James Petras, marxist, sociolog, universitetsprofessor från Chicago, är en av den amerikanska kontinentens, ja kanske en av världens mest framträdande vänsterdebattörer, svuren fiende till den nyliberala ideologin.
I Latinamerika är han en flitig föreläsare på universitet, fackföreningar och bondeorganisationer.
Han anlitas till och med i det ansedda kubanska debattprogrammet Mesa Redonda, för att kommentera olika politiska teman.
När jag samtalar med Petras har han och 400 av världens mest framstående personligheter och intellektuella gjort ett upprop till försvar för Kubas nationella suveränitet.
– Läget är helt normalt förutom att kubanerna oroas för Fidels hälsa. I Kuba demonstreras eller protesteras det inte mot regeringen, samhällslivet går vidare. Den verkliga ovissheten är vad Vita huset planerar, för vad vi har här är en högerextrem regim som några kallar fascistisk. Men jag tror att den mer korrekta definitionen är en regering av ultrahöger, interventionistisk, militaristisk som när som helst och var som helst kan kasta sig ut i ett äventyr. Det ser vi i dag i Mellanöstern, Irak, Afghanistan eller när Israel attackerar Libanon med Washington i ryggen. Sionisternas inflytande är enormt. Men här i USA är generalerna väl informerade och det vet att en attack mot Kuba kommer kosta dem tusentals, och inte dussintals, liv. Därför är ingen av dem intresserade av att kasta sig ut i en invasion.
Hur skulle du vilja beskriva situationen i Latinamerika?
– Det är en mycket komplicerad bild med olika matriser, synsätt. Venezuela har investerat stora summor i hälsovård och subventionerar konsumtionsvaror till halva priset till förmån för de fattigaste. Men man har inte rört storkapitalet som till exempel finanssektorn, en sektor inom energisektorn, de multinationella bolagen fortsätter att operera med utländskt kapital. I Venezuela har vi en regering som slår vakt om en blandekonomi av välfärd för de fattiga kombinerat med en antiimperialistisk utrikespolitik. Det är en progressiv regering.
– I Colombia finns det såväl civila grupper som fackföreningar, bönder, indianer men också gerillagrupper som bekämpar den repressiva Uriberegimen. I Ecuador har stora mobiliseringar av indianfolken genomförts. Även i Peru har stora rörelser sett dagens ljus och det var nära att en nationalistisk kandidat intog presidentposten. Den aktuella Alan Garciaregeringen är en högerregering.
– Jag tror att vänstern i allmänhet lever i en illusion i synen på Brasilien och Uruguay. Före detta vänsterledare leder nu den nyliberala politiken som gynnar storbankerna, betalar utlandsskulden medan folkflertalet lider under modellen och där jordreformen (i Brasilien) har gått i stå. I en nyligen publicerad rapport avslöjas att fler bland ursprungsbefolkningen har mördats under Lularegimen än under någon tidigare president.
– Samma sak gäller i Chile. Där styr en regering som själv kallar sig ”socialistisk” eller ”progressiv”, men som driver en ultraliberal politik som säljer ut landets alla resurser. Chile är ett land med enorma sociala klasskillnader. I Uruguay sitter det en regering med socialister, kommunister och före detta gerillasoldater, men som är beredd att underteckna frihandelsavtal med USA. Kirchner i Argentina är en centerregering som har intagit en reserverad hållning till USA men som har återupptagit privatiseringarna. Ekonomin växer, det finns mer sysselsättning, men reallönerna har inte återtagit det förlorade under krisåren.
– I Bolivia påstås det att energisektorn har nationaliserats, men de är i praktiken jointventure-bolag, där regeringen Evo Morales har förvandlat de 46 procent av aktierna som utgjordes av arbetarnas pensionsfond och de fyra procent som ägdes av arbetarna i en enkel transaktion, och kallar det för nationalisering.
– Jordreformen i Bolivia står också still. Den enda jord som delas ut till bönderna är den statliga som i de flesta fallen handlar om skog, långt ifrån marknad och infrastruktur. De stora landägarnas arealer, som i enskilda fall kan uppgå till 100 000 hektar, har Evo Morales försäkrat att han inte ska röra.
– USA har inte längre en total kontroll av denna kontinent som det hade igår. Flera länder uppvisar i dag en större självständighet inför USA, än tidigare. Men det vore ett misstag att kalla dem för ”vänster”, för det är de inte.
Förra året slog Venezuelas president Hugo Chávez fast att den politiska processens målsättning ska främja en socialistisk utveckling av landet. Venezuela ska successivt övergå till socialism. Venezuela går nu in i vad vi kan kalla för dess tredje etapp. Den första karaktäriserades av konstitutionella reformer, de andra utgjordes av 49 lagförslag som innebar ett materialiserande av den Bolivarianska revolutionens innehåll och nu övergången till socialism.
I slutet av 2005 lanserade Chávez ”Socialism Siglo XXI”, ett politiskt projekt som inbjuder till en förnyad debatt inom den latinamerikanska, men även den internationella vänstern om att mänskligheten bör kämpa för en socialistisk folkhushållning, det enda samhällssystemet som kan rädda planeten från ”nyliberalismens vansinne”.
