Med runt trettio år i kulturens tjänst är Linda Skugge en del av Sveriges kulturkanon. Smidig som en apa har hon genom åren svingat sig från ungdomsskildringar vibrerande av smärta och autenticitet till en legendarisk läppglans-attack mot Björn Ranelid och en skamlös sågning av Kristina Sandbergs utlämnande cancerroman. Däremellan har hon försörjt sig som dammsugarpåseförsäljare och sjungit entreprenörskapets lov, parallellt med sitt arbete som PR-person för Stockholms proggigaste scen, Teater Brunnsgatan Fyra.
Så klart har jag följt henne. Vi är jämnåriga och har båda varit gifta, fått tre barn och skilt oss. Hon i offentligheten, jag som vanlis. Kanske är det därför jag reagerar som jag gör – med harm och beskyddarinstinkt – inför de bilder som hon har lagt ut på Instagram de senaste åren. Vid vår ålder har livet satt sina spår. På mig syns de som bekvämlighetskurvor och en makligare metabolism, på henne syns den som åratal av den dödsskräck och sjukdomskamp som hon har skildrat i sina krönikor, och som nu har sublimerats till en besatthet av träning, självspegling och exhibitionism. ”Se, denna kropp är kompetent och den lever. Varje del av den har ramats in och förfinats till perfektion”.
Det var samma person som skrev Röda rummet som försökte sig på alkemi och som led av elektricitetsfobi
Ja, jag läser den närgångna linsen som en text. Revben, magrutor, skrevande lår och accessoarer som refererar till porr och bdsm. Hennes bilder signalerar en paradox, å ena sidan en ätstörd och kommersialiserad kroppskultur och andra sidan en naken medelålders kvinna som inte har självbevarelsedrift nog att hålla ihop sin skit så som förväntas av en respektabel kulturdam. Jag rodnar åt hennes nya porrkarriär och tänker på hennes barn. Nog fan måste man hålla stilen, så mycket skit som kvinnor i övergångsåldern får stå ut med i termer av hat och hån. Jag vill inte att hon ska råka ut för det, för en del av det våldet drabbar också mig.
Jag minns hur det var att läsa Saker under huden när den kom 1998. Den handlade om hennes uppväxt med killar, obekväma, ”sexiga” kläder, matfobi och förtvivlan i att inte bli förstådd i sin familj. Den var inte som andra ungdomsskildringar, utan för mig påminde den, med sitt raseri och exploderande storhetsvansinne, mest av allt om en av våra största författare: August Strindberg. Nej, han var inte heller riktigt klok. Men vad vore svensk litteratur utan honom? Spretig, motsägelsefull, skrikig, brutalt ärlig, hatisk och sårbar på samma gång. Det var samma person som skrev Röda rummet som försökte sig på alkemi och som led av elektricitetsfobi.
Att vara snäll och pålitlig är inte Linda Skugges grej, men välartade tjejer råder det heller ingen brist på
Precis som Strindberg slår Skugge åt alla håll och går inte att placera i något läger. För kulturellt högklassig för att lägga i nöjesfacket och för omedveten om koderna för att räknas som rumsren, för konservativ och osysterlig för att få full poäng som feminist, men ändå pionjär i att bryta tabun och att formulera ett feministiskt språk. (Glöm inte den banbrytande Fittstim, där hon var redaktör!) Att vara snäll och pålitlig är inte Linda Skugges grej, men välartade tjejer råder det heller ingen brist på.
Jag håller inte med Linda Skugge om mycket. Och jag skulle hellre gå på glödande kol än att fläka ut mina fåfängor och tillkortakommanden i offentligheten. Men hon fortsätter att stå längst fram i frontlinjen, och förkroppsligar gränserna för vad som är möjligt för en kvinna i ett land där präktighet och återhållsamhet betraktas som adelsmärke. Det ger mig en känsla av både andrum och svängrum. Mest av allt önskar jag att hon ska känna stunder av lycka och att hon fortsätter att skriva. För – som titeln lyder på hennes bok från 2003 – Akta er killar här kommer Gud! Och hon är jävligt förbannad.
