De senaste veckornas debatt om att sänka redan låga löner har lyft en uppfriskande motreaktion: Sänk högstalönerna! Att tydligt peka på att de verkliga skurkarna i samhället är de som skor sig på andra människors arbete och inte de människor som söker sin tillflykt här är välgörande på alla sätt. Men för att jämna ut löneskillnaderna, och i förlängningen bygga ett mer jämlikt samhälle, kan vi inte ha som mål att enbart sänka de högsta lönerna, vi måste också höja de lägsta, som framförallt återfinns inom välfärden, och dessutom göra arbetsvillkoren för dessa yrken uthärdliga. Det är ett tveeggat svärd som måste svingas mot arbetsgivarna. Något som också görs i den pågående avtalsrörelsen. För välfärdens kvinnor behöver få komma till tals och dessutom ta betydligt större ekonomiskt utrymme.
För att detta ska bli verklighet behövs det fler läkarsekreterare, barnskötare, undersköterskor och vårdbiträden, men det är inte dem det skriks efter på arbetsmarknaden. Det är istället läkare, socialarbetare, förskollärare och sjuksköterskor som hamnar högt upp i bristligan. Missförstå mig rätt: de yrkena behövs naturligtvis också. Men i alla de svarta hål av kvalitetsmissar, vanvård och sjukskrivningar finns också ett behov av ”ny” personal, eller ska vi kalla den nygammal? Assistenter till socialsekreterare, så att fler människor med behov snabbare kan få genomgå en behovsbedömning och få hjälp. Fler läkarsekreterare så att varje läkare kan få mer tid med patienter än med pappersarbete. Fler barnskötare så att varje barn får uppmärksamhet och blir sedda. Fler undersköterskor och vårdbiträden så att vi kan skippa minutscheman i hemtjänsten och fler kollegor till den personal som finns så att arbetsbördan inte gör att de som jobbar går hem och gråter efter en arbetsdag.
Reformer krävs på många nivåer. Regeringen måste bryta med New Public Management (NPM), fackförbund som tillexempel Kommunal måste våga vinna (och strejka) i årets avtalsrörelse och Vänsterpartiet måste brotta ner Socialdemokraterna i budgetförhandlingarna i frågan om permanenta miljarder till kommunerna. Men är det enbart från toppen av kedjan vi ska förvänta oss förändring? Även kommunpolitiker runt om i landet borde sätta sig ner och fundera på vilka förändringar som behövs, och då pratar jag inte om effektiviseringar. Väljarna behöver politiker som vill och vågar tänka stort. Här kommer några förslag som bör lyftas för de kroppar som slits ut i välfärden varje dag.
1. Fler arbetskamrater
Personalen i välfärden måste bli betydligt fler. Lokalvårdare, bespisningspersonal, vårdbiträden, handläggningsassistenter, barnskötare, sekreterare, undersköterskor. Allt detta är exempel på yrken som borde fridlysas. I effektiviseringsivern som fått råda under de senaste 30 åren så har livsviktiga yrkesgrupper blivit mindre på bekostnad av dem som är kvar och deras kollegor i andra yrkesgrupper.
2. Slopa karensdagen
I väntan på att karensdagen ska slopas helt och hållet så finns det krav på undantag som kan lyftas. Slopad karensdag är ett förslag som lätt går att förlänga till all välfärdspersonal som jobbar med människor (något som till exempel Vänsterpartiet i Umeå har motionerat om i kommunfullmäktige).
3. Stordrift i verksamheterna
Hur är det möjligt att tillföra ytterligare kvalité i välfärdsverksamheterna genom att utnyttja de stordriftsfördelar som ett väldigt stort serviceboende eller en stor förskola skulle ha? Fler att umgås med, bättre och mer utrustat storkök, mer kultur och stimulerande aktiviteter för de boende/förskolebarnen. Små grupper och hög personaltäthet ska naturligtvis fortfarande vara ledord och står inte i motsättning till stora lokaler.
4. Fler skift och kortare arbetsdag
Inga fler delade turer, men däremot fler skift och kortare arbetsdag, skulle minska sjukskrivningarna, minska arbetslösheten och öka kvalitén på all verksamhet i kommunen. Såväl hemtjänsten som socialtjänsten skulle få piggare personal, mindre rotation i arbetsgrupperna och bättre kvalité på vården/omsorgen/handläggningen.
5. ”Nattis” överallt
Trots att diskussionen har pågått länge var det bara 180 av 290 kommuner som sökte statsbidraget kommunerna är berättigade till för ”nattis” under 2015. Nattis innebär mindre stress för föräldrar som jobbar sena/tidiga skift i välfärdens tjänst och är en frihetsreform för familjer som inte vill eller kan förlita sig på att den övriga familjen ska ta hand om barnen.
6. Heltid och fasta jobb till schyssta löner
Krav som går att applicera på hela arbetsmarknaden, alltid. Men för tillståndet i klasskampen ska rubbas åt vårt håll krävs det en konstant opinionsbildning för just detta. Det är orimligt att människor inte får jobba heltid om de vill, för en lön de kan leva på. Konsekvenserna förföljer en hela livet: genom stress, i bostadsjakten och i pensionskuvertet.