EU har ett militärt samarbete sedan flera år. Det började med Maastrichtfördraget och har lett fram till gemensamma militära styrkor.
EUMC är EU:s högsta militära organ och är sammansatt av medlemsländernas överbefälhavare.
European Rapid Reaction Force, ERRF, är en transnationell militär styrka som leds av EU. Ambitionen är att kunna sända 60.000 militärer till ett krisområde inom 60 dagar och stanna ett år.
European Battle Groups (Europeiska stridsgrupper) handlar om stående trupper. Varje stridsgrupp ska kunna rycka ut med tio dagars varsel och vara på plats inom 15 dagar. Den måste kunna verka i åtminstone 30 dagar, vilket kan utökas till 120 dagar med rotation.
En nordisk stridsgrupp, Nordic Battle Group, leds av Sverige med bidrag från Estland, Norge och Finland. Styrkan, till vilken Sverige bidrar med cirka 2.300 soldater, står stridsberedd sedan årsskiftet. I den militära ledningen för den nordiska gruppen ingår Storbritannien.
Med Lissabonfördraget konstitutionaliseras EU:s militära utveckling. Dessutom går man betydligt längre. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ”kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”. Därefter ska Europeiska rådet ”rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser” [27.b FEU].
Det är klartext.
Det innebär att alla medlemsstater, inklusive de militärt alliansfria staterna, som Irland, Sverige, Finland och Österrike, blir konstitutionellt förpliktade att leva upp till kravet på gemensamt försvar.
Det är en fråga om när, inte om. Som en brasklapp finns en formulering att unionens politik inte ska påverka ”den specifika karaktären” hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Vad detta i praktiken innebär är oklart.
I Lissabonfördraget införs en klausul om kollektivt försvar (på likartat sätt som i Nato). Om ett EU-land utsätts för ett väpnat angrepp är de övriga medlemsstaterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”.
Något veto finns inte för övriga stater.
Något särskilt beslut av Europeiska rådet behövs inte. Förbehållen klargör bara att vissa EU-länder också är med i Nato, andra inte. I en särskild solidaritetsklausul sägs dessutom att unionen skall bistå medlemsstater, även med militära resurser, om de utsätts för terrorattacker. Varje medlemsland väljer dock själv hur man bistår andra medlemsländer.
Med Lissabonfördraget görs det också klart att EU ska kunna agera militärt runt om i världen. Medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande.
Beslut om att en styrka under EU:s ledning ska sändas till ett insatsområde fattas av EU:s ministerråd, det vill säga enhälligt. För att svensk trupp ska skickas utomlands krävs dessutom ett riksdagsbeslut. Men det krävs enligt Lissabonfördraget inget mandat från FN:s säkerhetsråd. Istället används den mycket vagare formuleringen att man ska agera ”i enlighet med FN-stadgans principer”.
Ministerrådet kan också uppdra åt en mindre grupp medlemsstater att genomföra uppdrag för unionens räkning.
I Lissabonfördraget introduceras ett nytt begrepp, ”permanent strukturerat samarbete”, som avser ett fördjupat militärt samarbete mellan vissa länder inom EU:s ramar. Den vetorätt som tidigare funnits mot detta slopas.
De EU-länder som vill genomföra militära operationer i andra länder ska tillåtas bilda en förtrupp som kan agera på egen hand.
I Lissabonfördraget står det dessutom att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet” [27.3 FEU]. Det är sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en grundlag.
Om Sveriges riksdag ratificerar Lissabonfördraget betyder det att Sverige godkänner principen om att EU ska utveckla ett gemensamt försvar i framtiden. Regeringen invänder mot denna tolkning och hänvisar till att det gemensamma försvaret kräver ett enhälligt beslut, och att Sverige alltså inte behöver ge upp sin militära alliansfrihet förrän vi själva vill det. Det är riktigt, men vi deltar ändå i ett samarbete som har till uttalat syfte att skapa ett gemensamt försvar. ”Man skall inte gå med i en klubb vars målsättning man inte delar” sade en gång förre utrikesministern Torsten Nilsson.