Regeringen har utrett en sammanslagning av Moderna museet, design- och arkitekturcentrum Arkdes, och vill även passa på att integrera Statens konstråd under namnet ”Moderna – en ny myndighet för modern konst, arkitektur och design”. Förslaget har skakat branschen – men vad betyder det för alla andra, vad är problemet? Ganska många. 

En sammanslagning ”bör ske skyndsamt” står det i hastverket till utredning som bland annat föreslår en styrelse bestående av upp till nio ledamöter tillsammans med ordförande, vice och överintendent som samtliga ska utses av regeringen. Behöver jag vara övertydlig med hur nära politiken kommer innehållet? 

Läget att genomföra en palatskupp utan för mycket väsen är perfekt. Det saknas såväl riskanalys som internationell utblick. Både Arkdes och Statens konstråd sitter med tillförordnade chefer medan Moderna museets chef har ett mandat som går ut i augusti i år. Att förslaget ens hamnade på remissrunda var tack vare högljudda protester. Några timmar före deadline, den sista mars, kom en artig lunta från Moderna museet som försöker säga både tack som mycket och nej tack på samma gång. 

Ledsen Moderna, men det är inte läge för diplomati. Det är mycket större saker som står på spel än ett löjligt namnförslag. Denna egendomliga utredning som innehåller sakfel som vittnar om rent slarv, raljerande påståenden om  att ”det finns ganska många intendenter och liknande” med en antydan om att det dräller av stolar att värma sitsen på. Inte verkar den heller ha föregåtts av några samtal med de berörda. 

Med ett drygt år kvar till nästa val har vi i konstvärlden haft på känn att det skulle komma något liknande. Men jag får gratulera till snygg tajming! 

Så vad handlar det om? Varför fatta korkade beslut som andra länder i Europa gjort för decennier sedan och ångrar i dag? Varför gå fram som en bulldozer och bestämma saker som är omöjliga att backa ur? 

SD styr den svenska kulturpolitiken på samma passivt-aggressiva sätt som så mycket annat i svensk politik.

Är det pengar? Nja, ställ 9,3 miljarder kronor i total kulturbudget mot de 300 miljarder kronor som Sverige nu lånar till nya försvarssatsningar. Hur stor del av dessa institutioners budget som går till marknadsmässiga hyror vill jag inte ens tänka på. Men kanske kan man förstå att Statens fastighetsverks remissvar är positivt. Smidigt att bara skicka en hyresavi. 

Tidöpartierna säger sig vilja minska antalet myndigheter i Sverige för att uppnå ”såväl högre effektivitet som bättre kvalitet”. I själva verket ser vi en nedmontering av det fria kulturlivets institutioner. Kanske får det ske inför öppen ridå eftersom det i stort sett bara finns ett parti i Sverige som förstår vikten av konst och kultur i samhället. För Sverigedemokraterna ligger politiken nedströms kulturen. 

Så varför är reaktionen så klen? Svenska kulturarbetare har tagit sina institutioner för givna så länge att inte ens de inblandade förstår allvaret. Det som står på spel är inte bara vad som händer med en centralstyrd organisation vid framtida nedskärningar, eller om sämre utbud och skadad renommé. Det som sker nu kan endast förstås som en politisk fråga illa maskerad som ”effektivisering” alltmedan längden på armen blir allt kortare. Att i expressfart centralisera och vingklippa institutioner som stödjer ett fritt kulturliv rimmar inte ens med en konservativ kultursyn. Arkdes är för övrigt det enda museet i Sverige som arbetar med arkitektur och ett av få som, sedan sitt utvidgade uppdrag 2015, sysslar med design. I hela landet. Det är kanske inte så långsökt att tänka på tidigare integreringar, som när Fotografiska museet 1998 inlemmades i Moderna och försvann. Eftersom det handlar om så lite pengar, med osäkra resultat, verkar det som om denna ”effektivisering” är ett själv(ända)mål. 

Men låt oss för all del kika på vad det handlar om för besparingar. Gemensam HR? Vari består vinsten i att fungerande myndigheter med tydliga uppdrag, som redan samarbetar, ska ägna tid till att jämkas ihop? Och varför så bråttom? Vi talar redan om små effektiva myndigheter med internationell spetskompetens. Och vi vet konsekvensen av new public management på denna nivå: makten centraliseras. Plikt utan mandat. Vi har sett det förut. Så fort individer med expertkompetens fasats ut försvinner såväl kunskap som kontakten med fältet. 

Kulturen utgör den lägsta andelen av totala statsbudgeten sedan 2004. 65 öre per hundralapp. SD styr den svenska kulturpolitiken på samma passivt-aggressiva sätt som så mycket annat i svensk politik, och det svenska kulturlivets självgodhet har gjort att kulturarbetare inte lyssnat på kollegors varningar från övriga Europa. ”Jag vill vara en kulturminister för medborgarna”, skrev Parisa Liljestrand på regeringens hemsida innan hon reste till filmfestivalen i Göteborg, ”oavsett vem man är eller var man kommer ifrån. Jag är stolt över att företräda en regering som gjort det till sin uppgift att värna det svenska kulturarvet och skapa möjligheter för att det ska komma fler till del.” Hur då? Genom kultur som är politiskt styrd och ”effektiv”?