Från pop och rock till rap, metal och elektroniskt: populärmusiken i Ukraina har blivit en del av det nationella uppvaknandet sedan 2014. Nu attackeras återigen den ukrainska musikkulturen från Ryssland. Men musiken tystnar inte, utan bidrar på flera sätt till försvarsinsatsen.

Den 22 februari 2022 är Mariupols teater fullsatt. Andriy Khlyvnyuk står på scenen med sitt band Boombox. Med en karriär som spänner över två decennier har bandet musik för varje tillfälle – för att bli kär eller göra slut, skratta eller gråta, stå på en arena eller vid frontlinjen.

Men denna kväll är atmosfären inte festlig. Om drygt 24 timmar kommer Ryssland att invadera Ukraina. Ingen vet det förstås, men rädslan hänger ändå tung. Människor samlas på stadens torg framför teatern, insvepta i ukrainska flaggor och sjunger ukrainska sånger. Khlyvnyuk ropar ut till dem: ”Tack för att du är du. För din integritet. För att du inte är rädd. Det här är vårt hem, och ingen kan jaga bort oss. Låt dem försöka. Ärat vare Ukraina!”

Kvällen därpå höjer Boombox stämningen på en spelning i staden Melitopol. Sent samma kväll, på väg till nästa stad på turnén, nås bandet av nyheten att Ryssland är attackerat. Khlyvnyuk beger sig till Kiev, för sin familj i säkerhet och byter ut mikrofonen mot ett automatgevär. Han ansluter sig frivilligt till en brandstödsenhet vid polisen i Kiev som nu försvarar staden.

Under krigets första dagar tänkte ingen på musik. Sådant som människor hade lyssnat på dagen innan blev till toner från ett annat liv. Låtar som kunde uttrycka detta nya liv var ännu otänkba. Luftanfallssirener, explosioner, skottlossning – detta var krigets enda soundtrack.

Tre veckor senare bombade ryska plan Mariupols teater, där hundratals civila hade sökt skydd. Tio dagar senare hamnade Andriy Khlyvnyuk under granateld nära Kiev och sårades i ansiktet av splitter.

Det här är inte första gången som Ryssland försöker utradera den ukrainska kulturen. Ukrainas historia är full av kvävda begynnelser och våldsamt avbrutna återfödslar.

Under 1900-talet blev ukrainska kompositörer, artister, forskare och lärare antingen förföljda och mördade, eller inkorporerade i Moskvas imperiesystem, och fick snart stå som urtypen för en nationell minoritet. Den ukrainska musikens många förgreningar reducerades till en enda lantlig stereotyp. Repressionen mot den ukrainska musiken nådde sin höjdpunkt under de stalinistiska utrensningarna under 1930-talet, men påbörjades ännu tidigare. Den viktiga kompositören, pianisten och folkmusiksamlaren Mykola Leontovych sköts exempelvis ihjäl av en agent för den hemliga polisen Tjeka 1921.

Förstörelsen av kobza- och banduraspelarnas kultur var ett särskilt hårt slag mot ukrainska musiktraditioner. I århundraden hade kobzarer, ofta blinda äldre män, rest från by till by med sina stränginstrument som påminner om lutor. De var skapare och förmedlare av den episka sångtraditionen duma, samt av religiösa sånger och sagor. Förföljelsen av kobzarerna började med det tsaristiska förtrycket av allt ukrainskt under slutet av 1800-talet. Men det var först på 1930-talet som denna musikkultur utplånades helt. Under Stalin blev kobza- och banduraspelare arresterade, deporterade och mördade.

Folkmusikens olika traditioner som spreds muntligt från en generation till en annan över den landmassa som nu är Ukraina förstördes till största del. I deras ställe införde de sovjetiska kulturmyndigheterna en enda ”ukrainsk” kliché: ”folklig körsång”. I nästan alla städer och byar i den Ukrainska sovjetrepubliken fick denna klyscha ersätta de autentiska traditionerna. I den traditionella folksången hade ensemblens alla medlemmar sjungit med sin distinkta röst, men i folkkörerna skulle rösterna bli ett. Resultatet behövde vara monolitiskt och ingen enskild röst fick sticka ut. På de stora folkmusikfestivalerna som arrangerades för att skylta med den multietniska staten Sovjetunionen lät alla körer nästan identiskt.
Under det sena 1960-talet genomgick den ukrainska musiken en renässans. Bekymrad över att västerländska rockband blev allt mer attraktiva för den sovjetiska ungdomen, beordrade Politbyrån i Moskva att ”vokal-instrumentala ensembler” – Sovjetunionens namn på popband – skulle bildas i alla republiker. I Ukraina gick planen i baklås. I stället för att främja lojalitet med unionen uppstod en modern och originell musikscen. Band som Vodohray, Kobza, Vizerunky Shlyakhiv, Smerichka, Arnika och dussintals andra lånade nya rytmer och harmonier från musiken som smugglats in från väst. Avgörande var att de också integrerade motiv och instrument från ukrainsk folkmusik.

