Historiskt finns det inte många exempel på vänsterpartier som vunnit röster på att sitta i regering. Man måste alltså räkna med att vänsterpartiet väljarmässigt kommer att försvagas under en regeringsperiod 2010 – 2014. Om vi också tänker att förhandlingsresultatet blir svagare, och därmed ger traditionella vänsterpartiväljare ett dåligt skäl för att rösta på partiet, kommer det ge en allvarlig risk för att vänsterpartiet inte klarar fyraprocentsspärren.
Vänsterpartiets har en stark identitiet som ett oppositionsparti. Sedan 1917 har detta parti stått för idén om ett annat samhälle, ett socialistiskt samhälle. Det har funnits en trovärdighet i denna identitet, därför att vänsterpartiet inte har varit en del av makten. Att vänsterpartiet styrt kommuner och landsting tillsammans med andra partier är inte jämförbart. Där tas inga lagstiftande beslut och det ekonomiska handlingsutrymmet är mindre. Det kan inte påstås vara ett totalt ansvarstagande på samma sätt som regeringsmakten, och det är väljarna högst medvetna om.
I kommuner finns heller ingen utrikespolitik. En svensk regering 2010 skulle inte bara med nödvändighet vara en regering som måste ta hänsyn till storföretagsintressen utan en regering i en superstat, den Europeiska Unionen. Med den konstitution som Lissabon-fördraget faktiskt är – och som vänsterpartiet aldrig missar att påpeka – är Sveriges regering underkastad lagstiftning från Bryssel. Med den utrikespolitik som verkar osannolik att ändra kommer vänsterpartiets ministrar skicka svenska soldater till Afghanistan – i EU-uniform. Hur vänsterpartiets EU-motstånd skall överleva ens en regeringsperiod, utan att bli parodisk är därmed en gåta.
Problemet med regeringsmedverkan för ett vänsterparti i dagens läge är uppenbart: det riskerar att snabbt utmålas som svikare, därför att det som litet parti mot strömmen är svårt att leverera politiska resultat, samtidigt som kärntrupperna lägger ribban mycket högt. I Norge kunde vi se en svekdebatt redan efter ett halvår runt några av SV:s kärnområden: utbildningspolitik, fattigdomsbekämpning och Afghanistanfrågan.
Och detta trots att den norska regeringen förmodligen är bättre än en S-ledd svensk regering kommer bli.
Vänsterpartiet har oftast hanterat detta problem intelligent – genom att stödja en socialdemokratisk regering, men inte låta sig bakbindas i sin egen politik. Märk väl: vänsterpartiet har trots att det inte suttit i regering haft inflytande genom att idéerna arbetat sig in i socialdemokratin och genom att S-ledningen inte kunnat göra som den velat på grund av det parlamentariska läget.
Också efter 2010 finns detta alternativ – tillsammans med andra sätt att samverka. S och Mp behöver inför väljarna kunna visa upp ett regeringsalternativ – vänsterpartiet kan ge dem det utan att sitta i regeringen själv. Ett sätt skulle vara att binda upp S och Mp till exempelvis en välfärds- och miljöplattform. Och vänsterpartiet kan på riksplanet därmed i ensamt majestät få närmast monopol på vänsterkritik av EU, utrikespolitiken, den ekonomiska politiken och en hel rad andra frågor som S och Mp ändå delar med de borgerliga partierna. Även om det inte finns samma förutsättningar som 1996-2000, då vänsterpartiet kröp upp emot 15 procent ger denna strategi goda förutsättningar för att växa – och det behöver vänsterpartiet idag.
Att bara passivt säga nej till regeringsmedverkan för att slippa är dock både feltänkt från början (vänsterpartiet måste rimligen sitta i regering någon gång om det skall bli vänsterpolitik i landet) och katastrofalt taktiskt (all förhandlingsstyrka och allt intresse för partiet försvinner i samma stund som nej:et uttalas). Ett nej till regeringssamverkan måste formuleras som ett positivt alternativ: vänsterpartiet ger sitt stöd till en annan politik än Reinfeldts 2010 och satsar på att bygga en starkare vänster för att vända skutan mer 2014.
Den inriktning som vänsterpartiet valt – det glada aktivistpartiet – är inte omöjlig, men betydligt svårare att genomföra i regering. Förutom de politiska trovärdighetsproblemen kommer nära nog alla partiets talanger att sugas in i regeringsmaskineriet.
Vem skall då bygga den starkare vänstern?
/Aron Etzler
