Det sägs ibland att invasionen av Ukraina förändrade allt. På vissa sätt stämmer det. Nu gick det inte längre att förneka att den ryska regimen är ett hot mot sina grannländer och mot freden i Europa. I dag håller de flesta med om det.
Så sent som dagen före invasionen kunde däremot Göran Therborn i Aftonbladet rasa mot den ”öronbedövande och entoniga mediekampanjen” som påstod att Ryssland samlade trupper vid gränsen för en invasion: ”Biden och USA:s trogna medlöpare har dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag.”
Detta höftskjutande mot samma gamla västskurk hyllades inom en viss del av vänstern – äntligen någon som sade ifrån mot krigshetsen. Bara en dag senare hade den varit svår att publicera. Texten står nu som ett monument över en geopolitisk tankefigur som visserligen var precis lika falsk den 23 februari, men som nu behäftats med en odör från blodet av mördade ukrainska civila som inte går att skrubba bort.
Tecknen på en invasion fanns dock överallt för den som ville se dem. Själv skrev jag den 17 februari 2022 att ”Putins mobbarfasoner hotar freden” och att aggressionen kom från hans håll. Detta sedan en liten vänstertidning kallat Putins invasionstrupper för – man tror knappt att det är sant i dag – ”fredsbevarande”. Att en invasion var möjlig borde dock ha stått klart redan i januari samma år, när Putin skickade 2 000 soldater till Kazakstan för att slå ned ett folkligt uppror mot bensinpriser och ojämlikhet. Om nu inte Tjetjenien (1999–2009), Georgien (2008), Krim och Donbass (2014), eller Syrien (2015–) var ledtrådar nog.
Som ung socialist var jag med under protesterna mot Irakkriget och på den tiden kunde båda dessa antiimperialismer framstå som en. Den ena motsatte sig alla hänsynslösa stormakters krig mot mindre nationer, medan en annan enbart verkar motsätta sig fel begångna av västmakterna. Den senare positionen är inte död än, utan formuleras ständigt om. I dag gäller det att mana Ukraina till förhandlingsbordet med argument om att värna freden.
Positionen uttrycktes av Gudrun Schyman i en intervju i P1 Morgon den 12 januari, där hon sade att ”Ukraina måste gå till förhandlingsbordet” och ”förhandla med Ryssland”, och fick en djupsinnig högtidsskrud av den tyske filosofen Jürgen Habermas, som i Süddeutsche Zeitung den 14 februari skrev att förhandlingar är nödvändiga för att undvika kärnvapenkrig.
Jag motsätter mig starkt högerns försök att kalla positionen för Putinvänlig, för båda motiveras garanterat av en vilja till fred. Däremot är hållningen verklighetsfrånvänd. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har flera gånger upprepat att allt ukrainskt territorium behöver återerövras innan några förhandlingar kan äga rum. Ryssland har å sin sida sagt att Ukraina behöver avnazifieras och utplånas som kultur, och lär knappast ge upp om de östukrainska regionerna Donetsk och Luhansk om landet inte först tvingas ut. Ingen sida kan acceptera det nuvarande läget, och därför är ingen heller redo att förhandla.
Att i det här läget uppmana Ukraina till förhandlingar är osmakligt, då det i grunden är en uppmaning till dem att ge upp territorium till en imperialistisk ockupationsmakt. Detta skulle nämligen bli effekten med tanke på de ryska inbrytningarna. Positionen kan kallas för mycket, men knappast antiimperialistisk. Inte minst på grund av det prejudikat som det skulle sätta inför framtiden. Det talas nu om att Ryssland har tagit sikte på Moldavien härnäst. Mottot för vänstern måste vara detsamma som för 20 år sedan, när USA inledde sin katastrofala invasion av Irak. Ryssland ut ur Ukraina – allt stöd till det ukrainska försvaret.
Invasionen visar vad som händer när en liten minoritet tillåts få all makt i samhället. Det ursäktar inte på något sätt invasionen, men grunden för Putins makt lades redan på 1990-talet när landet utsattes för både ekonomisk chockterapi och geopolitisk isolering. Medan utauktioneringen av offentliga bolag skapade vår tids oligarksystem, så byggde den kombinerade humanitära katastrofen och känslan av svek den perfekta grogrunden för de rövare som nu styr landet. För att få en fredligare värld behövs det alltså en stark vänster, inte bara för att motsätta sig ockupationer – utan för att bygga samhällen som inte vill kriga.
Lagom till ettårsdagen för invasionen av Ukraina sägs Ryssland planera ännu en stor offensiv. Enligt färska uppgifter planerar Kina att börja förse Ryssland med vapen. Om det stämmer att vi är på väg in i ett kallt krig så är det åter dags att formulera en tredje position. En som motsätter sig imperialismen var den än visar sig – oavsett om det är USA som backar kupper i Sydamerika, Ryssland som invaderar sina grannländer, eller Kina som kväver fackliga demokratirörelser i Hongkong.
