När kapitalet tar till vapen är boken den svenska vänstern saknat alltför länge. Efter att ha genomlidit decennier svältfödd på inhemskt producerad marxistisk litteratur, kan man inte annat än att bli lycklig över att Agora har gett ut en välskriven marxistisk bok om imperialism. Malms ansats till att utveckla imperialismbegreppet är förtjänstfull och angelägen.
Imperialism har under flera decennier mer framstått som ett gummibandsbegrepp än ett analytiskt redskap för förändring. Sedan 1960-talet har den intermarxistiska diskussionen alltför ofta präglats av en tendens att utvidga imperialismbegreppet till den gräns att det kom att bli otjänligt som analytiskt redskap. Ett begrepp som helt sonika kunnat tänjas kring nästintill det mesta vänstern uppfattat som dåligt.
När kapitalismen i sin helhet kunde definieras som imperialism, framstod begreppet som meningslöst. Med Malms ord: ”Om nu ’imperialism’ ges betydelsen ’globala relationer av ojämlikhet, oavsett form’ vad skiljer då begreppet från ’världskapitalismen’. Varför alls ha en teori om imperialism och inte bara om kapitalism?”.
När nu ljudet av taktfast stöveltramp och skoningslöst bombardemang av periferin är mer än påtagligt, framstår det efter decennier av tal om kulturimperialism som nödvändigt att återföra begreppet till dess klassiska rötter. Malm argumenterar för att om man ska kunna identifiera imperialism måste följande tre beståndsdelar vara närvarande: 1) En ockupation, ett krig eller en annan militär intervention pågår; 2) Våldet utövas av en eller flera nationalstater; 3) En avgörande faktor bakom de militära aktiviteterna är kapitalistiska intressen: de verkliga skälen är ekonomiska. Framför allt gäller det resurser som är belägna i kapitalismens periferier.
Utifrån dessa tre kriterier antar han sedan utmaningen i att analysera den samtida konkreta situationen. Han gör det genom att såväl kritiskt granska och utveckla befintliga teorier om imperialism som att genomföra en konkret och fyllig analys av de senaste årens imperialistiska utveckling. Malm uppvisar en imponerande inlästhet ifråga om teori likväl som konkreta situationer och händelser. Imperialismen idag är en USA-imperialism, betonar Malm. Han kritiserar både Hardt och Negri och ”nyleninisterna” för att deras teorier inte förmår analysera detta faktum och sätta det i sitt rätta sammanhang.
Genom att läsa Gramsci genom Perry Anderson argumenterar Malm för behovet av att se de avancerade kapitaliststaterna som en hegemonisk formation med USA i spetsen som den ledande aktören. Han kritiserar den gängse Gramsciläsning som förekommer i såväl statsvetenskaplig litteratur som i kulturstudier för dess idealistiska tendenser.
Medan dessa med rätta knyter an till Gramscis positionering gentemot ekonomismen, tenderar de att lägga ett ensidigt fokus vid ideologiska aspekter. Eller för att tala med den brittiske marxistens Peter Burnhams: ”För att formulera poängen enkelt: kapitalet väntar inte på att den monetaristiska ideologin ska bli accepterad innan det sätter igång omstruktureringarna.” Malm menar att hegemonimodellen har fördelen framför modeller som förespråkar interimperialistisk rivalitet, ultraimperialism och imperiet i det att den tilldelar en stat en unik roll samtidigt som den visar på en djupt liggande enhet mellan de avancerade kapitaliststaterna istället för en motsättning.
Efter att ha strukturerat upp en modell över hur den samtida imperialismen tar sig uttryck går han så över till att försöka besvara frågan om varför utomekonomiskt våld kommer att riktas mot periferin.
Han lutar sig mot Ernest Mandel för att argumentera för att vi nu befinner oss i den femte vågens kapitalackumulation, en våg som har en strukturell svaghet i mervärdets realiserande: eftersom globaliseringen står i vägen för en starkare, mer köpkraftig arbetarklass uppstår ett tomrum som måste kräver utfyllnad.
Om kapitalet under andra halvan av 1990-talet löste problemet genom att producera fiktivt kapital på börserna i centrum så att aktieägarna kunde konsumera på grundval av uppblåsta tillgångar, blev problemet desto mer akut när bubblan väl sprack. Militarismen blev lösningen. Som Rosa Luxemburg redan 1913 kunde konstatera i sitt studium över kapitalets ackumulation: ”/…/ andra försök att expandera marknader och etablera operationsbaser för kapitalet beror till stor del på historiska, sociala och politiska faktorer bortom kapitalets kontroll, men produktion för militarism utgör en provins vars fortgående utvidgning primärt bestäms av kapitalet självt.” Krigsindustrin är ett produktionsområde med i stort sett obegränsade investeringsmöjligheter. Den är inte avhängig arbetarklassens köpkraft samtidigt som den stimulerar efterfrågan i den övriga ekonomin.
Det var först i och med kriget mot Irak som den amerikanska expansionen kunde återupprättas och, med Malms ord, den femte vågen rulla vidare.
Kriget kunde inte gärna riktas mot länder som var och är djupt integrerade med den amerikanska ekonomin. Men däremot mot ett land som under flera års tid varit utsatt för sanktioner och vilket amerikanska företag förbjudits att handla med eller investera i: ”Genom tolv års drakoniska sanktioner förvandlades landet till en utsida, en plats utanför den globala ekonomin, ett förött svart fält där inga kapital av betydelse kunde slå rot /…/. Offerplatser för militarismen som ackumulationsprovins byggs genom produktionen av utsidor.” Och det fortsätter: sanktioner vidtogs 2003 gentemot Syrien samtidigt som restriktionerna gentemot Kuba skärptes. Malms ofta skarpsinniga bildspråk kommer här till sin fulla rätt: ”Så skapas de svarta hål utanför den globala ackumulationen där stridsmedel kan slungas in”.
Med Malms analys kan man således konstatera att vår tids kapitalackumulation har en inbyggd tendens till imperialism. Det är nästintill omöjligt att göra rättvisa åt Malms 400-sidiga bok. Det är ett oerhört nyanserat och analytiskt skarpsinnigt verk, där så gott som varje uppslag rymmer intresseväckande poänger och tankar. Malm är en kunnig och medryckande skribent. Han skriver måleriskt och tillgängligt. Men när retoriken och metaforerna stundvis tillåts överskugga analysen, istället för att understödja den, sänker det helhetens positiva intryck. De återkommande metaforerna blir ibland för mycket och för krystade. Malm återanvänder Therborns illa valda husmetafor i ny tappning för att beskriva kapitalismen. När jag stötte på den hos Therborn tyckte jag att den var synnerligen dålig. Ett hus är som bekant ett ganska statiskt ting, medan kapitalismen är ett produktionsförhållande av distinkt social karaktär. Malm lyckas göra metaforen mer levande och trovärdig, men inte desto mindre bristfällig. Väggar knakar, människor trängs och golv rasar. Förändringen tycks bestå av renoveringar och materialskiften. Det är svårt att se hur man ska pressa in den grundläggande konflikten mellan arbete och kapital utan att slå knut både på sig själv och husmetaforen.
Malm är i mitt tycke även lite för ofta påfallande kategorisk och avfärdande i sina ställningstaganden och läsningar av sina teoretiska motståndare.
Men det här får ses som smärre anmärkningar. Andreas Malms bok får utan tvivel betraktas som en stor insats för den breda vänstern och kommer förhoppningsvis att utgöra underlag för många studiecirklar, diskussioner och dispyter runt om i landet.
