De kände mycket väl till sina ryska kamrater, kallade sig själva utmanande ”hemmabolsjevikerna” och anslöt sig entusiastiskt till Kommunistiska internationalen. I Aleksander Kans nya bok Hemmabolsjevikerna utmanas den numera gängse bilden av relationerna mellan de svenska vänstersocialdemokraterna och de ryska bolsjevikerna under de ödesdigra åren 1914-1920.
Den rysk-svenska historikern Aleksander Kan har äntligen hunnit publicera sitt stora verk om relationerna mellan den svenska och ryska arbetarrörelsen under åren 1914-1920. Resultatet är en omfattande studie av de personliga, ideologiska och praktiskt solidariska förbindelserna mellan arbetarrörelsens ledande aktörer från de båda länderna. Kan beskriver i detalj framväxten av ett revolutionärt nätverk mellan Stockholm och Moskva under den undersökta tidsperioden och analyserar det svensk-ryska samarbetets inverkan på Sverges socialdemokratiska vänsterpartis (SSV) utveckling.
Boken baserar sig på en mycket imponerande genomgång av arkivkällor och personliga dokumentsamlingar i flera länder och täcker en rad hittills försummade forskningsområden. Så studerar Kan till exempel även de ryska mensjevikernas relationer till SAP. Intressant är också hans redogörelse för SAP:s stöd till bolsjevikerna och de finska röda, och konstaterandet att Branting var mycket väl insatt i de ryska förhållandena.
Boken påbörjas med en nykter sammanfattning av händelseförloppet i Ryssland under krigs- och revolutionsåren. Den främsta behållningen med detta introduktionskapitel liksom Kans bok i sin helhet är att han helt undviker att ägna sig åt rättsskipning i någon postsovjetisk backspegel eller efterkloka förenklingar av en till synes sammansatt process.
Genomgående är Kans insikt i det ryska perspektivet särskilt givande. Han understryker att relationerna mellan de svenska och ryska socialdemokraterna traditionellt varit goda och påpekar att det neutrala, tyskvänliga och geografiskt näraliggande Sverige efter världskrigets utbrott blev ett viktigt exil- och transitland för de ryska revolutionärerna. Såväl ledande bolsjeviker som mensjeviker och socialrevolutionärer var under kriget tillfälligt eller för en längre tidsperiod i Stockholm där de fick hjälp av sina svenska kamrater. (Intressant i sammanhanget är att till och med bolsjevikernas representant i Norden fick materiellt stöd av SAP.)
Kan beskriver hur den svenska socialdemokratiska vänstern tidigt knöt täta personliga kontakter med bolsjevikerna. Utifrån detta perspektiv bedömer han det som ”naturligt” att Zeth Höglund och Ture Nerman i september 1915 anslöt sig till Lenins falang på den internationella Zimmerwaldkonferensen. Kort därpå utvecklade sig vänsterns tidningar Stormklockan och Politiken till språkrör för bolsjevikerna och under åren 1917-1919/20 blev Stockholm tack vare bolsjevikernas kontakter med SSV en viktig plattform för bolsjevikernas propagandakrig under det ryska inbördeskrigets första år. Svenskar som Höglund (som senare skulle fungera som den sovjetryska regeringens representant i Sverige), Karl Kilbom och Otto Grimlund fick så en mycket intim relation till utvecklingen i det revolutionära Ryssland. Konsekvensenligt och föga förvånande bolsjeviserades det lilla vänstersocialdemokratiska SSV mycket snabbt.
SSV-ledningens täta samarbete med bolsjevikerna byggde på övertygelsen att den ryska revolutionen skulle bli upptakten till en europeisk revolution. Kan attackerar i detta sammanhang uttryckligen Södertörnshistorikern Werner Schmidts påståenden om att de svenska ”vänstersocialisternas” allians med bolsjevikerna skulle ha varit en ”nödlösning”. Han menar att Schmidt med flera ”bagatelliserar” bolsjevikernas inverkan på SAP:s vänsterflygel, bland annat genom att misstolka stämningen bland de radikala under våren 1919. Den långvariga revolutionära begeistringen bland hemmabolsjevikerna i Stockholm gjorde tvärtom att det svenska partiets majoritet inte bara helhjärtat anslöt sig till Komintern, utan även entusiastiskt stöttade bolsjevikernas ”revolutionsexport” genom Röda arméns inmarsch i Polen år 1920.