Vänsterpartiets Linda Westerlund Snecker (V) under justitieutskottets öppna utfrågning om våld i nära relationer. Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Efter tio år i riksdagen för Vänsterpartiet blir Linda Snecker ”public affairs director” på Rud Pedersen, trots sin tidigare kritik mot lobbybranschen. Beslutet ska förbättra partiets offentliga varumärke, menar hon – men partikamraterna är kritiska.
Under torsdagen rapporterade Dagens Opinion att Linda Snecker, tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet, fått nytt jobb som konsult på Rud Pedersen, en av Sveriges största pr-byråer.
”Jag är väldigt glad och kommer arbeta med frågor inom infrastruktur, digitalisering och energi, för att skapa förståelse för de politiska processerna, hur olika partier prioriterar och framför allt tillföra ett perspektiv från ett parti som kommer kunna spela en kritisk roll inför 2026”, skriver Linda Snecker i ett mejl till Flamman.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Riksbankens tidigare chef Stefan Ingves utsagor synas i en ny dokumentär. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
En ny dokumentär om Riksbankens förra chef Stefan Ingves visar att inflationsmålet på två procent är hittepå – men att medborgarna behövde något att tro på.
I ett baksäte sitter Riksbankens tidigare chef Stefan Ingves och scrollar mellan diagram på sin mobilplatta.
Men han pratar inte, som man skulle kunna tro, om siffror och samband. Om vilka vetenskapliga beräkningar som ligger bakom Sveriges inflationsmål på två procent. I stället pratar han om att allt egentligen handlar om att hitta en berättelse, en linje, ett budskap som folk tror på.
Han beskriver det poetiskt: ”Det är som att delta i en pjäs som aldrig tar slut. Det är vad det är. Att berätta berättelser om framtiden på ett sånt sätt så att folk förhoppningsvis tror på det. Ett sätt att beskriva det är att jag är en slags ekonomisk sagofarbror.”
Scenen kommer från Olof Berglinds och Nathan Grossmans nya dokumentär Skuldfeber på SVT Play, en brutal uppgörelse med Riksbankens penningpolitik. Kritiken är inte nådig mot Stefan Ingves som satt på tronen vid Brunkebergstorg i sjutton år. Han tillträdde som riksbankschef året då Alliansen vann valet 2006 och lämnade posten strax efter att Tidöregeringen tog över 2022.
I dokumentären granskas de negativa sidoeffekterna av 10-talets lågräntepolitik. Svenskarna har nu blivit ett av världens mest skuldsatta folk, bostadspriserna har stigit mer än i nästan alla jämförbara länder och vår förmögenhetsskillnad är numera en av de mest extrema i världen. Ojämlikheten har exploderat.
År 2010 fanns det 110 miljardärer i Sverige vars förmögenheter motsvarade 21 procent av BNP. Elva år senare hade vi 542 miljardärer som satt på 68 procent av BNP.
Ekonomijournalisten Andreas Cervenka beskriver i dokumentären noll- och minusränta som en ”gigantisk förmögenhetsöverföring” från människor som sparar till människor som lånar. Det gynnar dem som redan äger och missgynnar dem som lever från lön till lön.
Dokumentärens stora förtjänst är att den visar bluffen som dagens teknokratiska penningpolitik vilar på.
Men Stefan Ingves vill inte kännas vid att ansvaret för denna utveckling ligger på hans bord. För Riksbanken har inte fått i uppgift att ta hänsyn till ojämlikhet, privat skuldsättning, bostadspriser eller arbetslöshet. Det finns bara ett inflationsmål på två procent och ett verktyg i form av räntan – vad effekterna blir av att blint jaga detta mål är inte hans problem
Dokumentärens stora förtjänst är att den visar bluffen som dagens teknokratiska penningpolitik vilar på. Financial Times-journalisten Gillian Tett beskriver centralbankernas arbete som ett ”subtilt bondfångeri”. Hon menar att centralbankschefer gärna vill framställa ekonomin som en absolut vetenskap, men att det i verkligheten handlar om illusioner och myter.
Vilket är precis vad Stefan Ingves bekräftar när han beskriver sig själv som sagofarbror.
När han senare ställs mot väggen i dokumentärens crescendo försvarar han det godtyckliga inflationsmålet på två procent med att man måste ha en ”riktning” när man ska övertyga väldigt många människor: ”Det fungerar inte i ett samhälle att varje morgon stiga upp och säga: Jag har ingen aning om vart vi ska vara på väg.”
När Riksbankens gravt felaktiga prognoser ifrågasätts utbrister han: ”Alternativet vore att säga att vi inte har en aning om någonting.” Och det vore väl alltför ärligt förstås.
Till slut tycker jag nästan synd om Ingves. Hans sorgsna och uppgivna blick. Lunkandes genom de tomma korridorerna i sin långa rock. Fångad i pjäsen utan slut och med uppdraget att upprätthålla den penningpolitiska illusionen. Frågan kvarstår om han hade mandat eller verktyg att göra något avsevärt annorlunda under sina sjutton år.
Därför borde Berglind och Grossman i sin nästa dokumentär ta sig an den andra sidan av myntet: politikernas ansvar och finanspolitikens roll. Varför har politikerna avsagt sig makten över penningpolitiken? Varför har man inte gett Riksbanken fler faktorer att ta hänsyn till? Och varför har inte finanspolitiken använts för att dämpa effekterna av de låga räntorna? Huvudpersonerna i detta drama är inte Stefan Ingves, utan Anders Borg och Magdalena Andersson.
På stammishaket O Aggelo spelar
man grekisk upprorsblues natten lång. Foto: Leonidas Aretakis.
Medan anarkistområdet Exarchia kämpar mot gentrifiering, slåss landets vänsterrörelse för sin överlevnad. Men i de grekiska folksångerna hörs en motståndsanda som verkar osläckbar.
Natten till söndagen den 15 september går ett 30-tal maskerade män till attack mot poliserna som vaktar Exarchias enda torg. De kastar molotovflaskor och stenar, sätter eld på soptunnor och krossar en optikers skyltfönster i farten. De möts i sin tur av distraktionsgranater.
Sådana sammandrabbningar är vardag i Atens ruffiga vänsterområde i norra innerstaden.
När jag besöker Exarchia en månad senare står kravallpoliser vid torgets varje hörn, beväpnade med sköldar, gasmasker och vapenhölster. Ett par gator bort – precis intill Warehouse, en industriellt inredd restaurang med 500 vinsorter – står två polisbussar parkerade.
Konflikten handlar om den tunnelbanestation som ska byggas på torget, som en del av stadens expansion med nya linjer, som ska knyta ihop centrum med stadens nordliga förorter. Säkert hoppas man också höja fastighetsvärdena och trycka till stadsdelens legendariska motståndsanda.
Anarkister har försökt stoppa byggandet med blockader och protester. Därför reste utvecklingsbolaget Prodea ett fem meter högt stängsel för två år sedan, medan polisen sedan vaktat bygget dygnet runt sedan 2019 när arbetet inleddes.
”Krig mot imperialismen. Ut med USA, Nato, baserna”. Foto: Leonidas Aretakis.
Jag går in på ockuperade puben K-vox som drivs av anarkistkollektivet Rouvikonas, och beställer flaskölen Alfa, med kontanter förstås. I baren står Stathis, en 30-årig anarkist med håret i en hög tofs, tatueringar och punktröja med silhuetterna av gatubusarna från filmen Clockwork orange. Figurerna verkar populära, för de pryder även en väggmålning. Han säger att polisen bara vill jävlas.
– Det finns en bra yta bara ett par hundra meter bort. I stället ska de stänga ned vårt enda torg.
