Den 20 juni besökte Lena Hallengren och Anders Ygeman det omtalade bostadsområdet Mjølnerparken i Köpenhamn. Syftet var att närstudera det danska systerpartiets arbete mot ”gettofiering”.
Bakgrunden är att den danska regeringen har identifierat bostadssegregation som ett akut problem och därför tar fram en årlig lista över över parallellsamhällen som behöver rycka upp sig. För att förtjäna gettostämpeln behöver man uppfylla tre av fem kriterier inom områdena sysselsättning, inkomst, utbildning, brottslighet och härkomst. Målet är formulerat i etniska termer – 2030 ska det inte finnas något bostadsområde där mer än 30 procent av invånarna har ”ickevästlig” bakgrund.
Områden som inte kommer till bukt med problemen ska tvingas till rivningar, renoveringar och utförsäljningar för att stimulera prishöjningar och utflyttning. I Mjølnerparken ska hälften av de allmännyttiga bostäderna säljas ut. ”Det är en ambitiös plan som de boende har antagit”, förklarade bostadsföreningen Bo-Vita i en reklamfilm och dess ordförande Jan Hyttel lovade i veckotidningen Mandag Morgen: ”Det kommer att bli ett av Köpenhamns hippa områden, som kommer att locka boende från alla samhällsgrupper.”
Avsiktlig gentrifiering som lösning på segregationen alltså. Det borde ju vara öppet mål för en socialdemokrat att förklara den materiellt – hur den hänger ihop med skenande ojämlikhet, en havererad skola och en casinoliknande bostadsmarknad. Men det var ett par imponerade ministrar som kom hem över sundet.
I en intervju med Dagens Nyheter (1/8) berättar Anders Ygeman att han lockas av tanken på ett etniskt kriterium för segregering, även om han föredrar att peka ut ”utomnordiska” snarare än ickevästliga invånare som problematiska. Han verkade irriterad över att ens behöva förklara var de ska ta vägen: ”Den frågan kommer alltid: ’Var ska de bo då?’ Men jag kan tycka att den frågan är så konstig. För i alla städer som har utsatta områden, så finns det väl tjugo områden som inte är utsatta. Varför ska en nyanländ bo i just det utsatta området?”
På Twitter var högersossarna snabbt framme och backade förslaget. ”Märkligt många som verkar vara för segregation”, konstaterade SSU:s kommunikationschef Youbert Aziz och tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula fyllde i: ”Det omoraliska är väl att försvara etnisk segregation?”
Jag vägrar tro att de inte förstår varför nyanlända inte bara flyttar till hippare kvarter, men det är sorgligt att se hur dumma socialdemokrater är beredda att göra sig för att slippa tala om segregation som en klassfråga.
Förslaget innebär dels ett brott mot den demokratiska grundtanken om alla medborgares likhet inför lagen. Det spelar då ingen roll hur integrerad man är i övrigt – så länge man har utomnordiska föräldrar skulle statsmakten definiera en som ett skadligt element i ens grannskap, vilket vore ett litet men sorgligt steg mot en etnostat. Dessutom hjälper utspelet högern att flytta samtalet från klass till härkomst, något som underlättas i ett land där fattigdomen är så etnifierad. För socialister är det livsviktigt att motverka detta perspektivskifte.
Visst är segregationen ett enormt problem. Enligt den senaste rapporten från Delegationen mot segregation har den socioekonomiska boendesegregationen ökat i hela landet sedan 1990, både i glesbygd och städer, och i synnerhet bland dem som tjänar mest och minst. Detta går bevisligen att konstatera utan att förklara utvecklingen med etnicitet.
Sverige har tidigare fått beröm för att man till skillnad från Danmark har haft en mångfacetterad och konstruktiv integrationstrategi byggd på forskning, medan den danska motsvarigheten är ett symbolpolitiskt experiment med syfte att locka tillbaka väljare från högern. (”Scandinavia’s segregated cities”, Nibr 2019:8, Oslos universitet.) Det vore synd om de svenska socialdemokraterna anslöt sig till detta avhumaniserande röstfiske i stället för att mobilisera de boende i utsatta område för en upprustning.
Visst behöver många områden bli mer blandade. Så låt oss storsatsa på billiga hyresrätter i de rika kvarter som är minst lika segregerade, i stället för att tvinga bort dem som inte har någon annanstans att ta vägen. Den som riktar rivningskulorna mot de fattigas hem visar också var den har sin lojalitet.
