Förra veckan sade jag upp mitt fasta telefonnummer. De fyra senaste åren har jag inte svarat när det har ringt, det är ändå alltid försäljare i andra änden. Mina kollegor slutade använda numret för tre år sedan. Mina föräldrar ett år senare. De senaste två åren har jag haft ljudet avslaget.
Jag tror att min telefonidioti är ett slags motstånd mot att tiden går. Att jag blir allt äldre. Det fasta telefonnumret har fått stå som ett stadigt berg när tidens vindar stormar fram.
Ja, tiden går. Gör den egna fysiken plågsamt närvarande i vardagen. God sömn, vettig mat, regelbunden motion är inte längre blott ideal att revoltera mot utan tvång som gör påtaglig skillnad i vardagen. Odödlighetens dagar, viskar kroppen spefullt, är över.
Men inget får mig att känna mig äldre än tidsandan. Eller som jag kallar den: ”Lena Mellin”.
Tidsandan är en motherfucker. Ibland har ”Lena Mellin” varit bra. Oftare har ”Lena Mellin” varit dålig. Många gånger får ”Lena Mellin” mig att vilja skrika. Men framför allt känner jag inte igen mig i ”Lena Mellin” nuförtiden. Vilket får mig att känna mig gammal, rent av ålderdomlig, som kassettband och skolbibliotek.
Jag tror mig ha växt upp i ett samhälle som såg sig som ett samhälle. Alltså en brokig gemenskap buren av idén att vi tillsammans rår om varandra. Att vi kan vara oense som krigande fiender men vid dagens slut ser vår skattefinansierade offentlighet till att vi alla – nåja, de flesta – är med på resan, i livet, i någorlunda skick. Samt att det gynnar oss alla, gör livet drägligare, gör rädslan en sällan skådad gäst.
Men det var då. När fasta telefonnummer var legio.
Nu råder ”Lena Mellin”.
Och så här låter ”Lena Mellin”:
En politisk reporter – vem är irrelevant – i en av landets kvällstidningar – vilken är irrelevant – skriver att Socialdemokraterna ”självklart” vill sudda bort ”stämpeln som bidragsparti”, för att inte förknippas med ”dem som behöver stöd och hjälp”. Varför? För att en ”bedövande majoritet av svenska folket står trots allt på egna ben”.
Läs den sista meningen igen.
Den som står på egna ben anses per automatik inte vilja rå om de mer behövande. Det är tidsandan, ”Lena Mellin”, avklädd inpå kroppen. Naken. Grotesk.
Det är ett samhälle som inte vill vara ett samhälle längre, utan de där berömda människoöarna som inte behöver varandra.
Men vem står egentligen på egna ben?
År 2010 tjänade den politiska reportern 91 000 kronor i månaden. Men det är fortfarande någon som betalade sjukhuset hen föddes på, skolan hen gick i, vägarna som tar hen till och från kontoret i centrala Stockholm.
Hen må betala en rejäl summa i skatt i dag, men pengarna skulle inte räcka långt om de skulle bekosta alla samhällsfunktioner som hen utnyttjar.
Och det är inte minst andra, lägre betalda, som ser till att samhället som den politiska reportern lever i fungerar från dag till dag. Skulle hen avlöna alla dem personligen skulle hen inte kunna kvittera ut 91 000 kronor i månaden – för då skulle samhället ha kollapsat av underbemanning.
”Numret har ingen abonnent.” Snart slutar mitt fasta nummer att fungera.
Jag har blivit ett med min tid.
Men jag vill trots det inte lyssna till ”Lena Mellin”. Vilket inte tar ”Lena Mellin” ur mitt liv. Regeringen lagstiftar fram en ”Lena Mellin”-tillvaro. Privatiserad, egoistisk, dum. Och Socialdemokraterna triangulerar sig allt närmare samma samhällssyn. Den arbetslösa görs individuellt ansvarig för sin arbetslöshet. De sjukskrivna görs individuellt ansvarig för sin sjukdom.
Det ska ställas krav – som om de olycksdrabbade vore slarviga.
Så att de på egna ben stående inte ska bli upprörda och rösta på Alliansen.
Tänk om det vore lika lätt att byta bort ”Lena Mellin” som att byta telefonabonnemang.