Bredvid mig i baren sitter en annan Leonidas, som varit aktiv i ockupationen i sex år. Han frågar om jag känner någon på svenska syndikalistiska fackförbundet SAC, och jag berättar om deras kamp för att organisera migrantarbetare från Östeuropa.
Han säger att Rouvikonas har köpt in tre brandbilar som de finansierat med donationer, för att hjälpa till att släcka bränder under somrarna. Han har själv varit med vid flera tillfällen, och säger att det har varit läskigt.
– Men vi har bara släckt medelstora bränder, säger han och skrattar.
Ur högtalarna strömmar rappare från Aten: Jaul från kollektivet 2X2X, Incognito M och TNT. På väggarna finns stora målningar av Pariskommunen, den ukrainska revolutionären Nestor Makhno, och några anarkister som rest för att strida med kurdiska gerillan YGP. Bland affischerna märks anarkistisk första maj vid La Mano-monumentet för Spanienfrivilliga i Stockholm, och en palestinsk gerillasoldat med texten: ”Genom land, hav och luft ska vi återvända.”
På K-Vox i Aten görs reklam för Anarkistisk 1 maj vid La Mano-statyn i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.
Ett par unga killar kommer in och köper en t-shirt med lokala graffitikonstnären INO, som är med i Aviciis sista musikvideo. Bredvid ett ansikte med gasmask står ett Stalin-motto från andra världskriget: ”Inte ett steg bakåt.” På andra sidan baren ligger en insamlingsdosa för kampen mot tunnelbanestationen, men gruppen har inte något att göra med gatustriderna, säger han. Så länge de får behålla sin byggnad är de nöjda.
När jag frågar vad de tycker om bråken kring vänsterpartiet Syrizas ifrågasatta partiledare Stefanos Kasselakis skrattar de bara. Alla politiker är lika köpta.
– För oss är det reality-tv. Vi bryr oss inte om vem som vinner, men det kan vara kul att följa som underhållning.
Leonidas tipsar mig om att kolla in deras aktioner på Youtube, och jag surfar dit medan jag väntar på ett par vänner.
Jag hinner se en film där en grupp maskerade män slår hål i väggarna på en läkarmottagning, och en annan där de stormar in på ett kontor dagtid och slår sönder elektroniken med en hammare. I samtliga fall finns en medhörande text som förklarar vad mottagaren har gjort sig skyldig till – sexuella övergrepp, trakasserier, dåliga arbetsvillkor. Jag tänker att det är bäst att jag respekterar deras fotoregler.
Vid halv tio hämtas jag upp av min vän journalisten Nikos Servetas och hans fru Angelica Sapouna. Han är hungrig så vi tar några flaskor Alfa på ett gyroshak i närheten, i väntan på att musiktavernan öppnar.
Nikos och Angelica träffades genom politiken. Hon kom från KKE Esoterikou, ett småparti som bröt med kommunistpartiet 1968 för att driva en reformerad, ”eurokommunistisk” linje. 1989 uppgick partiet i vänsteralliansen Synaspismos, som var drivande i skapandet av Syriza inför valet 2004. Rörelsen bars fram av vänstertidningen Epochi (Epok), där Nikos arbetade.
Han hade då nyligen flyttat tillbaka från Uppsala, där han bodde under hela min uppväxt. Han var bekant med min pappa och jobbade på Sveriges Radio. I dag rapporterar han från Aten i Flamman.
Avhoppare. Nikos Servetas och Angelica Sapouna hoppas på ett nybildat grekiskt vänsterparti. Foto: Leonidas Aretakis.
– Jag kommer ihåg när du var två och satt i mitt knä på grekiska föreningen, säger han och visar med händerna hur liten jag var.
Båda lämnade Syriza för ett år sedan, när den stilige redarsonen Stefanos Kasselakis svepte in från Florida för att knipa platsen som ny partiledare efter Alexis Tsipras. Sedan dess har partiet slitits itu av interna konflikter, där partiledaren kritiserats för toppstyre och högerinriktning, medan han själv anklagar kritikerna för att aldrig ha gett honom chansen.
Angelica förklarar Kasselakis överraskande seger med att det var för enkelt att bli ny medlem, och att de som varit med från starten blev överrumplade av alla nya kamrater som anslöt sig efter att ha följt honom i sociala medier.
– Han är inte vänster, han är en amerikansk populist, som Trump, säger hon och Nikos fyller i:
Postering. Exarchias torg vaktas dygnet runt av poliser. Foto: Leonidas Aretakis.
– Inför valet 2019 ville Tsipras bevisa att han hade folkets stöd och inte bara partiets, så han ändrade stadgarna så att man kunde lägga förslag via internet och rösta samma dag som man gått med genom att betala två euro. Inte som vi var vana vid, med den uppfostran vi haft som vänster – att gå på möten och lyssna på varandras argument.
– Och Tsipras bara försvann efter att ha avgått. Han gick på semester och tog inget ansvar för hur partiet skulle klara sig, säger Angelica.
Nu tror de att de bästa möjligheterna framåt finns i Nya vänstern, som bildades den 3 mars i år av utbrytare från Syriza. De hoppas bilda allians med goda krafter i Syriza, socialdemokratiska Pasok och kommunistpartiet KKE för att ta kampen mot högern.
Nikos Servetas säger att den radikala andan i Exarchia har gentrifierats sönder. Förr myllrade det av radikala bokhandlar, men nu finns desto fler loppisar med engelska namn som Yesterday’s bread, som jag besökte tidigare under dagen. Butiken är full av importerade retroplagg från Italien, samt muggar med radikala budskap som ”Slå fler nazister på käften”, ”Knulla patriarkatet” och ”Världens bästa chef”. (Jag visste väl att de gick att få ihop.)
Samtidigt är områdets radikala aura inte lätt att tvätta bort, bokstavligen – det är svårt att hitta en vägg utan klotter, och de vanligaste sprejbudskapen är ACAB (”Alla snutar är svin”) och kritik mot turismen. Samt, på en toalett: ”Digitala nomader, dra åt helvete!”
Bud. Exarchias gator är fulla av kritik mot gentrifiering. Foto: Leonidas Aretakis.
På en upphängd banderoll står ”Airbnb = hemlösa lokalbor”. Sedan en månad har landets konservativa premiärminister Kyriakos Mitsotakis fryst skapandet av nya Airbnb-boenden i innerstaden, som bland annat innefattar Exarchia, medan man söker en lösning på de skenande bostadspriserna. Dessutom ska klimatavgiften för tillfälliga boenden höjas från nuvarande 10 euro per natt. Men här i Exarchia hoppas man inte på politikerna, utan tar saken i egna händer.
Denna upprorsanda sträcker sig långt tillbaka. Det var ur demonstrationerna på Polytekniska högskolan i området som protesterna mot juntan inleddes, i november 1973. 40 människor dog när militären rullade in med stridsvagn, men snart föll det hårdföra styret.
På innergården har någon målat en palestinsk flagga, och på en nyklassicistisk universitetsbyggnad har någon sprejat: ”Krig mot imperialismen – ut med USA, baserna, Nato.” Inte långt därifrån står ett monument för den 15-åriga anarkisten Alexandros Grigoropoulos, som sköts till döds av en polis 2008 under ett nattligt gatubråk. De resulterande kravallerna var de största på 35 år, och spred sig ut till övriga landet.
På inskriptionen står:
De dödas hus är byggda av glömska. De levandes hus är gjorda av minne. Ditt minne kommer att leva vidare.
Tio och någonting går vi till en närliggande port och bultar hårt. Restaurangen heter O Aggelos (”Ängeln”), men det finns ingen skylt. På tredje försöket kommer en man och öppnar, och förklarar att vi måste göra av med minst 20 euro per person för att få ett bord. Det visar sig inte vara några problem.
