”Irakkriget blev en personlig triumf för den amerikanske överbefälhavaren, den före detta piloten i nationalgardet George W Bush”, skriver Svenska Dagbladets ledarsida den 5 maj 2003.
Detta var fyra dagar efter presidentens tal på hangarfartyget Abraham Lincoln framför en banderoll med de olycksbådande orden ”mission accomplished”, uppdraget slutfört. Kritikerna till vänster har ”haft fel på snart sagt varje punkt i krigsförloppet”, skriver SvD, men ”de som inte har förstått att USA menar allvar med reformplanerna för regionen har anledning att revidera sitt tänkande”.
Läsningen hade varit komisk om resultatet inte var så blodigt. 20 år efter inledandet av detta katastrofala krig vet vi att vänstern hade rätt på varje punkt. Kriget byggde på rena lögner om massförstörelsevapen och resultatet blev ett folkrättsbrott utan like, med uppskattningar på allt från 109 000 (Wikileaks krigsloggar) till 601 000 (The Lancet) döda, en nation i ruiner som lämnade plats för framväxten av Islamiska staten, och ett prejudikat som diktatorer världen över nu kan peka på för att skyla över sina egna missgärningar.
Domen faller inte bara hård över krigets arkitekter – med Bush och Blair i spetsen – utan även bland dess liberala och konservativa påhejare. För kriget genomfördes inte bara med nykonservativa argument om att främja amerikansk dominans och tränga tillbaka skurkstater, utan även med argument om att världssamfundet behövde agera för att förhindra folkmord.
Denna tanke om liberal interventionism eller ”skyldighet att skydda” (R2P) som det heter på FN-språk, växte fram under 90-talets humanitära kriser och ägde visserligen giltighet i blodiga inbördeskrig som det i Rwanda 1994. Men i amerikansk tappning blev ansvaret oftare ett hjärtvärmande svepskäl för att använda våld var man vill för att främja sin egen makt.
Sådana argument spreds inte bara Republikanerna utan även av liberala hökar som Hillary Clinton och Tony Blair, samt en rad sofistikerade östkustliberaler som David Remnick och George Packer på The New Yorker, den kanadensiska politikern och krigsrapportören Michael Ignatieff, med flera. Dessa argumenterade för kriget i liberala termer, en historia som går tillbaka till John Stuart Mills tanke om att principen om ”ickeintervention” endast gäller ”civiliserade länder”. På så sätt svepte de in bomberna i ett fikonlöv av civilisation som hjälpte till att baxa krigsförklaringen genom parlamenten. Minns detta nästa gång en liberal sätter sig på en alltför hög häst i geopolitiska frågor.
Parallellerna till Vladimir Putins ohyggliga folkrättsbrott i Ukraina är givna. Återigen paras tankarna om en stormakts gudagivna rätt att bestämma över andra länder med lögner om att det egentligen rör sig om en befrielse – denna gång från nazismen.
Nu har Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag utfäst en arresteringsorder mot Putin, och visst vore det hjälpsamt om ett sådant system fanns på plats. Men detta lär inte ha någon som helst betydelse då USA i årtionden har motarbetat en sådan rättsordning, från att vägra erkänna FN:s internationella domstol (ICJ) när den 1986 fastslog att USA olovligen bombat hamnar i Nicaragua, till att 1988 rösta emot Romstadgan som reglerar ICC, för att efter den motvilliga ratificeringen 2000 dra sig ur den igen två år senare.
Kriget mot Irak är ett folkrättsbrott som ingen har stått till svars för. Det skadade dessutom ett bräckligt system för internationell rätt, vilket är oerhört olycksbådande när vi nu verkar på väg in i ett nytt kallt krig.
