Fyra svar på Andreas Malm:
Anmäl oss om vi brutit mot lagen!
Nej, Malm öppnar inte en diskussion med FiB i sin DN-text 9 november. Först bygger han scenen: se detta är FiB:s politik. Därefter vänder han sig till sin publik med förhoppningen att Folket i Bild skall sjunka till botten ensam. Så mycket för hans värnande om yttrande- och tryckfriheten. Omklappad blev han därefter såväl av Per Svensson i Expressen (”Journalisten Andreas Malm larmade i veckan i en krönika på Dagens Nyheters kultursida…”), som i Göteborgs Posten. DN öppnar sina spalter för honom och vägrar Folket i Bild replik.
Malm jobbar på samma sätt nu, som då han gick till angrepp mot solidaritetsrörelsen för Irak förra året. Det kanske är någon som minns. Först riggar han en bild av företrädarna för den politik solidaritetsrörelsen påstås stödja : ”…sunnimuslimer av extremaste sort, vampyrer som ser blodspillan som den heligaste akten, kvinnohatare ludna av förmedeltida rättsuppfattningar; reaktionärer bortom tiden” (Arbetaren nr 9 2005). Sedan hissar han pestflaggan för solidaritetsrörelsen: ”Den svenska solidaritetsrörelsen är illa ute i sin fetischistiska dyrkan av allt väpnat motstånd i Irak.” (Arbetaren nr 12-13 2005 ). Folket i Bild/Kulturfront talar via föreningen och tidningen. Den som läst tidningen eller samarbetat med våra lokalföreningar vet att vi inte avspeglar ”samtliga åsikter”, varken ”att asfaltera Vietnam”, ”att Irak borde göras till permanent amerikansk koloni” eller ”att judar ska ses som fiender i deras egenskap av judar”. En motion till årsstämman för en sådan politik skulle inte ha en chans, den strider mot föreningens paroller. De åsikter FiB företräder formas inte på diskussionslistan på nätet som är öppen också för icke-medlemmar och icke-prenumeranter, utan i diskussion för beslut på medlemsmöten och årsstämmor, i normal folkrörelsetradition.
Infiltratörer utvecklar därför ofta kraftigt sittfläsk och med tiden blir de ganska tama. Tomhänta står de också när de skall rapportera till sina uppdragsgivare. FiB är en frontorganisation och inte en hemlig sekt. Vi säljer vår tidning och andra trycksaker, som vår broschyr med Hizbollahs intervju med Jan Myrdal och vi arrangerar offentliga möten och studiecirklar, själva eller i samarbete. Föreningens inre liv består av diskussioner av vad som skall göras konkret och varför.
På gator och torg runt om i Sverige arbetade fibbare tillsammans med andra antiimperialister under Israels krig mot Libanon i somras. Solidariteten med det palestinska folket lyftes i samtliga demonstrationer där FiB var medarrangör. I Stockholm deltog jag själv som FiB-representant. Malm såg jag aldrig till på de planeringsmöten där politiken lades fast. Solidaritetsarbetet i somras präglades av en ovanligt stor enighet för gemensamma antiimperialistiska intressen och ett minimum av sekteristisk egoism – trots att det var valår.
Så nej, han har inget för att han erbjuder mig namn, vi jobbar inte så. Och med vilket mandat, i vems namn ställer han en sådan propå? Han känner sig provocerad. Så till den grad att han vill tysta en från stat och kapital oberoende pressröst. Yttrande- och tryckfrihet enligt lagen är hans stora problem. Företräder en förening en sådan ståndpunkt är det ett uttryck för ”…ett avancerat yttrandefrihetsfetischistiskt Jesuskomplex”. Han vill vara enväldig domare. Men nu får han bekänna färg. Är det hans uppfattning att FiB bryter mot svensk grundlag, om yttrande- och tryckfrihet? Vi ser fram mot att han i så fall fullgör sin plikt som medborgare och anmäler tidningen för sådant brott.