Vid elva sätter sig två män i hörnet intill oss med stålsträngad gitarr och bouzouki, lägger upp en tvåliters Pepsi Max på bordet och börjar sjunga. De fortsätter i timtal utan paus. Den bangladeshiska gatuförsäljaren Ataur kommer in och Nikos köper en komboloi, ett pärlband i bärnsten, och räcker mig. I bakgrunden hörs ”Paliose to sakaki mou”, min jacka har blivit gammal.
Jag gav bort så många kostymer. Men nu när jag är pank vill ingen vän komma nära. De blänger på mina gamla kläder.
Därefter kommer ”Valentina”, som Nikos berättar är en oväntad feministklassiker från 1950.
Ah, Valentina, din flirtare. Du har pojkfrisyr och pratar grabbigt, du har bil […], snart bär du väl byxor. […] När du går till bouzokibarerna och dansar hasapiko gör du atenarna vansinniga.
För oss är det reality-tv. Vi bryr oss inte om vem som vinner, men det kan vara kul att följa som underhållning.
Genren heter rebetika och är en urban grekisk blues, som skapades kring förra sekelskiftet. Det finns element av både västerländsk chanson, grekiska folksånger och orientaliska tonarter, och genren har hämtat inspiration från mångkulturella städer som Smyrna i dagens Turkiet. Det var särskilt fallet efter det turkiska folkmordet på kristna efter andra världskriget, då många från den anatoliska västkusten tvingades fly till Grekland, vilket ledde till en kulturellt blandad miljö i de grekiska städerna, och därmed också till rebetikans guldålder.
Den framfördes avrebetes eller manges, ett segment av småkriminella som erövrat stolthet nog att bryta med de finare klassernas korrekthet. Elias Petropoulos skriver i Rebetika: Songs from the old Greek underworld att de bar ”tajta byxor i bästa importerade material, en mörk kraglös skjorta vanligen svart eller lila, smala spetsiga skor med höga klackar, och en fedorahatt långt bak på huvudet, eller så långt fram att de hade svårt att se. […] Hans gångstil var lätt arrogant, vänster axel framåtlutad för att behålla jackan på, ofta spelandes på en komboloi med högerhanden.”
Sångerna handlar om knark, kärlek, våld, brott och har en oregerlig underklasston. Medan borgerligheten avskydde musikernas dekadens, ansåg vänstern att de var för skrytsamt bohemiska. Först under 60-talet började låtarna ses som en del av landets musikskatt.
Framförda i halvhemlig lokal full av stammisar smälter sångerna samman rebeternas och anarkisternas avsky mot etablissemanget. Det krävs en stursk driftighet för att överleva under så många århundraden av ockupation, fördrivning och diktatur.
Några vinkannor senare spelar de ”O epipoleos”, slarvern.
– Det här är fuskarnas nationalsång! ropar Nikos och skrattar.
Hela rummet stämmer in:
Du kallar mig slarver. Jag pratar med för många kvinnor, blir full och somnar i fel sängar. Men jag ändrar mig inte. Jag älskar dig, men så här var jag, så här är jag, och så här kommer jag att vara. Jag är som havets våg, som dag och natt kommer och går. Men jag ger inte mitt hjärta till någon annan än dig som jag älskar.
”Cummunism” återskapar en demonstration. Tipsy Bear, Berlin, april 2024. Foto: Johan Norling
Johan Norling går på gaybar i Berlin och hittar tröst i sabbatsfirande, twerk och solidaritet med Palestina.
Nyvaken läser jag nyhetsflödet och fastnar vid delstatsvalen i Tyskland. Alternativ för Tyskland firar sin ”segerhelg” med feta rubriker. En judisk vän skriver ilskna inlägg om liberaler som möjliggjort framgången genom att endast låta den tyska minneskulturen handla om antisemitism och Israel, medan de ser mellan fingrarna på rasismen mot landets många muslimer. Några veckor senare kommer nazister att demonstrera fritt samtidigt som polis i Berlin sätter in hundar mot demonstrationer i solidaritet med Palestina.
Så har det fortsatt sedan dess. Nu är jag utmattad. Som bosatt i Berlin på deltid har jag det senaste året sett den tyska vänstern delas i två läger, som stöttar antingen Palestina eller Israel. Alltmedan hbtq-rörelsen till stora delar har slutit upp i en intersektionell kamp för fred som hånas både från vänster och höger. Hur ska vi stå ut? Kanske finns svaret på stadens bögbarer.
Det är eftermiddag i slutet av april och det ligger en doft av sur öl över gaybaren Tipsy Bear i Prenzlauer Berg. Cigarettröken har inte hunnit svepa in baren än, men några gäster i ett hörn jobbar hårt på det.
Första maj och demonstrationerna som hör dit närmar sig, men känslan av politisk baksmälla går redan att ta på. Baren på, volymen höjs och cigarettröken tätnar. Kvällens affisch har budskapet ”Cum together; Going down swinging”. Även årets första maj firas i förtid under namnet Cummunism. En och en halv öl senare är föreställningen i gång och publiken får höra historien om Kartoffeln – potatis, ett nedsättande ord för tyskar – och berättelsen om dragqueens och -kings, aktivism, våld, passion och sex. I en scen grips en demonstrerande dragqueen av en polis med grismask. Publiken hakar på och skäller ut grisen. ”Skäms!” skanderar talkörer som till slut lyckas frita hjältinnan.
Vanligtvis fryser jag till is vid tanken på att som publik tvingas upp på scen, men det hjälper med några enheter innanför västen.
Vanligtvis fryser jag till is vid tanken på att som publik tvingas upp på scen, men det hjälper med några enheter innanför västen. Gränsen mellan bar och teater löses upp och plötsligt dras jag också in i föreställningen. Det är en märklig känsla att tillsammans med främlingar ge utlopp för den frustration som byggts upp. Det är terapeutiskt, stärkande. Att ta ställning för något man tror på utan att vara rädd. Vår historia får ett lyckligt slut. Till Kylie Minogues beslöjade stämma sluter en kör upp av sprutande penisar: ”Come, come, come into my world!”
När våren övergår i sommar har demonstranter och aktivisters metoder skiftat. Polisens tillslag mot universitetsockupationer och demonstrationer har strypt möjligheterna att samlas. En omtyckt historia tas upp på scenen även i kväll, den om när en soffa grips av polisen. Brottet: antisemitism. Det är oklart hur pass väl historien stämmer överens med verkligheten, men den lockar till skratt även i kväll. Flera som uppträder inleder med att berätta om poliser som knackat på och överräckt brev om att de är under bevakning eller om vänner som gripits och misshandlats.
Vittnesmålen avslutas med twerk, mim, dans och sång. Ilska och förtvivlan som bottnar i det ena och får utlopp i det andra. Kvällens värd, dragkingen H.P. Loveshaft, avrundar kvällen tillsammans med en annan judisk artist, Scotty the Blue Bunny, med att bjuda in till gemensamt sabbatsfirande. Jag är inte jude och bläddrar utan framgång i minnet efter populärkulturella referenser som kan underlätta mitt deltagande. Det går sådär, men andra visar hur man delar brödet och vinet och när det blir dags att sjunga mumlar jag med.
Oktober. I dag har vädret blivit kallare. En ”fredsdemonstration” har samlat både Alternativ för Tyskland och socialdemokratiska SPD på Tysklands återföreningsdag den 3 oktober. ”Fred” här innebär närmare relationer med Ryssland och Israel och att överge Ukraina och Palestina.
Så hur håller vi värmen i vinter? Ett sätt kan vara att kliva in på en bar insvept i doften av ljummen öl.
Malmöborna protesterar mot Israels deltagande i Eurovision och deras krig i Gaza den 11 maj 2024. Foto: Martin Meissner/AP.
