Den pågående svältkatastrofen i tredje världen har förklarats med samma närsynthet, nonchalans och nyvakenhet som också i övrigt präglar den normala debatten i Sverige. Den främsta förklaringen till krisen har varit att kineser och indier börjat äta bättre, eftersom de har fått ökade inkomster. Denna utveckling, som framhållits som en stor triumf för deras kapitalistiska utveckling, vändes alltså sekundsnabbt till ett stort problem.
Den sämsta förklaringen står dock som vanligt de svenska nyliberalerna för när de ger ”bristen på fri marknad” skulden för krisen. Inget kunde vara längre från sanningen. Det är i tredje världen-länder, som under 20 år av gradvisa avreglerat sitt jordbruk, som svälten nu dyker upp.
”Titta på skillnaden mellan blommor och mat. Vi har fria marknader för blommor. Kenyanerna kan sälja det fritt till Europa och får därmed stordriftsfördelar, fler jobb och resurser till allt bättre teknik”, skriver Johan Norberg glatt i Expressen 29/4-08. Gissningsvis har kenyanerna redan sett skillnaden mellan blommor och mat, när landet hotades av svält 2006. Att de skulle dra samma slutsatser som Johan Norberg i framtiden är dock osannolikt, framför allt eftersom Kenya – denna framgångshistoria – sedan lång tid har negativ tillväxt per capita och nu tvingas importera ris och vete.
Kenya, liksom många afrikanska länder, kunde tidigare ofta både föda sin befolkning och exportera mat. Den möjligheten förstördes när IMF och Världsbanken skulle lära dem ”frihandel” – de tvingades sluta subventionera sin basvaruproduktion och uppmuntrades att odla tobak, kaffe och blommor för kortsiktiga vinster. Nu ser vi resultatet. Det är i de länder som är mest beroende av världsmarknadspriserna – typiskt nog de fattigare afrikanska länderna – som problemen nu är störst.
Likaledes störande för den liberala argumentationen är att marknadsfiaskot i Afrika står i bjärt kontrast till framgången för Alba-länderna, med Venezuela i spetsen, som med en medveten och långsiktig jordbrukspolitik snabbt ökar sin produktion, och därför genast erbjöd sig att skänka mat till de svältande.
Det enda skälet till att liberalernas argumentation är värd att ta upp är att den dominerar mediedebatten i Sverige. I stora delar av världen håller ett skifte inom jordbrukspolitiken på att ske, bort från den naivitet och kortsiktighet som präglat de liberala ekonomiska dogmerna.
IAASTD, en internationell process som involverar 900 jordbruksexperter från 110 länder, är jordbrukets närmaste motsvarighet till FN:s klimatpanel. På organisationens konferens förra månaden i Johannesburg kunde de 60 närvarande ländernas regeringar skriva under ett dokument som pekar ut en ny riktning för jordbruket.
Deras utgångspunkt är att jordbruket i framtiden måste klara av fler saker än att öka produktionen. Det måste ge fattiga länder möjlighet att kunna föda sin egen befolkning (så kallad livsmedelssäkerhet) men också bygga på ekologisk hållbarhet. IAASTD uppvärderar småböndernas roll, men inskärper samtidigt att politisk styrning krävs för att ny teknik skall kunna spridas till producenter som aldrig skulle ha råd och för att fungerande infrastruktur skall finans på plats.
Kritiken i texten är diplomatiskt formulerad, av nödvändigheten att få länder som USA, Kanada och Australien att godta dokumentet, men speciellt svårt att se vem den drabbar är det inte. ”De fattigaste utvecklingsländerna är förlorare i de flesta handelsliberaliseringsscenarier”, konstaterade IAASTD:s ordförande Robert Watson i ett pressmeddelande efter mötet.
Men vad vet han? Han är ingen ”världsberömd liberal tänkare” som publicerar sig på Johan Norberg.net.
