Den offentliga sektorn privatiseras inifrån och gör kunder av medborgare.
Hundratusentals människor strömmar ut ur a-kassorna. Med EG-domstolens beslut i Vaxholmsmålet blir en moderatledd regering katastrofal – den sociala dumpningen hotar skapa en etniskt uppdelad arbetsmarknad där löner dessutom pressas ned så mycket att höga skatter blir svåra att argumentera för. Arbetarrörelsen är tillbakapressad, men resoluta grepp kan börja vända matchen.
Regeringsperioden 2010-2014 handlar om att här och nu gå i närkamp med den borgerliga agendan på de centrala välfärdsområdena: arbetsmarknad, vård och skola och socialförsäkringar. Ett vänsterparti i regeringen kan göra sig nyttigt på många sätt: genom att vara med och utforma politiken från början och i detalj liksom att blockera oacceptabla förslag. Vänsterpartiet idag är på gott och ont riksdagens Bror Duktig – men just i regeringsposition är det en styrka, precis som partiets principfasthet i centrala frågor. Till skillnad från miljöpartiet har vänsterpartiet inte sökt ministerposter när det brutit med socialdemokraterna, utan röstat för strejkrätten.
En regeringperiod för det goda med sig att den tvingar fram konkretiseringar och kan användas till att peka ut en mer långsiktig utveckling. En viktig möjlighet med regeringsställningen är utredningsverktyget. Det är ingen slump att Reinfeldt-alliansen ägnade utredningarna stort hopp: i deras ögon är de centrala för att skapa ett långsiktigt ”värderingsskifte”. De kan förstås också användas åt det andra hållet. Exempelvis har det ännu inte gjorts någon större utredning av privatiseringarnas effekter i Sverige, inte heller av alternativen. Rätt använd kan regeringspositionen hjälpa vänstern att lösa ett av sina största problem idag – att det ignoreras – och börja vinna dagordningen i de frågor där partiet har brett stöd för sina förslag.
Som alltid innebär ett regeringssamarbete en intern kamp. Det är ett defensivt läge generellt – i samhället – men på vissa sätt är läget inom S-V-Mp bättre än tidigare. 1990-talets vurm för marknadslösningar är faktiskt över: de vänsterkrafter som hakade på känner sig lurade. Mycket av det som mp vurmat för – småskaliga alternativ i vård och skola – visade sig bli storföretag. Inom tidigare privatiseringsvänliga fackförbund håller det på att vända. I s finns det en längtan över att få en egen stabil vänsteragenda. Vänsterpartiet, som ligger längst fram och är tydligast kan verka förlösande för hela vänstersidan.
Också i själva vänsterpartiet har det hänt saker. Ett skäl till att tidigare säga nej till regeringsmedverkan var att ledande vänsterpartister politiskt var svåra att skilja från s liberala förnyarfalang. Den nuvarande partiledningen ser inte globaliseringen som en naturkraft, avgiftsfinansiering av vården som positiv, eller högre löner för Kommunal som något ont.
Problemet för de som argumenterar emot regeringsmedverkan genom att ställa den mot utomparlamentarisk kamp är att de hittills bara har lösa alternativ. Det låter väldigt bra att säga att vänsterpartiet skall bli en ledande oppositionskraft – men HUR, NÄR och MED VILKA MÄNNISKOR – det får man sällan veta. Det är inte heller så som en del nog tror, att ett parti tappar sin socialistiska essens av att sitta i regering. Denna essens ligger i kontakten med folket, i den praktiska politiken och i partiprogrammet. Inte i att undvika ministerposter. Vänsterpartiets organisatoriska uppryckning måste ske oavsett om partiet sitter i regering eller ej.
Efter valrörelsen 2006 har det politiska läget förändrats. Vi har fått en ny och tätare variant av blockpolitik – alliansen är betydligt mer sammanflätad och långsiktigt syftande än tidigare borgerliga koalitioner. Argumenten om att det saknas ett S-V-Mp-alternativ måste tas på allvar.
Att bara passivt och försiktigt säga ja till regeringssamverkan skall man dock undvika. Nyckeln till framgång är att kunna prioritera och driva sin politik offensivt och intelligent – före och efter förhandlingarna. I slutändan är det förstås förhandlingar som avgör regeringsmedverkan – inget parti gör sina väljare en tjänst genom att lägga sig platt för vad som helst.
Väljarna är också fullständigt medvetna om att vänsterpartiet inte kommer att kunna ändra allt på fyra år. Men de förväntar sig att vänsterpartiet är med och sätter stopp för alla dåliga saker som sker under regeringen Reinfeldt. Kanske så mycket att de undrar vad vänsterpartiet är till för annars.
/Aron Etzler
