Feministiska tidskriften Bang fyller 25, får två nya chefredaktörer (Sanna Samuelsson och Valerie Kyeyune Backström) och gör i samma veva om tidskriften. Det ska sägas på en gång att det nya numret Bang #2/2016 är jättebra: smart, aktuellt, tillgängligt, slagfärdigt.
I läsningen är det inte helt enkelt att välja glasögon: Vad önskar jag mig av institutionen Bang? Politiska ställningstaganden som jag sympatiserar med? Ett slags enande feministisk bredd som speglar rörelsen? Jag märker att blicken jag till sist tar på mig är den före detta prenumerantens, hon som var trogen Bangläsare i många år för att, för några år sedan, låta prenumerationen rinna ut i sanden. Nu minns jag inte skälen så tydligt. Jag har för mig att jag ofta upplevde formen som för indirekt – framför mig ser jag tio sidor långa brevväxlingar och transkriberade soffsamtal med den personliga erfarenheten i fokus. En diffus känsla av att tidningen var ointresserad av att kommunicera med läsaren, och av att det ibland saknades både humor och självdistans när det behövdes som mest. Möjligen är detta orättvisa och ogrundade känslor – de senaste åren har jag läst tidskriften sporadiskt – och jag redogör för dem mest eftersom detta nummer utgör total motsats.
I bakgrunden ligger nu, tycker jag mig ana, en tidningsform som minner om gamla Darlings ironiska grepp på tidningar som Veckorevyn och Frida: feministiskt knep & knåp, politiska horoskop, existentiell och moralfilosofisk frågespalt (här med fantastiska Agnes Wold). Tillsammans med satirkonst, lättsammare intervjuer, dikt (Maja Lee-Langvad), omslag av Elisabeth Olsson-Wallin blir det en riktig gottpåse som gör det lättare att ta till sig också de tyngre texterna. Bland dessa lyser exempelvis René Léon Rosales och Aleksandra Åhlunds ”Arga unga män – orten, aktivismen och de kontrollerande bilderna”, ett reportage som diskuterar hur mediala och rasistiska stereotyper om duktiga flickor och arga pojkar används för att villkora och kontrollera aktivism i förorten.
Det är ett brett och brokigt nummer, men många texter i Bang #2/2016 har en vänsterradikal utgångspunkt: ”Vad har dagens asylregler gemensamt med skotten i Ådalen?” frågar Sigrid Aliki. ”Det heter inte ’medelklassnorm’, det heter klasskamp”, skriver Alma Öberg, och ”Om vi ska kunna förlita oss på plattformarna vi använder för kommunikation måste vi, i den mån det är möjligt, själva se till att äga plattformarna”, påpekar Linn Engström i ”Facebook är inte din vän!”
Allt som allt: ett sprakande och ytterst relevant nummer där till och med annonserna är kul läsning