr har enats mot en ekonomisk och politisk fiende.
– Kyrkan oroas av Chávezeffekten på kontinenten, av den politiska förändringen och att det socialistiska målet ska utvidgas (till resten av Latinamerika), säger Gambina.
Trots luddig kritik vid skandaler, har Vatikanen som så många gånger tidigare CIA, Pentagon och State Departement och den nationella borgarklassen på sin sida. De krist- och socialdemokratiska partierna var och är USA:s och CIA:s förlängda och finansierade gren. Det har varit så under större delen av 1900-talet inom både fackföreningar och i den politiska kampen. Deras uppgift och mål var och är att rulla tillbaka historiens gång och stoppa de revolutionära krafterna. Det är i det ljuset man ska se valet av en ”latinamerikansk påve”, som om sociala klasser och ideologisk övertygelse är underordnad nationell tillhörighet.
Men de är miljoner och miljoner som har vandrat i timmar på Caracas gator under snart två veckor för att ta ett sista farväl av den man som många troende venezuelaner i dag kallar för ”vår Jesus på jorden”, den man som materialiserade de drömmar som präster som Bergoglio lovar ska bli verklighet, men i himlen. Och medan Chávez politiska arv går vidare och vinner nya anhängare i kampen för socialism i det 21:a seklet, förlorar den katolska kyrkan miljoner trosfränder varje år. Frågan som Vatikanen borde ställa sig är varför.