Eva Myrdal,
ansvarig utgivare FiB/Kulturfront
Malms tjänande ohederlighet
Andreas Malms text i Flamman den 7 december var – som hans tidigare text i DN den 9 november – exempel på genuin ohederlighet i offentlig debatt. Kanske har han inspirerats av Zarembas lyckade försök med Ordfront. Att Malm dock skulle få FiB/k att göra en pudel och överge sin plattform tvivlar jag på. Den organisationen är inte beroende av statsstöd.
Malm vänder ut och in på vad jag skrev i FiB/k nr 8 2006. Den som inte har tidningen bör gå till närmaste folkbibliotek och själv se efter.
Men jag sade det också för fyrtio år sedan. På mötet i Vasaparken efter solidaritetsdemonstrationen den 14 juni 1967 talade Göran Palm och jag. Jag hade dagen innan kommit hem från Kuba. Det jag sade trycktes i Tidsignal 1967:26 ”Efter fälttåget men inför kriget”. Trots att det gått snart fyrtio år gäller hela den texten än. Jag citerar här några punkter:
”Men kriget mot araberna har inte varit ett kulturernas krig. Det har varit ett helt vanligt erövringskrig. Ett krig för olja, jord och makt. Det har heller inte varit ett ”judiskt” krig. Rasideologin är reaktionär hur den än tolkas. Den var vetenskapligt felaktig och reaktionär när Hitler använde sig av den för sina brottsliga planer. Den är ovetenskaplig och reaktionär när Israels ledare använder sig av den för sina brottsliga erövringsplaner. Det finns inga judiska gener; också judar kan bli fascister. Det sätt på vilket Israels ledare använder sig av begreppet judendom är en ut- och invänd antisemitism. Trots att Israels ledare är mosaiska trosbekännare är de lika brottsliga som om de varit baptister, shiiter, hinduer eller buddhister. Detta krig är inget raskrig. Detta krig är inget religionskrig.
Det kan sägas att Europa bär på skuld till de judiska folkgrupperna. Det var århundraden av pogromer, förföljelser och diskriminering som utmynnade i Hitlers folkmordspolitik. Men denna skuld betalades av de europeiska stormakterna med de arabiska folkens jord. Så handlar imperialismen. Men så handlade även Sovjetunionen. Israels bildande var ett brott mot de arabiska folken. Och i den mån rastankar kommer in i bilden så återfinns de hos de europeiska politikerna. Bayern uppläts inte, inte heller Wales eller Ukraina, Texas eller Skåne. Man tog arabernas jord ty man härskade med vapenmakt över araberna.
Israels ledare har sedan för sina erövringsplaner förbundit sig med imperialismen. 1956 och 1967 gick Israels ledare till angrepp mot araberna i samförstånd med imperialismen.
…
Israels härförare som lärt av Guderian och Manstein kommer, med blixtkrigstaktik, att vinna varje snabbt fälttåg.
Men Israel har icke det befolkningsunderlag och de resurser som krävs för ett långvarigt krig. Om ett israeliskt angrepp inte genom stormaktsingripande snabbt förvandlas till ett stillestånd kan de israeliska ledarna inte fortsätta att expandera; då kan de inte segra. Därför har imperialismen behov av snabba israeliska angreppskrig och snabba ingripanden från Förenta Nationernas Säkerhetsråd som garanterar Israel segern.
I de arabiska folkens intresse ligger därför det långa kriget.
…
Folken kommer att segra. Men kampen kommer att bli lång och hård. Det ligger inte ett krig framför oss; det ligger tio krig. Men under dessa krig kommer att visa sig vilka som står på folkens sida och vilka som sluter upp kring imperialismen och den internationella monopolkapitalismen.”
