Mats Svegfors har precis släppt sin mediestödsutredning Ett hållbart mediestöd för hela landet. Som titeln antyder finns två huvudspår.
Det ena är att sluta hålla papperstidningen under armarna. Detta ska ske genom att ersätta driftstödet som baseras på upplaga till ett redaktionsstöd som endast ersätter personalkostnader. Detta kan stimulera tidningar att lägga mer pengar på journalistik, och mindre på det pappersmedium som är dyrt både att trycka och distribuera – och som dessutom bromsar in digitaliseringen. Detta är rimligt med tanke på att de digitala läsarna ofta har fått subventionera pappersläsarna.
Det andra målet är att rädda den utdöende lokaljournalistiken. Mellan 2004 och 2014 försvann mer än var tredje lokalredaktion (Nygren & Althén 2014, s. 25), och enligt Institutet för mediestudier har antalet fortsatt minska. Det nya stödet skulle ge upp om målet om mångfald genom stöd till andratidningar, något som numera ses som alltför ambitiöst. En tidning per ort är bra nog, och det nya stödet skulle innebära en rejäl boost till lokalredaktionerna. Även det är toppen, med tanke på hur viktig de är för demokratin.
Bland förlorarna finns dagstidningar på riksnivå – pikant nog Svenska Dagbladet, där Mats Svegfors tidigare var chefredaktör. Visst är det orimligt att tidningsdrakar i Stockholm gör stora vinster på stödet, och alldeles utmärkt att lokaljournalistiken får mer pengar. Det behövs en stark småstadspress som kan ställa tuffa frågor till politiker och företag. Det är alltså en delvis utmärkt utredning.
Men det nya stödet innebär också en massiv nedskärning i kategorin ”Nischtidningar och nyhetsmagasin”, som Flamman tillhör – tillsammans med socialdemokratiska Aktuellt i politiken och kristna Dagen. Mellan 2024 och 2029 skulle 76 procent av stödet till sådana publikationer att försvinna, från 95 till 23 miljoner.
Detta vore ett hårt slag mot vänsterpressen, och därmed också den ideologiska mångfalden. Som journalistikprofessor Sigurd Allern skriver i rapporten Mediekapitalet: ”Liberala och konservativa ägare, inkluderat förvaltare i en rad stiftelser, har nästan total kontroll över valet av centrala publicister, chefredaktörer och politiska redaktörer”, något som gör att svensk opinionsjournalistik domineras av liberala och konservativa röster. (Katalys, 2019.)
Det betyder inte att rapporteringens innehåll påverkas. Men med tanke på den stora vikt som ägarna placerar vid den politiska inriktningen på ledarsidorna, som också är det första som möter en när man slår upp tidningen, så är det märkligt att denna obalans inte ens nämns i rapporten. I synnerhet när förändringarna ytterligare förstärker likriktningen.
Tajmingen är särskilt dålig med tanke på den skenande ojämlikheten, som har skapat rekordmånga miljardärer i Sverige. Risken är att vi får en situation liknande den anglosaxiska världen, där vissa har råd att sätta undan en del av sina förmögenheter till politisk påverkan. Detta skulle kunna göra högerdominansen ännu starkare, då de rikaste föga förvånande tenderar att starta upp högerprojekt. Mats Qvibergs vandrift av Metro och den ständiga tågkraschen Bulletin visar att kapital inte omedelbart kan omsättas i mediala framgångar, men risken är att detta är barnsjukdomar i en medievärld där rika finansiärer får allt större inflytande.
Vi är redan på väg i den riktningen. Mellan 2015 och 2021 har de fem största koncernerna växt från att äga 45 till 64 procent av alla lokalredaktioner, och de är alltså väl rustade för att kamma hem mycket av det nya lokalfokuserade mediestödet. (Institutet för mediestudier, 2022.) Ordet ”nischmedier” framstår därför som en retorisk omskrivning för *självständiga* medier, ämnad att grumla överföringen av stöd från oss till koncernerna.
För oss på Flamman skulle en dryg tredjedel av stödet försvinna. En hård smäll om än inte något existentiellt hot, i synnerhet som omställningsstödet är generöst. Andra vänstertidningar drabbas desto hårdare, vilket lär skada den ideologiska bredden som helhet. Denna omfördelning från oberoende aktörer till högerkoncernerna säger något om hur medievärlden ser på sig själv. Det är en arena för högeropinion, punkt slut. Slutsatsen för oss till vänster måste vara att se nyktert på mediebranschen som en värld där vi inte riktigt är önskade, samt att bygga hållbara organisationer som kan stå på egna ben.