En lättnadens suck. Så kan man sammanfatta reaktionen hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet efter veckans stora SCB-undersökning. Socialdemokraterna föll inte ihop fullständigt – ”bara” en procent ned jämfört med valet – och Vänsterpartiet ökade till och med något.
Feministiskt inititativ gick tillbaka, kategorin övrigt gick ned med två procent, och 0,9 procent av de taktikröstande väljarna från 2014 verkar ha rört sig tillbaka mot Vänsterpartiet. Det ger det för många ungefär väntade, men uteblivna, valresultatet 6,2 procent. Hur Vänsterpartiet ska kunna behålla dessa väljare kommer att bli en viktig utmaning inför valet 2018. Att inget parti kan ta någon väljare för given borde vid det här laget stå klart.
Socialdemokraterna undvek med 30 procent ett totalfiasko, Juholts bottensiffra var 25 procent, och därmed undanröjdes troligen ett nyval. En regering med sammanfallande opinionssiffror hade en Decemberöverenskommelse under attack från borgerlighetens opinionsbildare och gräsrötter kanske inte klarat av.
Miljöpartiet fortsätter däremot att falla som en sten i opinionen. De verkar fortfarande helt oförberedda på regerandets vedermödor och utan taktik för att bemöta den negativa spinn som möter deras ministrar och politik i medierna. Det så hett efterlängtade regeringsdeltagandet kan bli partiets fall om inte deras ministrar snabbt skapar resultat i sina frågor. De har dessutom nyckelposter för förändring i Sverige, bostadsbristen och skolan engagerar alla väljare men har hittills profilerats starkare av Socialdemokraterna, som inte har de ansvariga ministrarna.
För att växa på riktigt behöver Vänsterpartiet bli ett tydligare oppositionsparti, något som de ju redan säger sig vara. Men konstruktionen – att inte kritisera regeringen på politikområden som en överenskommen budget innehåller – är för komplicerad för att kommunicera till väljare. Hur kan en opposition inte opponera politiskt mot de bärande delarna av en regeringspolitik? Det är svårförståeligt när Vänsterpartiets representanter ena sekunden talar som om de sitter i regering och nästa som om de sitter i opposition.
Kanske är den konstruktionen anledningen till att Jonas Sjöstedt i den senaste partiledardebatten i SVT gick stenhårt på regeringen i sådana frågor som ligger utanför budgeten, försäljningen av Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland och vapenexporten.
Problemet är följande. Det är de frågor som berör budgeten som väljarna bryr sig mest om. Ett parti som profilerar sig i frågor bredvid höstbudgeten profilerar sig i frågor som ligger bredvid väljarnas preferenser.
Och ska Vänsterpartiet utmana socialdemokratin på allvar kan de inte längre nöja sig med att ”låta sossarna ta” frågor om jobb och ekonomin, som det blev överenskommet om i valrörelsen 2010 och utifrån också såg ut som 2014. Även om Vänsterpartiet har varit med och förhandlat fram nästa höstbudget – det är i dagsläget inte säkert om dess röster behövs när de borgerliga partierna lägger separata budgetar – måste partiet ha en tydlig egen berättelse om de breda dragen i svensk politik – arbete, välfärd och bostad. Ett lapptäcke av frågor som vinst i välfärd, vapenexporten och Vattenfall räcker inte som grund att växa på.
Oavsett om det går eller inte måste också hela vänstersidan i svensk politik börja försöka värva röster från den andra sidan i svensk politik och inte bara kannibalisera på varandra. Om det inte sker ser det mörkt ut efter 2018 då Moderaterna antingen regerar med hjälp av Decemberöverenskommelsen eller spräcker den. Ingen tror att de orkar eller vill hålla ihop den vid ännu en valförlust.
Konkreta frågor som Vänsterpartiet genast borde prioritera upp är EU-motståndet och skolans kvalitet, två frågor som engagerar väljarna och där Vänsterpartiets linje har stöd i breda lager av befolkningen. Ett bättre självförtroende, kamp för full sysselsättning prioriterad och en tydlig bild av vilket slags Sverige Vänsterpartiet vill se är förutsättningar för att växa. Det är förutsättningar som saknas idag.
