”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”
Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”
I sin publicerade reaktion nämner Svenska kommittén mot antisemitim, SKMA, bara delen med Verständig. Konstigt nog nämns inte den värsta grovheten, den med de tre påstått sammanhängande Aron: Verständig, högerpoddaren Flam och Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Etzler. Dessa tre disparata individer, från vänster till höger, hänger ihop som insekter.
Vad vill han antyda – att de är judar? Nej, så säger man aldrig. Men luften blir tjock och konstig, samtidigt som ingen säger ifrån. Attacken mot Aron Etzler, som fördömt vad han själv beskriver som ett folkmord i Gaza men markerat tydligt mot antisemitism, är särskilt intressant. Implicit fråntas han sin lojalitet för att han heter Aron, ett klassiskt judiskt namn. Varför anses han mäktig i sammanhanget, trots att han inte längre är partisekreterare?
De flesta av oss känner till den urgamla antisemitiska föreställningen om judar som en enda kropp, en sambandscentral för en särskild inbördes och elakartad plan mot ”de andra”. Idén om hotet från ”Aron” väcker också till minne den avhumaniserande lag som nazisterna införde i augusti 1938, som krävde att alla judar skulle få ha endast ett namn. Sara för kvinnor och Israel för män. Efter det steget är den totala avhumaniseringen ganska nära.
Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut.
Bilden av judar som konspirerande spindlar, som väver ett dolt nät av makt över världen, var dessutom vanligt förekommande i nazistisk propaganda. I en klassisk bild från 1941 spinner en judisk man en väv som involverar Sovjetunionen, frimureriet och pengar. Och i Der Stürmer visas 1930 en karikatyr där flera tyskar har fångats i ett nät, där spindeln bär en stor davidsstjärna. Den här historien kanske inte alla känner till – men en bra tumregel är att inte framställa judar som ohyra.
För vilken gång i ordningen är vänstern sist på bollen när den borde varit först?
Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut. Utan det blir det svårt att komma förbi de ängsliga och senfärdiga ursäkterna från dem som vill väl. Som kan säga att det inte är okej att hävda att rasism bara finns till höger.
Det ska sägas att protesterna i sig, både här och över hela världen där de pågår, är i stort det enda friskhetstecknet vi har att glädjas åt för närvarande. I skrivande stund har 51 000 palestinier dödats, och bara sedan demonstrationen på Odenplan har Israel bombat ett tältläger för palestinska flyktingar, medan FN varnar för att all nödhjälp som levererats under vapenvilan är slut, och de humanitära zonerna har raderats från kartan.
I stort har rörelsen rätt och kritikerna fel. Men att varje gång skylla ifrån sig, eller hålla tyst för att slippa kritisera en frände, kommer inte att ta oss närmare fred.
Kommentarer av det slag som yttrades den 12 april får inte passera som walkover för Alice Teodorescu Måwe eller passande frilansuppdrag åt Hynek Pallas. Inte heller är det svenska vänsterjudars förpliktelse att kallas in som städare och expertis eller ännu värre – förväntas spela ned antisemitismen för att välsigna den viktiga kampen. Ansvaret ligger hos den breda palestinarörelsen gemensamt.
Läs mer
Nyligen gjorde V-politikern Lorena Delgado Varas allt för att skademinimera sitt misstag att dela en (visserligen i en förmildrande kontext) antisemitisk bild. I stället för att respektera hennes kriskommunikation med omedelbar avpublicering, avbön på Instagram och frivillig timeout i väntan på om det skulle bli någon förundersökning, mobiliserar tidningarna Proletären och Internationalen, mikropartiet Solidaritet samt instagramkonton som Rättvisa för alla, till försvar för publiceringen. Inte bara är det destruktivt och skadligt för hela rörelsen, det är faktiskt också respektlöst mot Delgado Varas.
Men det som gör mig mest bedrövad är att den här typen av ständigt återkommande händelser tvingar vänsterjudar, av vilka många nu i två års tid oförtrutet deltagit i demonstrationer mot folkrättsbrotten och övergreppen i Israel, att tjäna som krockkuddar. De används för att skapa trevnad i gruppen. Det är ovärdigt. Jag vet flera som vill tåga i protest mot Israel, men inte längre känner att de kan.
Palestinarörelsen, så nödvändig den än är, kommer aldrig att vinna om den inte vågar vara först med att fördöma den egna antisemitismen. Var inte fegisar – var de som först skriker stopp.