I debatten har några pekat på de valframgångar som till exempel president Lula i Brasilien, Tabare Vazquez i Uruguay och Bolivias massrörelser har haft och menar att detta är framgångsvägen för vänstern i Latinamerika.
Har frågan om partiets roll som en förtrupp, så som den utformades av Lenin, förlorat sin giltighet?
– De olika sociala och folkliga rörelserna spelar en viktig roll för människorna. De har till och med, i vissa länder, varit kapabla att störta högerregeringar. De har visserligen bromsat upp USA:s frihandelsavtal TLC. Men hittills har de inte lyckats träda in på en väg som leder till ett erövrande av statsmakten. De är framgångsrika fram till och med upproret, men när den gamla regeringen faller träder en ny regering fram, i vissa fall en aning modifierad jämfört med den störtade.
– De sociala folkrörelserna är mäktiga som en negation, som kritiker, som ett avståndstagande från status quo. Men hittills har ingen av dessa rörelser visat sig kapabel att gripa makten, fördela jord och erkänna indianernas rättigheter. Efter upproren i Bolivia, Argentina och Ecuador står det klart att utan ett revolutionärt parti, förbundet med massorna, kommer högern alltid att komma tillbaka till makten, direkt eller indirekt via partier eller center-vänsterrörelser, som fortsätter att tillämpa den nyliberala politiken.
– Ett mycket klart fall är upprorsrörelserna i Bolivia som störtade två regeringar. När det hände befann sig Evo Morales i Europa tillsammans med schweiziska parlamentariker. Morales reser tillbaka till Bolivia och anländer när Sánchez de Lozada är på väg att störtas. Han sätter hela sin politiska prestige på spel för att placera Carlos Mesa (Lozadas vicepresident) på presidentposten. Denne sitter två år innan ett nytt uppror störtar honom i juni 2005. Än en gång träder Morales, som står vid sidan av upproret, in på arenan och kastar sig på sista vagnen för att kanalisera in upproret på kravet om nyval. I detta ställer han kravet på nationalisering av energitillgångarna och en ”agrarrevolution”, men det är bara en massa tomma ord.
Om vi talar om vänsterns kampformer, finns idag grupper inom vänstern som hävdar att den väpnade kampen har förlorat sin giltighet som Che hävdade som nästan den enda vägen i Latinamerika. I Colombia pågår det en väpnad konflikt sedan 42 år. Kan det vara så att gerillan i Colombia har överlevt sig själv?
– I Nepal är den väpnade kampen en framgångsrik, likaså i Fillippinerna. I Latinamerika är Colombia den främsta platsen för den väpnade kampen. Men märk väl att i Mexiko, där ett massivt valfusk har ägt rum och där miljoner mexikaner i gammal god stil har bedragits, där finns i dag en revolutionär vrede och några talar om att gripa makten, eftersom erövrandet av den politiska makten via valsedeln är blockerad på grund av korruptionen.
– Samma sak gäller en rad länder. Innan Morales vann valen deltog han i marscher, generalstrejker med många döda och sårade för att förändra och byta ut regeringen för via valsedeln gick det inte. Latinamerika har med den egna erfarenheten och historien visat att folkmobiliseringen varit den enda vägen.
– I Colombia finns det ett enormt stöd, framför allt på landsbygden, för folkarméns kamp. Jag tror inte att vi ska vara dogmatiska. Det är de politiska förhållandena som dikterar kampformerna. Om det finns förutsättningar för att delta i val och det går att mobilisera massorna, bör dessa möjligheter prövas. Men där valfusk, korruption och pengar styr valen har folken valt andra vägar för att förverkliga sina mål. Revolutionen måste inte nödvändigtvis gå via gerillakamp, den kan också genomföras via stora generalstrejker, eller urbana eller rurala uppror, som har ägt rum tre gånger i Ecuador de senaste åren.
Vilka perspektiv står de latinamerikanska folken inför de kommande åren? Hur tror du Vita huset kommer att agera om ”Ondskans makter”, Kuba, Venezuela, Bolivia och Farc-gerillan växer i styrka och konsoliderar sina positioner?
– I Mexiko råder det en närmast förrevolutionär situation. Miljoner mexikaner är ursinniga över valfusket, de fyller de stora torgen med två miljoner människor som tar avstånd från valfusket. Det är en indikation på att folket är berett på alla slags eventualiteter i ett land med etthundra miljoner invånare.
– Också i Venezuela är en stor del av folket på marsch för att slå tillbaka imperialismen. I Colombia finns det ett stort motstånd och en välorganiserad gerillaarmé. I Ecuador är indianerna, bönderna, fackföreningarna och med en stark presidentkandidat i form av Luis Macas (ordförande för indianernas paraplyorganisation Conaie). Nyligen deltog jag som inbjuden i en fackföreningskongress i Brasilien som bildats av fackföreningar som lämnat CUT och som kallar sig Con Luta med kamp, och den stöds av många delar av vänstern som till exempel Helena Luisa, en vänsterkandidat till presidentposten som kan komma att få upp till 15 procent av rösterna.
– Det finns många inslag som vi måste ta i beaktande i perspektivet av en verklig transformering av Latinamerika.