Det finns ingenting som är särskilt ”mitten” i Centerpartiets eller Liberalernas politik. Sänkta ingångslöner, marknadshyror, ännu mer sänkt skatt, lägre skatter för företag och gärna mer vinstdrivande välfärd. Ändå hade statsminister Stefan Löfven i en partiledarutfrågning på bästa sändningstid under hösten svårt att välja vem av Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) som han helst skulle vilja ha som middagssällskap. Det är en talande och en rätt tragisk bild för vår samtid. Ytligt, personfixerat och dumt.
Men det är där vi står. En socialdemokrati, som tillsammans med Vänsterpartiet tagit viktiga myrsteg åt vänster på höger-vänsterskalan, men som samtidigt verkar vara supertaggade på att delta i det kulturkrig som Sverigedemokraterna mest av allt vill att valrörelsen ska handla om: Oklara och luddiga ”svenska värderingar”, terrorism och brott och straff. Frågor som sällan har syftet att tydliggöra något klassamhälle.
Tyvärr står S med skjutgalna ministrar på fel sida anständighetens gräns i det här kulturkriget. Finansminister Magdalena Andersson ojade sig strax före årskiftet över att vi nu, med stängda gränser, har ett för stort flyktingmottagande och civilminister Ardalan Shekarabi och justitieminister Morgan Johansson tävlar om vem som kan misstänkliggöra vänstern och invandrare mest i frågor som rör lag och ordning.
Socialdemokraterna har antagligen siktet inställt på att stoppa en blå-brun regering. Det är hedersamt. Men att göra det genom att legitimera Sverigedemokraterna och Moderaternas problemformuleringar, ge upp klass-dimensionerna i politiken (aldrig utmana kapitalet) och bli fullskaliga identitetspolitiker i pratet om värderingar med en mycket snäv målgrupp (SD-väljare) för sin politik, det kan inte vara rätt sätt att göra det på.
Men vad är integration? Jo, det är komvux, det är jobb, arbetsvillkor, förskola och gymnasieutbildning
Det är inte helt omöjligt att Moderaterna skulle låta Sverigedemokraterna stödja en Allians-regering, men vi är långt därifrån – och det ska vi tacka PK-Sverige för. Nej, det är (ännu) inte socialt accepterat att vara rasist. Nej, SD är inte ett parti som alla andra. Vi är inte där än, alltså kan förutsättningarna fortfarande ändras både åt det sämre och till det bättre. Centerpartiets utomparlamentariska gren, tankesmedjan Timbro, försöker på alla sätt de kan att göra SD accepterat. Även inom vänstern så hörs fler ”realister” nu än tidigare – också ett sätt att på de brunas spelplan förflytta politiken högerut.
Som vanligt är det överklassen som vinner på att den politiska debatten alltid kantrar åt något annat håll än i klassdimensionen. För problemen vi har i Sverige idag löser vi genom att ta strid mot den lilla elit som har ekonomiska intressen som styr samhället. Det borde inte vara ett hinder för folk som kallar sig vänster. Det är klasspolitiken arbetarrörelsen ska debattera, framtidstro är det som ska byggas hos väljarna.
Men om regeringen inte själva tror på landet de påstå sig hålla på att bygga, varför ska någon av deras väljare göra det?
Det har i dagarna rapporterats om hur det är invandringen och integrationen som kommer bli den stora frågan vi kommer att prata om i valrörelsen. Ja, när det är det enda politikerna vill prata om (så att de slipper de andra striderna) är det inte så konstigt att väljarna hakar på. Men det är heller inte hela sanningen. Frågan om invandring, integration och migration syns i människors vardag. Konstigt vore det annars.
Invandringen är inte bara viktig för dem som är mot, utan också för oss andra som vill ha en generös flyktingpolitik. För oss som jobbar i förskolan, skolan eller sjukvården. För oss som träffar flyktingbarn i vår egenskap av socialsekreterare eller handläggare. För oss som har jobbarkompisar som själva flytt, för oss som själva flytt.
Dessutom läser journalister, politiker och väljare just nu samhällets problem genom ett integrationsfilter. Men vad är integration? Jo, det är komvux, det är jobb, arbetsvillkor, förskola och gymnasieutbildning. Det är allt det där Sverige under Alliansregeringen led stora förluster av i form av nedskärningar och uteblivna satsningar, där skattepengar tas ut ur landet genom vinster i privata företag. Lösningarna finns där, bara vi har politiker som vågar prata om dem.
Så, låt oss prata om det.
Tyvärr står S med skjutgalna ministrar på fel sida anständighetens gräns i det här kulturkriget
Med en högerregering bestående av Socialdemokraterna och de liberala partierna Miljöpartiet (om de är kvar), Centerpartiet och Liberalerna så kommer arbetsrätten försvagas, de så kallade ”marknadslösningarna” på samhällets problem kommer att bli fler: marknadshyror, fler katastrofala upphandlings-skandaler likt Nya Karolinska – världens dyraste sjukhus. Fler BB-avdelningar kommer stänga och lönerna kommer att sjunka i relativt värde (mer än vad de gör idag).
Ja, det är läskigt att tänka på hur sossarnas kompromisser i en högerregering ska se ut. För ärligt talat, vad har Socialdemokraterna kvar att kompromissa med högern om när man redan övergett sina grundpositioner?
Om vi istället tänker på vad en vänsterregering skulle kunna göra i det ekonomiska läge vi befinner oss i idag så är möjligheterna oändliga – i alla fall för den som vill bort från det stillastående vi har idag: Avgiftsfri tandvård, mer investeringar i infrastruktur, bostäder och kollektivtrafik. Höjda garantipensioner där alla har får vara med i systemet, höjt försörjningsstöd för äldre och barnfamiljer. Avskaffande av allmän visstid, utbyggd barnomsorg och förskola, gratis hemtjänst för alla äldre, investeringsstöd till billiga hyresrätter.
Detta skulle naturligtvis vara resultat av kompromisser och hårda förhandlingar mellan sossarna, vänstern och Miljöpartiet (om de finns kvar efter valet). Både i faktiska krav och i sin kommunikation måste vänstern vara än mer visionär än såhär. Man måste prata om kortare arbetstid, ett annat sätt att organisera arbetet på och om att demokratisera och ge människor makt över sina liv. ”Vi nådde inte ända fram” är skönare att säga om resultatet av ens förhandling är radikal och systemförändrande – och inte bara en skönhetskorrigering av ett ruttet system.
Det är som vanligt genom den faktiska politiken och problemformuleringen som den ena eller andra sidan i klasskampen kommer vinna. Visst, det är avgörande hur man paketerar den och hur ledarskapet kommunicerar – men börja med att säga att det inte är omöjligt att vi har en vänsterregering efter 2018.
