Den 3 september skrev två tidigare partiledare, socialdemokraten Stefan Löfven och folkpartisten Bengt Westerberg, en debattartikel där de framställde Sverigedemokraterna som ett allvarligt hot mot svensk demokrati.
Det stämmer förstås. SD gör inte bara skillnad på önskvärda och icke önskvärda medborgare, utan går ständigt till storms mot fri journalistik och fri forskning, mot priderörelsen och miljöaktivister. Den som undrar i vilken riktning de vill ta samhället kan följa deras lystna blickar mot USA, Polen och Ungern, medan alla som inte delar deras drömmar om ett rent land skräms till tystnad av inhyrda trollarméer. Helt enligt Donald Trumps spelbok sprider de nu konspirationsteorin att sossarna har riggat valet. De avskyr demokratin och de skyr inga medel.
Men SD är antidemokrater på ännu ett sätt. De motsätter sig också medborgarnas inflytande över välfärden, ekonomin och arbetsplatserna. Det glömde tyvärr de mittenmysande ex-politikerna att nämna.
SD försvarar benhårt de senaste årens inskränkningar av arbetsrätten, utförsäljningar av hyresrätter, avregleringar av vård och skola, nedskärningar på kultur och andra fritidsaktiviteter i glesbygden, samt tillplattandet av kapital-, arvs- och förmögenhetsskatterna – reformer som har lyft bort välfärden från vår gemensamma kontroll och som dramatiskt har ökat ojämlikheten. På så sätt hjälper SD till att slita sönder den tillit och skapa de segregerade parallellsamhällen som många av partiets väljare påstår sig vara emot.
Så varför saknas detta led i partiledarnas demokratiska kritik av SD?
Gissningsvis för att Bengt Westerberg är en av arkitekterna bakom vårt numera sönderprivatiserade och genomkorrumperade välfärdssystem. Han var friskolereformens första undertecknare och bidrog till att förstöra ett av världens bästa skolsystem, till förmån för en marknadsvariant där investerare och koncerner kan göra vinst på färre och mer lågutbildade lärare som mer sällan kan svenska, samt dumpa alla lågpresterande elever på kommunerna. De som har skott sig på denna bankomatskola har i sin tur köpt in sig i de politiska partierna för att låsa fast dem vid en politik som väljarna inte vill ha.
Även Stefan Löfven har anledning att hålla igen. Hans politiska gärning är att välja Centerpartiet framför Vänsterpartiet och Annie Lööf kallade inte oväntat texten för ”klok och viktig”. Visst ska hon ha beröm för att stå pall mot rasismen, samt vår fulla solidaritet och uppbackning inför det avskyvärda hat som hon har fått utstå – och som har eldats på av SD:s egna propagandakanaler.
Men mittenpolitikernas principfasta ord räcker inte till för att mota rasismen. Deras nyliberala nedmontering av välfärd och arbetsrätt är på väg att skapa ett kastsamhälle med en ouppnåelig kapitalistadel högst upp och utslitna, utlandsfödda gigjobbare längst ner. Ett sådant system är inte bara rasistiskt oavsett hur elegant partiledarna formulerar sig. Det går i slutändan inte heller att rättfärdiga på annat sätt än genom att de som befinner sig längst ner framställs som ansvariga för sin egen underordning, vilket förklarar varför välfärdskapitalet har börjat forsla in pengar i den radikala högern.
Om de välvilliga mittenpartisterna verkligen vill försvara demokratin så måste de därför också bryta med nyliberalismen, och gå till val på att stärka folkstyret både i välfärden och på arbetsplatserna. Bengt Westerbergs besked om att han tänker rösta på C avslöjar bara att han inte har förstått sin egen roll i SD:s framväxt.
