Fanns det så lite att säga efter ett så stort nederlag?! Begicks inga taktisk misstag inför och under valkampanjen? Gjordes det inga felbedömningar av partiets ledande organ? Var partiets strategi korrekt? Fanns det förresten någon sådan? I så fall – hur presenterade vi den? Fanns det någon självkritik för verkställande utskott, partistyrelse distriktsstyrelser med flera att framföra?
Partiordföranden, Flammans ledarsida och många andra talade om ”ett svidande nederlag”. Flammans redaktör Aron Etzler förklarade att tidningen öppnade sina spalter för en ordentlig eftervalsdebatt. Lars Ohly förklarade att ”vi måste vända på varenda sten” när det gällde den politik vi fört.
Men aldrig har jag sett något så lamt och mesigt som det som följde! Vart tog alla de häftiga inläggen, de bitska kommentarerna, de kontroversiella ståndpunkterna, de oväntade infallsvinklarna vägen, när det gällde att granska det som hänt? Antalet debattartiklar i Flamman och Vänsterpress har varit få och föga kontroversiella eller tankeväckande jämfört med de programdiskussioner eller eftervalsdebatter som tidigare förekommit i VPK/Vänsterpartiet. Sällan har en uppmaning till debatt om partiets politik hörsammats så lite. Vart tog alla annars så talträngda partistyrelseledamöters självkritik vägen – och hur såg den ut? Jag har svårt att föreställa mig att uppmaningen till debatt i Flamman följdes av en hård censur av inkomna inlägg. Så varför detta tigande i flera månader?
Men så plötsligt blir det liv i luckan! Lars Ohly förklarar i en intervju i Vänsterpress att om partiet vill så stannar han ännu en mandatperiod som partiordförande. Strax förklarar Jonas Sjöstedt efter utspel i Kronobergs- och Daladistrikten att han inte ställer upp som partiordförande om Lars vill stanna, men är bredd att ställa upp som partiordförande om Lars avgår. Samtidigt förklarar Jonas att han vill höra vad partiets medlemmar tycker i partiledarfrågan. Detta får naturligtvis genast medias uppmärksamhet, eftersom media är så personfixerade och sällan orkar göra annat än att krafsa på ytan (och försöker man som Janne Josefsson blir det indignationsnummer över enskildheter och utan djupare analys).
Självklart är partiledarfrågan viktig, men det dröjer ett tag till nästa kongress- och partiledarval och till skillnad från Socialdemokraterna lider vi inte brist på varken kvinnor eller män som skulle kunna ta över efter Lars. Men vad är det viktigaste nu – en debatt i personfrågan eller en självkritisk debatt om partiets politik och organisation, taktik och strategi?
Partiledarfrågan är viktig, men vart partiet ska gå, i vilken riktning som en partiledare sedan ska föra partiet efter kongressdebatt och kongressbeslut måste rimligen komma i första hand. Jonas har naturligtvis rätt när han säger att vi måste höra vad partimedlemmarna tycker, men först i en lång rad betydelsefulla politiska frågor och sedan i personfrågorna – och då inte bara i partiledarfrågan. Vi måste också diskutera sammansättningen av partistyrelsen, där var och en måste bära sin del av ansvaret för vad som hände inför och under valet.
I spänd förväntan på att i Flamman och Vänsterpress få läsa en omfattande och inspirerande uppvisning av undersidan av ett stort antal stenar.