I Lund och Göteborg har förslag om att kommunerna ska sluta köpa in israeliska och ryska varor stoppats i domstol. ”Vi menar att det är läge att utmana lagen”, säger oppositionsrådet Nina Jakku i Malmö.
– Malmöborna har varit tydliga med att de inte vill stötta folkmord och ockupation, och har demokratiskt valt oss som sina representanter. Då borde det vara möjligt för oss att göra den typen av överväganden, säger Nina Jakku, Vänsterpartiets oppositionsråd i Malmö.
I februari lade Vänsterpartiet Malmö fram en bojkottsmotion riktad mot varor från Israel. 14 V-representanters namn står under förslaget om totalt köpstopp, överens om att Malmö stad ”inte på något sätt kan stå bakom dessa brott som staten Israel konsekvent gör sig skyldiga till” och att man ”behöver agera med de medel vi har i detta extraordinära läge”.
– Det är ytterst sällan som samtliga i kommunfullmäktigegruppen skriver under en motion, alla ledamöter och ersättare, men det var glasklart, berättar Nina Jakku (bilden), som beskriver framtagandet av förslaget som ganska smärtfritt.
– Jag menar att det här inte väsentligt skiljer sig från att ta klimathänsyn. Vi vill inte att Malmöbornas pengar går till krigsbrott.
Malmövänsterns andra oppositionsråd Anfal Mahdi, som också varit drivande i bojkotten, förde samma resonemang i en intervju med ETC när motionen lades. I veckan var den uppe för omröstning i kommunfullmäktige. Vid lunchtid torsdag stod Malmöbor i en ring utanför kommunhuset med Palestinaflaggor och banderoller, i en stödmanifestation arrangerad av organisationen Allt Åt Alla.
Till slut röstade alla Vänsterpartiets nio ledamöter för förslaget, medan övriga 52 ledamöter röstade emot. Nina Jakku berättar:
– S och MP argumenterade för att detta inte var lagligt, och hänvisade till att domstolarna i Göteborg och Lund har rivit upp liknande beslut om bojkotter. Vi menar att det kanske är läge att utmana och pröva lagen, och att detta borde ligga inom den kommunala kompetensen. Det är inte vår avsikt att ta ställning i utrikespolitiska frågor, utan vi menar att det handlar om etiska principer gällande våra egna inköp.
Sofia Hedén, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, var en av dem som röstade mot. Hon menar att det innebär ett utrikespolitiskt ställningstagande som ligger utanför kommunens roll.
”Den inställningen delade Vänsterpartiet i Malmö så sent som för två år sedan när vi röstade om en kommunal bojkott av ryska varor”, skriver hon i ett mejl till Flamman.
Hon säger att flera kommuner testat liknande beslut tidigare, och hänvisar till bojkotten i Göteborg som upphävdes med motiveringen att det saknades lagstöd.
”Lunds kommun befinner sig just nu i en process där man prövar frågan om kommunal bojkott i högre instanser. Det blir intressant att se hur den domen landar”, skriver Sofia Hedén, och tillägger:
”Med Göteborg och Lund som exempel har vi sett att man tagit beslut som man kan tycka är bra, men som är verkningslösa då de upphävs nästintill omedelbart.”
Tidigare i höststoppade förvaltningsrätten i Göteborg det rödgröna kommunstyrets gemensamma beslut att bojkotta inköp av varor från Ryssland, Marocko och Israel, motiverat med ländernas folkrättsvidriga ockupationer av Ukraina, Västsahara och Palestina.
Varken Liberalernas och Sverigedemokraternas överklagan eller rättens kritik angick de två förstnämnda staterna, utan resonerade specifikt kring en Israelbojkott – för Axel Darvik (L), som polisanmälde kommunstyret för grovt tjänstefel, var den fällande domen ”en viktig markering mot antisemitism”.
Domstolen ansåg att kommuner inte har rätten att fatta beslut i utrikespolitiska frågor, medan styrelseordförande Jonas Attenius (S) menade att man ”tar ansvar för göteborgarnas skattepengar” genom att säkra att dessa inte går till stater som utför våldsamma ockupationer.
– Vi gör samma övervägande, och vill inte att Malmöbornas pengar går till krigsbrott, säger Nina Jakku till Flamman.
I Lund har stoppet av kommunens bojkottsmotion överklagats till kammarrätten, och vad utfallet blir är ännu inte säkert. Nu väntar Nina Jakku, tillsammans med hela resten av Malmövänstern, med spänning på ett prejudikat som skulle kunna ge nytt hopp åt motionen.
– Vi hoppas att de ger prövningstillstånd, och menar att kommuner själva får avgöra sina inköp i sådana här sammanhang, säger Nina Jakku.
Foto: Fredrik Sandberg/TT, Eva Lindblad, LO, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund/TT, Alex Brandon/AP.
Under onsdagsmorgonen utropades Donald Trump till segrare i det amerikanska presidentvalet. Flamman ringer upp ett antal profiler inom och utanför den svenska vänstern, för att höra deras reaktioner på högerns vinst i USA.
Rysaren uteblev.
Redan under onsdag förmiddag stod det klart att Donald Trump går mot valseger i USA, med åtminstone 277 av totalt 538 elektorer.
Republikanerna har dessutom försvarat representanthuset och vänt senaten till sin fördel, vilket ger partiet minst två år att få igenom sin politik utan hinder.
– De här kommer att vara en gyllene ålder för Amerika, sade han i ett tal vid Palm Beach i Florida, där han också lovade att hjälpa landet att ”läka”.
På frågan om hon har några kommentarer kring valet svarar Isobel Hadley-Kamptz, ledarskribent på Dagens Nyheter, endast med ett par textrader ur Leonard Cohens låt ”You Want It Darker” från 2016: ”If thine is the glory, then mine must be the shame / You want it darker / We kill the flame”.
En som är mindre besviken över valresultatet är Jan Emanuel (bilden), socialdemokrat, mångmiljonär och tidigare partiledare för Folklistan.
– Jag är tacksam till alla som bettat på demokraterna, det gjorde att jag fick ut mer pengar i dag. Jag la in en slant, men fick tillbaka en mycket större, så det var helt okej, säger han, och fortsätter:
– När jag tittar på amerikansk politik ser jag till utfall snarare än individ. Jag gillar fred, jag gillar ekonomisk tillväxt och jag gillar arbetstillfällen för vanliga arbetare. Där gjorde Trumps administration ett bättre arbete än många andra. Det gissar jag att många har insett, i och med att majoriteten av befolkningen i USA är vanliga arbetare.
Hade du röstat på Trump om du bodde i USA?
– Ja, det hade jag. Därför bettar jag på honom. Procenten jämnade tyvärr ut sig mot slutet, men lite stålar ska jag hämta i alla fall. Har ni stödprenumerationer på Flamman?
En som ser med andra ögon på Trumps framgångar är Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Hon beskriver resultatet som ”sorgligt”.
– Kvinnors rättigheter rullas tillbaka. Han vill dra sig ur Parisavtalet, backa från de investeringar i klimatomställning som gjorts och sänka skatten för mångmiljardärer som Elon Musk, som hjälpt honom till makten.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Foto: Henrik Montgomery / TT.
– Det gör att man ifrågasätter den demokratiska legitimiteten. Att rika personer har denna makt känner vi igen från länder som är demokratiskt tvivelaktiga. Europeiska och svenska politiker måste fundera på hur det kunde bli så här och vilka lärdomar vi kan dra.
Nooshi Dadgostar, som tidigare i höstas gick ut med stöd för Kamala Harris i abortfrågan, säger att hon är kritisk mot Demokraternas kandidat.
Många har tappat tron på att samhället och staten kan omfördela och bygga upp en trygghet för människor.
