”Storm i ett vattenglas”. Det var EU-kommissionär Cecilia Malmströms kommentar när Greenpeace nyligen avslöjade nya fakta kring förhandlingarna om handelsavtalet TTIP. Någon klok person, inom EU eller USA:s administration, hade till Greenpeace låtit läcka 248 sidor topphemliga dokument.
EU-kommissionen valde sin vanliga krisstrategi. Varje avslöjande bemöts med påståendet att det inte finns något problem, eller att det handlar om missförstånd. Men studerar vi de hemliga dokumenten så växer en skrämmande hotbild fram. Några exempel:
• USA kräver att storföretagen ska ha företräde till nya lagförslag. I kapitlet om ”regulativt samarbete” vill USA att företagen först av alla ska få påverka lagförslag, om arbetsrätt, miljö och hälsa utifall deras vinster riskerar minska. Därefter kan parlamenten få diskutera förslagen. Om lagstiftningen ändå drivs igenom ska företagen kunna använda regeln om investeringsskydd. En oberoende internationell domstol ska då kunna döma stater, som infört lagstiftning som minskat företagens vinster, till skyhöga bötesbelopp. Greenpeace konstaterar att TTIP skulle innebära en enorm överföring av makt från folket till storföretagen.
• I dokumenten saknas den traditionella ”General Exceptions” regeln, som är bruklig i handelsavtal. Den regel som slår fast att nationer har rätt att skydda människor, djur, miljö och ändliga naturresurser.
• Försiktighetsprincipen finns inte heller med. Den har EU hittills erkänt, och den ingår i svensk miljölagstiftning. Principen innebär att man ska bevisa att nya produkter inte kan skada miljö och hälsa innan de släpps ut på marknaden. Det säkra går före det osäkra. I USA är det tvärtom, där ska man bevisa att en produkt på marknaden är farlig för att, i bästa fall, få den förbjuden.
• Klimatavtalet i Paris antogs med många vackra löften, men inte på en enda punkt refererar förhandlingsdokumenten till det avtalet. Den transatlantiska handeln påverkar i högsta grad klimatet och borde vara en utgångspunkt i varje enskilt kapitel av TTIP-avtalet. Greenpeace noterar till exempel att det inte står ett ord om importreglering av oljesand, som kraftigt kan höja koldioxidutsläppen.
EU-kommissionens försvarslinje går ut på att klimat- och miljökapitel ska förhandlas senare. Men kom då ihåg att man redan har förhandlat i tre långa år. Det säger något om kommissionens prioritetsordning i en värld som hotas av klimatkatastrof.
Cecilia Malmström hävdar att EU aldrig kommer att acceptera försämringar av EU:s miljö- och hälsoskydd. Men om så var fallet borde kommissionen avsluta förhandlingarna på en gång. Och säga till USA att komma tillbaka när de accepterar EU:s försiktighetsprincip samt unionens miljö- och hälsolagstiftning som grund för TTIP-avtalet.
Kommissionen hävdar också att storföretagen inte alls påverkar förhandlingarna som Greenpeace och andra kritiker hävdar. Men då är det lite märkligt att, enligt kommissionens egen statistik, så av de 298 förberedande mötena som handelsavdelningen ordnade för att förbereda TTIP-förhandlingarna år 2012-13, så var 269 möten med storföretagslobbyister. Dokument visar att av kommissionens möten året därefter var tre fjärdedelar möten med storföretag.
Över hela EU växer TTIP-motståndet. Det är ingen ”storm ett vattenglas”. Det är ett brett folkligt motstånd som har sin aktiva grund i fackliga- miljö- och konsumentrörelser. I Tyskland, där facket leder kampen, har TTIP bara 17 procents stöd bland folket.
I Sverige, där LO fortfarande stöder TTIP, är det svårare. Men motståndet måste byggas starkt också här.
Släng vattenglaset. Låt hela havet storma.
