I Stockholm inleds varje Första maj-morgon vid La Mano-monumentet på Södermalm i Stockholm. Det är en av få manifestationer där fackfolk, sossar, vänsterpartister, kommunister, anarkister och syndikalister står på samma plats och enas under samma paroller till minnet av de Spanienfrivilliga som stred för demokratin och mot fascismen i det spanska inbördeskriget. Det är en mångårig tradition som överlevt trots tidvis stor polarisering och sekterism inom den breda vänstern.
Dagen till ära skrev Kajsa Ekis Ekman en ledare i ETC (1/5, 2018) om att det är dags att gräva ner konflikten mellan revolutionärer och reformister – den gäller inte längre. Alla borde demonstrera tillsammans för att ”den dag vi alla går tillsammans, det är den dag vi kommer att ta över”. Folkbildaren Ekis Ekman har naturligtvis rätt. I det samhälle vi nu lever i gäller inte samma förutsättningar som under 1900-talets början. Klasskonflikterna är dessvärre desamma, men strategierna och taktiken är rimligtvis annorlunda. Det ekonomiska system vi lever i måste bytas ut och just det är fullt möjligt – om vi som vill förändra och byta ut går samman.
Stora samlingar
Första maj-tågen runt om i Sverige detta valår var välbesökta. Vänsterpartiet rapporterade om rekordstora tåg både i Malmö och Norrköping. I Stockholm samlade till och med Socialdemokraterna ovanligt mycket folk; 10 000 personer fanns i publiken när statsminster Löfven talade enligt konferencieren på scen. Vänsterpartiets Stockholms-tåg var som vanligt det största i Sverige och när Jonas Sjöstedt talade var Kungsträdgården fullt! Det är klart. Det är valår. Det är för många medlemmar och sympatisörer ett heligt datum. Det är en dag att peppas och hitta styrka i varandra.
Otillräckliga reformer
Tyvärr märktes inte valåret på samma sätt i de vallöften som S och V presenterade på arbetarrörelsen minnesdag. Socialdemokraterna lovade att höja pensionerna med upp till 600 kronor mer i månaden. Vad upp till kan betyda kan vi bara spekulera kring, men rubriken i DN (1/5, 2018) var ”Löfven lovar försöka höja pensionen”, men det är givet att det kommer göra en liten skillnad för de pensionärer som idag lever under EU:s fattigdomsgräns. Men den så kallade pensionsgruppen ska diskutera, så något direkt vallöfte eller en säker reform är det inte.
Vänsterpartiet då, skulle det komma en stor reform, miljarder till välfärden? 100 000 nya jobb i offentlig sektor? Nej, det blev ett avdrag för a-kasse-avgiften
Vänsterpartiet då, skulle det komma en stor reform, miljarder till välfärden? 100 000 nya jobb i offentlig sektor? Nej, det blev ett avdrag för a-kasse-avgiften. Det är ingen oväsentlig reform. Det kommer göra det ännu billigare att få tillgång till a-kassan och det stärker på sikt den fackliga organiseringen och på ännu längre sikt arbetarnas ställning gentemot arbetsköparna. Det är en tydlig flirt med LO-aktivisterna. Men nått valfläsk, det är det inte.
LO – arbetarrörelsens politiska gren
I Göteborg dundrade Karl-Petter Thorwaldsson på. Han konstaterade att det såklart gör skillnad att A-kassan har höjts under mandatperioden, att familjer har fått högre barnbidrag och att det tillförts 30 miljarder till välfärden under den senaste mandatperioden. Men trots det var han inte nöjd.
LO kräver ytterligare 70 miljarder till välfärden, och att särskilda satsningar ska gå till de kommuner som har haft störst utflyttning. Vinststoppet måste komma i välfärden och satsningarna på skolan och fritids måste bli mer omfattande för att kunna bryta klassamhället, som är tydligast just där. Men det allra viktigaste kravet var det om att kvinnor ska ha samma makt på arbetsmarknaden som män. Det är inte en oväsentlig höjning av tonläget: Thorwaldsson krävde en egenmaktsreform som innebär rätt till vidareutbildning och en rimlig månadsinkomst under studietiden, avskaffande av SMS-tjänster, hyvling och allmän visstid. Högre arbetsgivaravgifter för otrygga anställningar och en kraftigt förbättrad A-kassa. Barnomsorg på obekväm arbetstid och kraftigt höjda pensioner. LO har fattat att arbetarkvinnorna har villkor som de mansdominerade förbunden aldrig skulle acceptera.
– Det är inget annat än ett skitarbetsliv för kvinnor. Så länge kvinnor har mindre makt än män är det vårt förbannade ansvar att bekämpa detta, sa Karl-Petter Thorwaldsson i LO:s pressmeddelande.
Men för att LO:s krav ska bli verklighet så krävs det en helt annat majoritet i riksdagen och kanske också ett helt annat socialdemokratiskt parti än det som nu finns. Fler och fler fackliga ses i V-tågen runt om i landet. För att vänsterpartisterna ska kunna bli ett arbetarparti är det precis det som krävs. Vad sägs om att sätta LO först i alla tåg första maj 2019?