– Kamala Harris misslyckades eftersom hon framstod som en etablissemangspolitiker som bara erbjöd status quo. Nu blev i stället Donald Trump förändraren i valet, säger hon, och fortsätter:
– Vänstern i Europa och Sverige behöver gå till val på förändring, ge människor ett trovärdigt alternativ och leverera på det. Människor är pessimistiska och missnöjda med sänkta reallöner, krackelerande välfärd och prishöjningar. Många har tappat tron på att samhället och staten kan omfördela och bygga upp en trygghet för människor.
Vänsterpartiet har varit kritiska mot den svenska Natoprocessen. Nu får vi snart Donald Trump som de facto ledare för alliansen. Vad tänker du om det?
– Republikanerna i USA har signalerat att de är mindre intresserade av att delta i FN:s system och att respektera de konventioner vi skrivit tillsammans. Det riskerar att leda till en farligare värld. Vi ser hur Putin, Orbán och Netanyahu firar segern. Det är länder som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och små nationer.
– Det blir viktigare än någonsin att Sverige och Europa står upp för den internationella rätten och den regelbaserade världsordningen. Det får inte vara den starkes rätt som gäller, små länder måste få bestämma över sin egen framtid. Sverige och Europa kommer behöva ta hand om sin egen säkerhet och kommer inte längre kunna förlita sig på USA.
Även Fayyad Assali, talesperson för den propalestinska föreningen Rättvisa för alla, är kritisk mot Demokraternas insats. I ett sms skriver han att han inte heller han är förvånad över resultatet:
”[D]etta är en naturlig följd av demokraternas elitistiska distans till sina gräsrötters verklighet, deras stöttande av ett folkmord i Palestina, samt det allmänna socialistiska anammandet av högerpolitik i USA precis som i Sverige”, skriver han till Flamman, och fortsätter:
”Vi bevittnar även i dag hur det globalt har slagits fast att Palestinarörelsens röster inte är billiga och måste förtjänas”.
Daniel Suhonen, chef på socialdemokratiska idéinstitutet Katalys, instämmer i kritiken mot Kamala Harris. Han menar att Demokraternas valförlust bär lärdomar även för Magdalena Andersson:
Trump som president är en mardröm för breda skikt av det amerikanska folket, världen, klimatet och Ukraina.
– Det går inte att vinna val på republikanska kvinnor, som Magdamoderat, eller ens på demokratifrågor. Du måste äga frågan om ekonomin, och den enda vägen till seger från vänster går via arbetarklassen.
Han säger också att han är ”bedrövad” över resultatet.
– Trump som president är på många sätt en mardröm för breda skikt av det amerikanska folket, världen, klimatet och Ukraina.
Även samhällsdebattören Alexander Bard anser att Kamala Harris representerar en elit i vanliga amerikaners ögon. När Flamman ringer upp sitter han fast i en bilkö i Barcelona:
– Det folk inte fattar i Sverige är att den amerikanska mellanvästern hatar Washington. Trump lyckades spela antietablissemangskortet en gång till. Demokraterna kan bättre, de kan inte byta till Kamala som aldrig vunnit några val. Hon var för woke, en del av hela Obama-Clinton-facket. Hon har inga principer.
Alexander Bard på valvakan för den nu nedlagda Folklistan. Foto: Fredrik Persson / TT.
Han säger att 90 procent av väljarna redan hade bestämt sig, och att resten fattade sina beslut baserat på vem som kan ”bringa världsfred”.
– Vi extremhöger-marxister älskar Trump av leninistiska skäl. Inte minst för att det stora hotet mot oss alla är Ryssland, Kina och mullorna i Iran – och om du väljer mellan en nickedocka och en clown så väljer du den senare. För clownen vet du i varje fall inte vad han ska göra.
August Eliasson, chefredaktör på marxist-leninistiska Proletären, menar att Trumps seger främst handlar om den ekonomiska krisen i USA.
– Vanligt folk och arbetare tycker att de fått det sämre under Biden, och det är inte överraskande att de röstar på Trump. Många hade det ekonomiskt bättre under Trump, och medieetablissemanget har misslyckats att visa att det är plånboksfrågorna som avgör.
Vi kan konstatera att Sverige nu militärt och till stor del politiskt lyder under Trump.
– Samtidigt vet vi att Trump knappast kommer föra någon progressiv politik, utan gynna miljardärerna likt andra amerikanska presidenter.
Han konstaterar att Sverige i dag är en del av en allians där den amerikanska presidenten kommer ha en stor makt.
– Det är synd för alla självgoda liberaler, som gett bort vår utrikespolitik till Trump. Vi har varit extremt USA-tillvända under de senaste åren, och kan konstatera att Sverige nu militärt och till stor del politiskt lyder under Trump.
Ser du några positiva aspekter av Trump som president, jämfört med Kamala Harris?
– Ett litet ljus i mörkret är att det kan sätta käppar i hjulet för Natoetablissemangets sammanhållning. Det är USA-imperialismens och Natos krigshets som är den stora faran i världen just nu.
– Han har också sagt att han inte ska starta nya krig. Där får man dock lägga till den stora brasklappen att man kan inte lita på en sådan som Trump. Vi vet att han är en stor anhängare av Israel, och han kan bli en krigspresident värre än någon innan honom.
Ett av de områden där republikanerna har profilerat sig under valrörelsen har varit frågor om könsidentitet och sexuell läggning.
Signe Krantz (bilden), ledarskribent och ordförande för Transammans, lyfter att Republikanerna satsade mer än 400 miljoner dollar på antitransreklam under valet.
– Jag är rädd att det är en av lärdomarna som nationalister globalt kommer ta: att hets mot transpersoner kan hjälpa dem att vinna val. Jag tänker på alla transpersoner i USA som använts som ett slagträ och utnyttjats i en extremnationalistisk strategi. Och vad Trump kommer att göra mot dem.
En annan av valrörelsens stora frågor har varit kampen för bättre arbetsvillkor i USA. I september ställde sig presidenten Joe Biden sida vid sida vid strejkande arbetare vid en bilfabrik i Michigan. Donald Trump har å andra sidan gjort gemensam sak med Elon Musk, känd för sin fientlighet mot fackföreningsrörelsens närvaro i hans egna bolag. Nu spekuleras det om att Musk kan få en post i Trumps regering.
Elsa Alm är ungsekreterare i LO, som befinner sig i en långdragen strejk mot elbilsbolaget Tesla. Hon är orolig över effekterna som valresultatet kan få på Sverige.
Elsa Alm, ungsekreterare i LO. Foto: Jessica Gow / TT.
– Elon Musk har aldrig uttryckt sig positivt om facket, utan det är mycket negativa tongångar. Det känns inte särskilt roligt, i och med den konflikt Sveriges arbetare har med Tesla.
– Jag tycker det är tråkigt av flera skäl. När vi gör vår årliga internationella utblick på fackliga rättigheter och demokrati så såg vi att USA utvecklades som ett av få positiva exempel. Medlemsantalen ökade för första gången någonsin, och det fanns en ny fackföreningsrörelse där unga och otrygga arbetare organiserade sig.
Vad tänker du om att Donald Trump nu ser ut att återigen bli president i USA?
– Jag tycker att det känns ganska obehagligt. Förra gången fick det stora effekter i USA, åsikter som tidigare inte var okej att uttrycka började snabbt ses som rumsrena. Jag tror att det kan ge legitimitet åt mer radikala röster.
Ser du någon positiv aspekt av Trump som president?
– Det är väl i så fall att han inte kan bli vald ännu en gång 2028.
