Dags att lägga ett förödande år bakom oss.
Ett parti kom till makten som sedan grundandet myllrar av nazister. Detta med hjälp av både den konservativa högern och en identitetskrisande liberalism. Tack vare karriärister som Johan Pehrson och Romina Pourmokhtari har vi nu den mest klimatförnekande och rasistiska regeringen någonsin, och på deras liberala mandat görs nu dagliga utfall mot invandrare och föreningsliv, medier och domstolar.
Resultatet är inte förvånande, då valåret dominerades av högerämnen som försvaret, brottsligheten, energin och inflationen. Visst är detta viktiga frågor som socialister måste ha svar på. Men det finns mer att prata om än så.
Vi har överlevt en pandemi som blottade stora brister i välfärden. Detta oroade väljarna, som enligt SVT:s vallokalsundersökning såg sjukvården som sin viktigaste fråga, följt av skolan och brottsligheten. Så varför diskuterade vi bara det senare?
Ett skäl är att Socialdemokraterna hakade på högerns rop om tuffare tag. I stället för att ta strid för en egen vision framställde de sig som kompetenta genomdrivare av i stort sett samma politik. Vänsterpartiet och Miljöpartiet saknade kraft att flytta samtalet till välfärden och klimatet, och behöver nu – precis som vi vänstertidningar – fundera över hur dessa frågor kan bryta fram ändå. Större medier har i sin tur ett ansvar att inte haka på högerns spinn, utan låta mindre sexiga frågor som arbetsrätt och regionernas finansiering ta mer plats.
Samtidigt får vi inte fastna i en jakt på syndabockar. Det finns orsaker till alla dessa ytfenomen, där 2022 snarare uttrycker en demokratisk kris som beror på folkrörelsernas försvagande.
Det var den socialistiska arbetarrörelsen som införde demokratin i Sverige, i allians med liberaler, feminister, nykterhetsivrare och frikyrkor. Alla dessa rörelser kom sedan att prägla den svenska demokratimodellen där gräsrötterna med arbetarna i spetsen fick ha en central roll i både lagstiftandet och myndighetsarbetet.
Nu har folkrörelserna försvagats och historiens största demokratiska massparti Socialdemokraterna på fyra decennier gått från 2 miljoner till 75 000 medlemmar. Även facken har tappat folk, även om Sverige står sig väl internationellt, och deras arbete har försvårats av bemanningsföretag och gigjobb. När S har gått högerut har V fyllt tomrummet, en möjligen nödvändig strategi – men resultatet är att det nu saknas ett radikalare parti som kan kanalisera kraften i en bredare vänstermiljö.
Sociala medier är knappast något fullgott komplement till föreningslivets försvagande. Snarare är det just denna atomisering som Sverigedemokraternas framgångar bygger på. Utan Youtube-människan, ingen extremhöger.
Denna kris borde oroa fler än oss socialister. Centerpartiet har fått allt tunnare rötter i landbruksmyllan och toppstyrs numera från Stureplan. Liberalernas bildade bas har flytt, och kvar finns ett zombieparti som hålls på fötter av stödröster. Kristdemokraternas unga broilers festar hellre med influerare än går på söndagsmässa, och kvar av tron finns endast känslokall framgångsteologi.
När folkrörelsernas buller inte längre hörs, skramlar pr-maskinerna och opinionsmätningarna desto högre. Det blir lättare för partiledningar att gå sin egen väg, för journalister att sugas med i spinnet, och för miljardärer att köpa inflytande. Den hårdnande offentligheten är inte någon konspiration, utan en kris för den svenska demokratin.
Då är det särskilt olyckligt att den klassiska högern bidrar till ytterligare urholkning. Var man än får makten säljer man ut förortstorg så att bibliotek och föreningslokaler tvingas lämna plats för gallerior och gym. Man svälter kommunerna, skär ned på folkbildningen, gör det dyrare att ta del av våra gemensamma kulturskatter på museerna, och har låtit utlandsägda koncerner förstöra en av världens bästa skolor. Tillsammans med SD gör man landet till ett själlöst och obildat McSverige, ironiskt nog i namnet av konservatism och nationalism.
Om den svenska demokratin ska räddas så måste vi bygga upp folkrörelserna igen. Ja, kära borgare. Det gäller även er.