Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.
Här bodde Saramago de sista arton åren av sitt liv. Anledningen till att han lämnade hemlandet Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen Evangeliet enligt Jesus Kristus, där Jesus framställs som en vanlig dödlig, från att tävla i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.
Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit.
Saramago var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur. Han blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som stod i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur.
I sin postumt utgivna självbiografi Små minnen berättar Saramago genom en väv av korta anekdoter och historier från sin uppväxt om hur han blev den person han var. I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor.
Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken för att lösa ut dem på senhösten innan vintern kommer. Saramagos storebror dör i lunginflammation fyra år gammal. Biografin gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.
Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok, Terra do Pecado (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt.
Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern med det litterära genombrottet Baltasar och Blimunda från 1982. Detta är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och som med sig på flygturen har ett udda kärlekspar: den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.
Nästa framgång rönte Saramago med Historien om Lissabons belägring, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.
Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om? – som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika, förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet.
Ett bra exempel på det är A Jangada de Pedra (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.
Ett annat är hans kanske mest kända roman, Blindheten, där en hel stad plötsligt drabbas av blindhet vilket får traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.
I fortsättningen Klarsyn inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg ifrågasätta legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel.
Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier som hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.
José Saramagos sista roman Kain publicerades 2009. Här är brodermördaren rejält förbannad på Gud för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut Gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara Gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.
Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.