Det säger världsledarna om Trumps valseger
Keir Starmer, brittisk premiärminister och Labourledare:
”Jag ser fram emot att arbeta med dig under kommande år. Som de närmaste allierade står vi axel mot axel till försvar för våra delade värderingar – frihet, demokrati och entreprenörskap.”
Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister:
”Grattis till historiens största comeback! Din historiska återvändo till Vita Huset erbjuder Amerika en nystart och en kraftfull återgång till den storslagna alliansen mellan Israel och USA. Det här är en stor seger!”
Volodymyr Zelenskyj, Ukrainas president:
”Jag uppskattar president Trumps hängivenhet till ‘fred genom styrka’ som metod i globala frågor. Det är principen som praktiskt kan föra oss närmare en rättvis fred i Ukraina. Jag hoppas att vi kommer att verkställa den tillsammans.”
Dmitry Peskov, Vladimir Putins talesperson:
”Vad som händer härnäst är upp till USA:s nästa styre. Låt oss inte glömma att vi talar om ett ovänligt land, direkt och indirekt involverat i ett krig mot vårt. Det är nästan omöjligt att göra relationerna mellan USA och Ryssland sämre, nuläget är ett historiskt lågvattenmärke.”
Fatemeh Mohajerani, talesperson för Irans regering:
”USA:s val är inte riktigt vår ensak. Vår politik är stabil och förändras inte baserat på individer. Vi har gjort nödvändiga förutsägelser, och människors vardagsliv kommer inte att förändras.”
Ulf Kristersson, på X via kontot @SwedishPM:
”Jag gratulerar @realdonaldtrump till att ha blivit vald som USA:s nästa president. Jag ser fram emot att arbeta tillsammans och fortsätta ha utomordentliga relationer mellan USA och Sverige, som vänner och allierade.”
Donald Trump presenterar en gyllene skokollektion i februari 2024. Skorna säljs i dagsläget för 499 dollar – motsvarande 5 300 kronor. Foto: Manuel Balce Ceneta / AP.
Är du orolig eller hoppfull?
I dag är det val i USA och upptakten är lika hysterisk som man kan förvänta sig.
Den mesta uppmärksamheten går åt till Trumps ständiga tarvligheter. På ett kampanjmöte i Pennsylvania sade han att ”för att komma åt mig skulle man behöva skjuta igenom fejknyheterna, och det bryr jag mig inte om så mycket”, med hänvisning till journalisterna på plats. Han har även hotat Mark Zuckerberg med livstids fängelse och ”radikala vänstertokar” med militären, och vill fängsla medborgare som kritiserar högsta domstolen.
Som jag skrev i veckans ledare är Trump en auktoritär populist som hatar två av mänsklighetens bästa skapelser – demokratin och fackförbunden. Det är därför han är alla socialisters största motståndare, snarare än för att han är kroniskt oförskämd. Att han får städernas liberaler att rodna är inte ens nödvändigtvis en nackdel, då det understryker hans budskap om att trycka till etablissemanget.
Liknande argument hörs ofta från svensk alternativhöger, som när Chang Frick på X påstår att den viktigaste frågan är klassföraktet hos ”kändisar, journalister, proffstyckare och politiska broilers” mot ”arme lågutbildade arbetaren”. Men frågan är om det går att förakta arbetare mer än vad Trump och Musk gör, när de i ett poddsamtal hånskrattar åt att den senare avskedat en arbetsstyrka (”Det är okej, ni kan alla försvinna!”) som försöker organisera sig.
I stället för att förfasa sig över Trump borde Demokraterna utnyttja att man, trots alla sina brister, fortfarande är arbetarrörelsens parti. Det är en enorm tillgång – i synnerhet mot Trump och hans snorrika koalition. Inte sedan 1950-talet, när republikanska presidenten Dwight Eisenhower utsåg en fackledare till arbetsminister i ett kabinett kallat ”nio miljonärer och en rörmokare”, har facken haft ett så starkt stöd bland amerikaner. Demokraterna anses dessutom vara överlägset bäst på att företräda dem.
Men trots att hon hjälpte till att driva igenom Joe Bidens arbetarvänliga politik och valde snällsossen Tim Waltz som parhäst, kommer populismen inte lika naturligt för Kamala Harris. Hennes program är ett habilt hopkok av allt från subventionerade mediciner till smålån till afroamerikanska småföretagare, men som Milan Loewer skriver i Jacobin handlar det mer om smarta liberaler som löser ströproblem, än att stå med arbetarna mot eliten.
Det senare budskapet hade nog gått bra i de vågmästarstater som Joe Biden plockade hem. Däremot går hon starkt hos kvinnor på grund av abortfrågans återkomst (som högertyckaren Tucker Carlson nyligen kallade ”ritualmord” – innan han beskyllde demoner för de senaste orkanerna i USA), men svagare hos vänstern på grund av partiets stöd till Israels folkrättsbrott. Nu håller jag tummarna för att de håller för näsan och röstar på Harris, för det ser ut att bli tokjämnt.
Om du läst ända hit men ändå vill höra samma poänger i radio och TV är jag med i två paneler – Ekots valvaka från runt 23.20 på tisdag och TV4:s på onsdag mellan 16 och 19. (Nej, jag pratar inte konstant utan står troligen gömd bakom en gardin mellan inhoppen.)
Medlemmar i Ung Vänster håller upp en banderoll under en Palestinademonstration i Göteborg, i november 2023.
En sjukskriven partisekreterare och riksdagsledamöter som inte vågar tala på Palestinademonstrationer. Nu berättar vänsterpartister för Flamman om ett debattklimat som sliter partiet itu.
Under det senaste året har Israels krig i Gaza varit i centrum för vänsterdebatten. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar beskrev EU-valet som ett ”Palestinaval”, och frågan har lyfts fram som förklaring till framgångarna i Malmö, där partiet gick från 11 till 19,4 procent.
Men frågan har också skapat oenighet. Mot Dadgostar har det riktats hård kritik och avgångskrav, de första redan i oktober 2023. När hon beklagade de israeliska dödsoffren på årsdagen för 7 oktober möttes hon av en kritikstorm som fick henne att stänga av kommentarerna på inlägget.
En högt uppsatt vänsterpartist berättar för Flamman att bråken har gjort att det numera bara är ett fåtal rikspolitiker från partiet som vågar delta i Palestinademonstrationer.
– Det här vågar vi inte ens gå ut med, men vi orkar inte gå med i tågen. Det är tråkigt, det är en självklarhet att vi borde vara med och hålla tal. Men om jag drar Vänsterpartiets politik rakt upp och ned, nämner en tvåstatslösning eller Hamas angrepp, så blir jag släpad av scenen, säger den anonyma vänsterpartisten till Flamman, och tillägger:
– Många är också rädda för att inte bli nominerade till ledande positioner i partiet om de företräder partilinjen, trots att den röstats fram av medlemmarna.
Under kongressen i maj föreslogs att partiet skulle öppna upp för andra alternativ än en tvåstatslösning i Palestina. Motionerna röstades dock ned med 122 mot 89 röster. Partiet bekräftade därmed sitt stöd för en israelisk och en palestinsk stat med 1967 års gränser.
Karin Rågsjö, hälsopolitisk talesperson och styrelseledamot 2012–2022, suckar över tajmingen.
– Vi har en totalrasistisk regering, ett folkmord med 40 000 döda, och ett USA där Trump kan vinna makten. Man kan tycka att vi borde samla oss. Men då bråkar vi internt i stället, trots att vårt parti har bäst Palestinapolitik. Jag är inte ledsen, utan jävligt arg.
