Det råder en tystnadskultur bland kommunens anställda i Göteborg. Medarbetare avstår från att anmäla hot och kriminella handlingar i rädsla för repressalier, är osäkra på vilket stöd de kan förvänta sig från arbetsgivaren och uppmuntras i värsta fall av chefer att avstå från att rapportera incidenter. Allt detta enligt en medialt uppmärksammad rapport författad av konsulten Anna Ekström på uppdrag av Göteborgs stad.
Bland typer av beslut som kan påverkas nämns p-böter, vräkningsbeslut och omhändertagande av barn. Samhällets lagar och regler kan inte tillämpas liktydigt överallt. En demokratisk förlust.
Det stora nyhetsvärdet, tydligast manifesterat i att den Stockholmstokiga dagstidningen DN engagerat sig, ligger i att rapporten pekar ut att tystnadskulturen skapar en sårbarhet inför otillbörlig påverkan: att anställda hamnar i en arbetssituation där man tvingas backa inför hot, och därmed etablerar en informell praxis där organiserad brottslighet och extremism vinner inflytande över kommunal verksamhet.
Det är detta som kastar ljus på stadens politiska ledning (och opposition), som kommer med både kraftiga fördömanden och löften om åtgärder.
Och kanske ryms här en gnutta hopp. Frågan – som tangerar extremism och gängkriminalitet – landar ändå i det dagliga arbetet i de kommunala verksamheterna. För ytterst är det verkligen en fråga som rör organisation och arbetsmiljö.
Med det behöver rapporten också ses i ljuset av vad den undviker att beröra: den övergripande samhällsutveckling där våld och hot på jobbet ökat kraftigt – långt mer än dödsskjutningar på öppen gata och våld i nära relationer. Utvecklingen har pågått sedan 90-talet och är tydligast bland offentliganställda, särskilt inom kvinnodominerade välfärdsyrken. I tid sammanfaller ökningen av våld och hot med den svenska nedmonteringen av välfärden och dess personalstyrka.
Sofia Wikman, docent i kriminologi, är en av landets ledande forskare inom ämnet. Hon finner bristen på medial uppmärksamhet anmärkningsvärd, och berättar för tidningen Akademikern (24/6 2021) att problemen ofta ökar när man skär ned på personalen. I sin forskning har hon visat att organisationers förmåga att hantera hot och våld på jobbet främst är kopplad till personalens upplevelse av stress, arbetsplatsernas bemanning och tilliten inom arbetsgruppen. Det räcker alltså inte att tala om skyddsutrustning, uniformer och organisatoriska checklistor. För att komma tillrätta med hoten behöver verksamheterna tilldelas nödvändiga resurser så att socialsekreterarna hinner med sina arbetsuppgifter: att hjälpa människor.
I ett hårdnande samhällsklimat ökar också konfliktytorna mellan tjänstemännen och dem de är satta att bistå. Inom det sociala fältet finns en ständig undran om varför det larmas högt om kriminalitet samtidigt som många kommuner, så även Göteborg, systematiskt skär ned på skolor, förebyggande insatser riktade mot ungdomar, läxhjälp, föreningsliv och idrottsaktiviteter et cetera.
Under mina år inom servicesektorn har jag bevittnat klassamhällets återkomst från första parkett. Individer med högre utbildningar och solida samhällspositioner drar sig inte längre för att påtala just dessa som del av outtalade krav på bättre service. Många möten sker också i tassemarkerna av vad som för en myndighet eller förvaltning innebär otillbörlig påverkan, med obehagliga samtal, mejl och förolämpningar.
Det ligger i yrkesrollen att lösa dessa situationer på ett professionellt sätt. Därför krävs en organisation som kan balansera skråfilosofin att ”det hör till jobbet” med tillräckliga resurser, en god arbetsmiljö, konsekvensbeskrivningar som tar hänsyn till personalens situation och i förlängningen även tillräckliga medel för att kunna ge invånarna den samhällsservice de är i behov av.
Det är inte någon sexig åtgärd att basunera ut inför journalistkåren, men det är vad som behöver göras. Ytlig symptombekämpning som helt bortser kunskapsfätet inom området kommer inte att leda någon vart.
