I vardagen ägnar jag mig mycket åt kontrollkommunikation; häng upp jackan, plocka upp lite på ditt rum, gå och hämta matteboken nu. Det är tråkigt. En kväll när vi går hem från scouterna stannar barnet plötsligt till. ”Jag kan prata med dig som en kompis mamma”. Vi hade haft roligt och skrattat tillsammans, helt utan tjat om läxor.
Det slår mig att det är undantaget.
Därför är det välkommet att se en särskild satsning på just utbildning i Göteborgs stads arbete för att lyfta stadsdelen Tynnered. Förutom en upprustning av Opaltorget, fastighetsutveckling och ett samarbete med ett antal företag kring sommar- och ungdomsjobb öppnar även en icke-konfessionell skola i Räddningsmissionens regi.
Communityskolan är inspirerad av ”community schools” i USA och Storbritannien och är utformad för att kunna knyta an till föräldrar, idrottsföreningar och andra inom lokalsamhället. Skolan kommer även att erbjuda eleverna frukost, läxhjälp och aktiviteter efter skoltid.
Det här är den typ av friskola som man önskar att de stora koncernerna kunde öppna åtminstone några enstaka flaggskeppsalibin av – en skola som inte sorterar bort ”olönsamma” elever, utan i stället eftersträvar att stärka och engagera lokalsamhället i ett socioekonomiskt utsatt område. Det är den typ av skola Almega och makarna Bergström kunnat peka på som ett fint exempel på hur privata krafter kan bidra till samhället och till de kommuner vars skolbudget man annars har som affärsidé att dränera. En ynka strategisk communityskola hade kanske också dämpat det negativa intrycket av den göteborgske Jensen-rektorns skryt om att byta ut ett ”svagt” elevunderlag mot blivande handelsstudenter från studievana hem.
Vi ser inget av detta eftersom det inte ligger i skolkoncernernas intresse och eftersom vi som samhälle inte ställer några krav på att välfärdsföretagen också ska återinvestera i samhället. Och så här kommer det fortsätta eftersom högerblocket bestående av SD, M, KD och L samt även Centerpartiet stödjer den här typen av koncerner. Särskilt det konservativa blocket finner det gott. Man har inga som helst problem med att urholka kommunala skolor och spä på segregationen med ena handen, samtidigt som man kräver hårdare tag mot förorterna med andra.
Man stödjer en hänsynslös exploatering av samhället i allmänhet och skolelever i stort. På retorisk nivå livnär man sig även på invandrare. Att kräva hårdare tag mot invandrare är den symboliska valuta man hoppas kunna köpa sig makten med. Långsiktiga idéer för att stärka välfärden saknas, och de kriminalpolitiska utspelen sker helst på symbolpolitisk nivå. Man förespråkar att straffa bort kriminaliteten och öka övervakningen för att man tror att det är vad folk vill, trots att man vet att det inte fungerar.
Det övergripande målet bakom satsningen i Tynnered är att få bort stadsdelen från polisens lista över utsatta områden. Man snyggar till, fokuserar på jobb, utbildning och samverkan med flera aktörer. Med detta kommer också något utöver det rent brottsbekämpande; ett synsätt på samhället som varken betraktar elever som en belastning, paria eller möjlighet till vinstutdelning.
Medan tjatet om läxor sakta driver både mig och barnen till vansinne saknar jag bittert den tillfälliga satsning barnens fritids gjorde på läxhjälp. Varje stund med ett trött, frustrerat barn som är nära att slita sönder pappret vid minsta motgång förstår jag att jag är förälder, kanske även vän ibland. Men absolut inte pedagog. Det är därför vi har skolor. Det var i alla fall därför vi hade skolor.