Karin Rågsjö säger att konflikterna gör att partiet får svårt att nå ut med sin politik. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Nu kan Flamman visa att personen som har varit ansvarig för att hålla ihop partiet under stormen, partisekreterare Aron Etzler, har sjukskrivit sig snart efter att ha fått hård internkritik för en intervju i Judisk krönika i början av september. Där försökte han tydliggöra partiets hållning efter en sommar av avslöjanden i media om antisemitism och hyllningar till terrorgrupper bland partiets företrädare. Strax innan hade Orwa Kadoura, tidigare vice ordförande i Malmö, lämnat partiet efter avslöjanden om antisemitiska inlägg i sociala medier. Han fick stöd av Malmöavdelningen: ”I försök att tillgodose medias krav har man tappat viktiga ideologiska perspektiv som har skadat vårt parti”, skrev de i ett pressmeddelande, och anklagade ledningen för ”bristande kunskap”.
I intervjun kallar Etzler (bilden) Israels agerande för ”folkmord”, men säger också att ”[i]sraeler har självklart rätt till sitt land” och att begreppet ”sionist” inte är lämpligt som skällsord då det ibland ”används synonymt med att vara jude eller som en täckmantel för att föra fram antisemitiska åsikter”.
I interna forum framfördes hård kritik mot partisekreteraren. ”Jag spyr”, skriver en lokal partiordförande i ett internt debattforum och får kommentarer som ”Riktigt korkat”. I ett ursäktande öppet inlägg på Facebook den 25 september ville Aron Etzler ”rätta till” misstag under intervjun, och knappt två veckor senare sjukskrev han sig.
Karin Rågsjö säger att situationen har blivit ohållbar.
– Vem som helst skulle få en genomklappning när man får kritik från hundratals främlingar om att man är ”galen”, ”sionist”, ”Israelvän”, you name it, säger hon och fortsätter:
Om jag drar Vänsterpartiets politik rakt upp och ned, nämner en tvåstatslösning eller Hamas angrepp, så blir jag släpad av scenen.
– Det har hänt någonting under kriget, en extrem radikalisering. Att han uttrycker sig så här borde inte leda till ett internt krig inom vänstern. Det blir ju förföljelse till slut, man har ingen respekt för varandra som människor längre, och det tror jag många känner. Många av oss i riksdagen som tycker något annat ligger lågt, för vi orkar inte. Hur länge ska vi gegga med det här, och när ska vi komma ut med våra sakfrågor?
I oktober mötte Nooshi Dadgostar avgångskrav från organisationen Rättvisa för alla, efter att partiledaren poserat med en Kamala Harris-keps på internationella aborträttsdagen under ett besök i New York. Vänsterpartiet i Sundbyberg kommenterade i en ”reprimand” att partiledaren därmed valt ”att ge stöd till folkmord och ett svek mot invånarna i Gaza och Libanon, den palestinska diasporan i Sverige och våra medlemmar och väljare” (Dagens ETC, 14/10.)
– Vi har ett kongressbeslut som säger att vi stöder Palestina. Det tycker jag att vi ska leva upp till, och kanske också vara mer aktiva i rörelsen utifrån det beslutet, säger Karin Bylund, ordförande för partiet i Sundbyberg.
Hon tillägger att hon har förtroende för partiledningen samt den beslutade partilinjen, men håller inte med om att det är svårt att framföra den i Palestinarörelsen.
– Nej, jag tycker inte det. Det är många olika krafter som verkar där, men det är ingen anledning att dra sig undan och inte driva en bra politik som stöder Palestina, säger hon, och tillägger:
– Men jag vet att det kan finnas sådana orosmoment, och det tycker jag är jättesynd. Vi måste våga stå för det vi har beslutat.
Aron Etzler bekräftar för Flamman att han har varit sjukskriven sedan den 8 oktober, men säger att det ligger en rad anledningar bakom. Han har haft ”fullt ös” i 12 år, och efter både kongress och valrörelse kändes det som rätt tillfälle att sluta.
– Men så gjorde jag misstaget att ha en riktigt vilsam semester och efter det blev det tydligt att jag inte längre kunde trycka ned kroppens signaler om exakt hur sliten jag var.
Han säger också att det var fler konflikter när han började än i dag.
– Nu är det en liten skara personer som egentligen aldrig respekterat hur majoriteten i partiet ser ut och som reagerar på förändringar genom att förstöra på de arenor där de finns. Det är tråkigt, men jag tror att deras inflytande är mindre än någonsin.
Maria Forsberg (bilden), tillträdande partisekreterare, säger att hon inte ser något problem med att det förekommer olika åsikter kring partiets förhållningssätt i Palestinafrågan.
– Vi har 30 000 medlemmar. Det är klart att folk tycker olika, men jag är trygg med att det finns ett starkt stöd för partiets linje i frågan, säger hon till Flamman, och fortsätter:
– Sedan finns det personer utanför vår organisation som påstår alla möjliga saker, men vi har vår politik och står fast vid den. Det ska man så klart också kunna göra som företrädare för Vänsterpartiet.
Hon menar att kritiken mot partiledningen är missriktad.
– Det handlar inte om att vika ned sig, utan att stå för vår politik. Det är självklart att vi fördömer attacken den 7 oktober och antisemitism, samtidigt som vi är tydliga om det folkmord som pågår i Palestina.
Under hösten har Flamman rapporterat om de nya rörelser som startats av de uteslutna vänsterpartisterna Björn Alling och Kristofer Lundberg. Båda förespråkar till skillnad från Vänsterpartiet en enstatslösning.
Karin Rågsjö känner vindpustar från förr när hon tänker på de nybildade partierna.
– Det påminner om när jag var ung på 70-talet och med i FNL-rörelsen. Den var okej, men det fanns också en mängd fraktioner med testuggande män som ledare.
Hon säger att på vissa håll i Palestinarörelsen är det kontroversiellt att beskriva Hamas som en terrorgrupp, och att man i stället vill beskriva dådet den 7 oktober som ”motstånd”.
– Då blir det svårt att gå med i demonstrationer för många i riksdagsgruppen. Det här är partiets politik och den skulle vi alla ha fört fram tydligare i demonstrationerna.
Flamman har sökt Tove Karnerud, ordförande i Vänsterpartiet Malmö, som tackat nej till att kommentera avdelningens kritik mot ledningen.
Silicon Valleys riskkapitalister har fingrarna i precis alla politiska grytor i USA, nationell, på delstatsnivå och i städerna. Illustration: stasnds/Adobe stock.
En grupp teknikmiljardärer har bestämt sig för att hjälpa Donald Trump i valet. I utbyte hoppas de på allt från skattelättnader till segregerade framtidsstäder.
I våras började de första reklamfilmerna för något som kallas East Solano Plan pumpas ut mot oss som bor i San Francisco-bukten. Filmerna är som amerikansk politisk reklam är mest: råbarkade militärveteraner, bönder på hästrygg och medelklassmödrar som alla är överens om att ett visst förslag måste gå igenom – i det här fallet att bygga en ny stad. Kenny H är trött på att bilpendla, Zoe M vill att hennes son ska kunna flytta hem igen. Pete Craig sålde sin bondgård och är helnöjd med beslutet.
Silicon Valleys riskkapitalister har redan en oerhörd makt i San Francisco men är inte nöjda än. De älskar utopier, och de senaste fem åren har den ljusskygga gruppen Flannery Associates börjat köpa mark i Solano County, en del av buktområdet som omfattar städer som Vallejo, Fairfield och Vacaville.
De startade också en hemsida med paradisiska AI-genererade bilder som liknar ett högteknologiskt Florens, och under namnet California Forever försökte Flannery Associates muta lokalbefolkningen med otroliga löften, bland annat 7,5 miljarder kronor i investeringar och finansiering. Men trots det utlovade guldregnet förhöll sig invånarna i Solano skeptiska mot planen, som skulle skapa en ny stad för 400 000 invånare i ett jordbruksområde som regelbundet plågas av årslånga torka.
