I Norrköping, som jag kommer ifrån, snackar människor skit om invandrare. Jag antar att en del av dem röstade på SD. Men det vore ett stort misstag att därför demonisera dem som oupplysta rasister. Det finns en stark, fortfarande levande, arbetarklassmoral som säger att man inte ska leva på samhället. Därför handlar mängder av vandringssägner som florerar just om ekonomi, inte om ras eller hud. En stor del av arbetarklassen upprörs över bidragstagare/ fuskare med samma engagemang, oavsett om de heter Micke, Muhammed eller Maria Borelius. Och de är faktiskt så toleranta att de tillåter människor, både svenskar och invandrare, att leva lite som de vill – förutsatt att man gör rätt för sig.
Ett utmärkt sätt att mota SD-Olle i grind vore att bejaka människors ekonomiska undringar kring invandringen. Politiker och opinionsbildare måste ta ”har vi råd”-frågorna på allvar utan att elitiskt avfärda det som rasism. Trumpeta ut alla tillgängliga siffror för alla grupper och undergrupper som bor i det svenska samhället. Spjälka upp det i klass, kön och etnicitet, där även människor som heter Andersson eller Ax:son Johnson inkluderas. Vad får människor, inom alla grupper, i försörjningsstöd? Vad kostar invandringen och vad tjänar vi på den? Vad förlorar vi på att människor inte får arbete på grund av sitt efternamn och så vidare?
För de finkänsliga privilegierade är dock själva kategoriserandet en sorts rasism, nästan som rasbiologi. Men tyvärr, människor utanför medelklassghettona upplever faktiskt att vi lever i ett samhälle där det finns invandrare och svenskar.
Och det värsta vore att definiera bort den verkligheten, att fördöma perspektivet eller att börja predika om hur fantastisk det är med det mångkulturella samhället.
Jag anser att det begreppet ska läggas ner, omedelbart. Alla samhällen är mångkulturella och begreppet innebär ett synsätt där individer riskerar att förväxlas med kultur.
I exempelvis den muslimska kulturen kan människor både ha blivit uppmuntrade och kränkta av Muhammedbilderna.
Precis som människor i vår kristna kultur både blev överförtjusta och förtvivlade över Ecce homo-utställningen. Mångkulturalismen har blivit ett luddigt överhetspåbud som ingen vet vad det betyder, förutom ospecificerad tolerans och en massa god mat. Begreppet är impotent inför faktumet att även resurssvaga och utsatta hyser värderingar som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle.
För cirka 14 år sedan berättade en kompis i Norrköping att hennes son, utan att förstå att han skulle bli förolämpad, fått höra:
– Jag ska knulla din morsa. På ett föräldramöte, några år senare, säger lärarinnan menande till pojkarna:
– Ja, här har vi dem, alla mammorna.
Det vill säga, alla dem som pojkarna hotade med att knulla varje dag. Ett urgammal utdött hederskodex hade kommit i retur och jag fruktar att inflytandet från gamla patriarkala strukturer ska underminera den jämställdhet vi uppnått i Sverige. Jag blir kränkt när jag ser kvinnor bära slöja eftersom det är ett tecken på underordning.
Och samma känslor skulle väckas om en kristen grupp skulle återuppliva den svenska hedersseden att kvinnor måste täcka håret. Att i namn av tolerans tolererar de icke-toleranta är också en form av rasism, att man värderar människor olika beroende på vilken kultur de kommer ifrån.
Resultatet blir att man i toleransens namn stöder förtrycket av dem som de icke-toleranta förtrycker.