Detta skrevs alltså 1967. Det har nu gått snart fyrtio år men kampen är inte avgjord. Att folken i det långa loppet kommer att segra är en sak men om palestinierna kommer att överleva till dess eller om det går dem som det gått de s.k. ”indianerna” i Förenta staterna är till en del – en mycket liten men dock del – beroende på styrkan och medvetenheten hos den anti-imperialistiska rörelsen även i små rovgiriga imperialiststater som Sverige.
Jan Myrdal
Utvaldhetssyndromet står i vägen
Utgångspunkten i Malms kritik av dem som likställer sionism med nationalsocialism är att sionism är liktydig med judenhet. Han antyder i sin känsloladdade attack att vi på Alhambra bland många andra inte förstår sionismens stora civilisatoriska projekt. Han vill avslöja ”den hisnande historielösheten, den pinsamma okunskapen om det sionistiska projektets karaktär och historia”. I egenskap av kristen libanes, uppvuxen i Egypten på en kristen skola där judiska, kristna och muslimska pojkar gick i samma klass utan att någonsin kunna erinra mig någon form av konfrontation på religiös grund, har jag svårt i dag med facit i hand att blunda för de resultat som sionismens intrång i min del av världen fört med sig. Samhällen där människor med olika religiösa bakgrunder levde i samklang har nu blivit historia. Stater byggda på religiös identitet har fått en alibi i den judiska statens tillkomst, och sämjan mellan de olika konfessionerna har förvandlats till neokoloniala krig i demokratins namn.
Dock är det långt ifrån alla judar som ser i sionismen sin frälsning. Många ortodoxa judar har som bekant valt att ta avstånd från Israel och organiserat sig i Neturei Karta, en rörelse som vägrar blanda ihop religion
och politik. Många fler har assimilerats i sina respektive samhällen och valt sekularismen eller övergått till andra religioner som protest mot det förtryck som Israel utövar på sin omgivning. Och bland de arabisktalande orientaliska judar som har sett sig tvungna att flytta till Israel längtar många idag tillbaka hem, till sina ursprungsländer, Egypten, Marocko, Libanon osv. Idag flyttar fler judar ut från Israel än de som väljer att migrera dit. Sionismens projekt befinner sig i gungning. Det har misslyckats med att finna sin naturliga plats i Mellanöstern eller med att övertyga sina grannar samtidigt som det ständigt förlorar det internationella stöd som det åtnjutit alltsedan andra världskriget. James Bakers slutsatser om Irakkriget och president Carters senaste bok ”Palestine Peace, not Apartheid” är tecken på detta.
På tal om historielöshet vore det på sin plats att göra Malm uppmärksam på sionismens rötter i europeisk härskarmentalitet och koloniala projekt. Denna
mentalitet är inte bara judisk, även om den har en del grogrunder i Gamla testamentet. Den hör ihop med en ekonomisk-politisk verklighet och ger sig tillkänna i historien bland olika folkslag. Araberna anfäktades av den när de erövrade sina grannar för 1500 år sedan. Den visar sig bland kineser idag när det gäller tibetfrågan och andra muslimska minoriteter i Kinas utkanter, och den har lett Europa i dess erövring av världen de sista två eller trehundra åren. Utvaldhetssyndromet lär inte försvinna av sig självt.
Sionismen bara reflekterar denna historiska verklighet och applicerar den – med vilken grymhet! – på det folk som står i vägen för deras projekt, palestinierna i första hand och deras arabiska grannar i andra. Att avslöja detta sakförhållande måste vara en angelägenhet för varje historiskt medveten människa. Så jag väntar på att se vad Malm har att berätta för oss som vi inte visste om ”det sionistiska projektets karaktär och historia”.
Som bokförläggare som har så många judiska vänner runt om i världen och i Sverige är det en stor sorg att se en splittrad vänster ödsla sina krafter på sådant som inte gynnar varken judarna eller de förtryckta folken. Alhambra betyder ”det röda” (i femininum) på arabiska, livets och förändringens färg. Frågan är vilka färger Andreas Malm förespråkar.
Hesham Bahari,
Bokförläggare, Alhambra