Förra året kunde New York Times avslöja att gruppen bakom ”uppstartsstaden” innehöll några av Silicon Valleys stora maktspelare, däribland Michael Moritz. Även namn som Marc Andreessen som sitter i Facebooks styrelse, Reid Hoffman som var med att starta Linkedin, och Steve Jobs änka Laurene Powell Jobs.
Vision. Under en presskonferens den 17 januari 2024 presenterade California Forever sin promenadvänliga ”uppstartsstad”. Foto: Jessica Christian/San Francisco Chronicle/Polaris/TT.
Under namnet Solano Together gick miljöorganisationer och lokalbefolkningen samman för att stoppa utbyggnaden, och Flannery Associates tidigare förslag som låg upp för omröstning drogs tillbaka, men väntas återlanseras i nästa val, 2026.
Slaget om vilka Norra Kalifornien är till för – folket eller företagen – har bara börjat.
Så vem är Michael Moritz, och vad vill han åstadkomma?
Han är född i Wales, men är amerikan sedan länge. Hans bakgrund är inom journalistik men han har sedan mitten av 80-talet suttit i ledningen för Sequoia Capital, ett riskkapitalbolag som investerar i företag som Apple, Google, Paypal och Oracle – samt svenska Klarna, där han är styrelseordförande och har beskrivits som mentor för medgrundaren och vd:n Sebastian Siemiatkowski.
Han har även startat en egen nyhetskanal, i form av tidningen San Francisco Standard, och inför borgmästarvalet i San Francisco fick han breda ut sig i New York Times för att uppmana tidningens läsare till att inte kryssa Aaron Peskin, den enda kandidaten som med god vilja skulle kunna ses som progressiv.
Den exklusiva ”svartklubben” ägde rum på Strandvägen 5 i Stockholm, precis ovanför Svenskt Tenns lokaler. Foto: Alexander/Adobe stock.
En svensk miljardär knyter högereliten inom media till sig. På en rad exklusiva mingel på Strandvägen anklagas staten för att stjäla pengar med hot om våld – medan klimataktivism beskrivs som den nya religionen. Flamman besöker den ”intellektuella svartklubben” Zirzamin.
Den gyllene porten på Strandvägen i Stockholm glöder i den varma septembersolen. Ovanför Svenskt Tenns exklusiva butik på Östermalm har miljardären Saeid Esmaeilzadeh bjudit in till ”intellektuell svartklubb”. Evenemanget går under namnet Zirzamin, farsi för ”underjordisk”.
Det är den sjätte i ordningen, och det tema som ska dryftas denna gång är ”offentlighetens död”. I hallen till kontoret – som mer liknar en exklusiv bostad – bjuds de uppklädda gästerna på tonfisksashimi, små hamburgare och mousserande vin.
I salongen intill står stolar i en liten cirkel, en större cirkel av stolar runt den. I mitten tronar Saeid Esmaeilzadeh, i svart kaftan med ett blänkande guldkors runt halsen. Bredvid sitter hans syster Mouna, helt klädd i rött.
Rummet börjar fyllas på med folk. Runt kvällens värdar, i den innersta cirkeln, tar en konservativ krönikör plats, följd av en högerlutande poddare och en borgerlig ledarskribent med internationell karriär. Snart ansluter sig en representant från public service, en forskare i statsvetenskap och en profilerad nationalekonom. Till sist står runt femtio personer tätt packade i salongen.
Hazariska kvinnor demonstrerar i Kabul efter att en självmordsbombare attackerat en hazarisk skola i oktober 2022. Foto: AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
År 2015 sökte 23 000 afghanska barn asyl i Sverige utan sina föräldrar. De flesta av dem fick avslag eftersom de inte ansågs ha tillräckliga asylskäl.
Vad fick deras föräldrar att skicka iväg dem på en dyr och farlig resa till Europa? Varje flykting har sina egna erfarenheter, men många har en gemensam historia.
De kallas afghaner, men Afghanistan var aldrig deras hem. Deras föräldrar flydde till Iran undan krigen och talibanväldet när de var små eller ännu inte födda. De var shiamuslimska hazarer, en grupp som förtryckts och marginaliserats i det sunnimuslimska Afghanistan och bär med sig minnet av folkmordet i slutet av 1800-talet. Då dödades, fördrevs eller förslavades två tredjedelar av folkgruppen.
Under talibanerna var de rättslösa och många tvingades iväg från sin jord. De som gjorde motstånd dödades. Familjer, ofta med unga änkor, tvingades lämna sina hem och flydde till Iran. Där slog de sig ned i stadsdelar där det redan bodde hazarer, för att känna sig någorlunda trygga.
I det shiamuslimska Iran accepterades hazarernas religion. Men de levde där utan tillstånd och diskriminerades. Parker hade skyltar om att afghaner inte var välkomna, och de fick stå i en speciell kö för att köpa det bröd som blivit över när iranierna handlat. Utan uppehållstillstånd fick de inte åka taxi, köpa telefonkort eller skicka paket. Och hazarernas östasiatiska utseende gjorde att de inte kunde gömma sig och låtsas vara iranier.
Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan.
Barnen ärvde sina mammors rädsla för talibanerna och det stora folkmordet. De växte upp med känslan av att vara föraktade och lärde sig att det var farligt att lämna den egna stadsdelen. Redan innan de var tio år arbetade pojkarna hos skräddare, som mattknytare, på tegelbruk och byggen. Några timmar om dagen fick de gå i speciella flyktingskolor.
Så började kriget i Syrien. När Iran skickade trupper för att strida på Assads sida började polisen fånga unga hazarer och ge dem ett ultimatum: Åk till Syrien som soldat eller så skickar vi dig till Afghanistan. Många som sändes till Syrien kom aldrig hem igen. Afghanistan var ett lika skrämmande alternativ. Hur skulle en ensam 15-åring klara sig där, utan familj, utan arbete och utan att ens kunna den afghanska varianten av persiska?
Så de flydde. För chansen att alls kunna leva. Men i Sverige blev de återigen hotade med deportation till Afghanistan. Ingen brydde sig om varför de flytt från Iran eller om hotet att tvingas bli barnsoldater. Deras pappor hade varit afghanska medborgare, och därför var det till Afghanistan de skulle utvisas. Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan. De allra flesta fick avslag på sin asylansökan.
Att åka till Afghanistan är otänkbart för dem och att återförenas med familjen i Iran är inte möjligt. Så de har gjort allt för att slippa ”återvända”. En del lyckades få ny prövning och asyl i Sverige, andra fick respit genom gymnasielagen. Tusentals flydde vidare till andra länder i Europa där det var lättare att få förståelse och uppehållstillstånd. Och många blev kvar, utan att se någon annan möjlighet än att leva som papperslös.
Nu har de varit i Sverige i nio år, gått i svensk skola och blivit vuxna i det svenska samhället. Hur många som i dag lever som papperslösa vet vi inte, men vi vet att de lever i ständig rädsla och saknar allt – hem, inkomster, trygghet. Människor som gått ut gymnasiet och har fasta jobb får nu utvisningsbeslut på grund av formaliteter. De som söker asyl på nytt får oftast avslag. Flyktingar som tillåtits stanna i Sverige för att de var barn har nu blivit vuxna och ska utvisas. Det är allt svårare att få asyl i övriga Europa och svensktalande afghaner skickas tillbaka hit för att tvingas in i det svenska skuggsamhället.
Alla de afghanska barn som kom 2015 var inte hazarer, och alla hade inte vuxit upp i Iran. Men alla flydde för att de inte kunde leva i Afghanistan. Det enda rimliga är att äntligen erkänna att dessa människor hade starka skäl att fly, och ge dem uppehållstillstånd i Sverige.