I sin dokumentär Mustache Funk (2020) visar Vitali Bardetski hur de ukrainska banden under dessa år var en del av ett globalt fenomen: den ukrainska versionen av brasiliansk bossanova-funk, eller av västafrikansk afrobeat. Men under sovjetiska förhållanden hade Mustache Funk inget hopp om att hitta en stor publik, varken innanför eller utanför landsgränsen, föll under perestrojkan i stort sett i glömska.

Detta var inte den enda musikaliska blomstringen i Ukraina som fick ett abrupt slut under dessa år. Den obestridda stjärnan i ukrainsk ”estrada” (popchanson) på 1970-talet var kompositören, poeten och sångaren Volodymyr Ivasyuk, som skrev dussintals hits om kärleken och hemlandet som än i dag är kända i hela landet. Mest känd är ”Chervona ruta” (”Röd alpros”), som nådde en miljonpublik genom versionen som sjungs av Sofiya Rotaru 1991. 1979, vid 30 års ålder, hittades Ivasyuk hängd i en skog. Myndigheterna förklarade att han hade begått självmord, men tvivel kvarstod. Många trodde att han hade blivit mördad av underrättelsetjänsten. Ivasyuks begravning i Lviv förvandlades till en massprotest mot den sovjetiska regeringen.

Nästa renässans började med ”Chervona Ruta”-festivalen i Tjernivtsi 1989, med syfte att inspirera unga människor att sjunga och tala på sitt modersmål. Några veckor före festivaldagen förbjöds den. Men efter ett upprop till Leonid Kravchuk, som då var chef för den ideologiska avdelningen i centralkommittén för Ukrainas kommunistiska parti (och senare den första presidenten i det oberoende Ukraina) tilläts den fortsätta, även om myndigheterna gjorde allt för att försvåra för den. Folk kom från hela Ukraina. I slutet av festivalen reste sig publiken på stadion och sjöng ”Ukraina har ännu inte upphört”, en dikt av Pavlo Chubynskyi tonsatt av Michailo Verbitski på 1860-talet, som 1991 blev landets nationalsång.

Ukrainas självständighet 1991 verkade öppna för oändliga möjligheter. ”Allt är annorlunda nu” (”A teper use inakshe”), sjöng eurodance-duon Aqua Vita 1997 i en av de största hitsen från den tiden. Musikfestivaler dök upp över hela landet, och lokal-tv sände program med ny ukrainsk musik i alla stilar från popballader till hiphop och hårdrock till reggae.

Men de ukrainska konstnärernas storhetstid var kortvarig. I slutet av 1990-talet kontrollerades den ukrainska musikindustrin till stor del av de ryska skivbolagens, radio- och TV-stationernas större budgetar, som lätt penetrerade marknaden genom dotterbolag och utlöpare. Den globala musikindustrins konsert- och skivbolag öppnade filialer i Moskva och erövrade den ukrainska marknaden därifrån.

Musiker från Ukraina stod inför ett val: antingen hanka sig fram i hemlandet eller åka till Ryssland där de kunde försörja sig. Allt fler ukrainska popstjärnor valde det senare och övergick till att sjunga på ryska, bo mellan två länder och vinna priser i Ryssland som ryska musiker. Ett hoppfullt tecken för ukrainsk musik kom 2004, när Ruslana vann Eurovision Song Contest med ”Dyki tantsi” (”Vilda danser”), en medryckande mix av pop och karpatisk folklore. Segern var ett förebud om politisk förändring och ett halvt år senare bröt den orangea revolutionen ut.

Men verkligt tektoniska förändringar började först efter Euromajdan, Rysslands annektering av Krim och invasionen av Donetsk och Luhansk 2013–14. Allt fler ukrainare insåg att Rysslands inflytande var ett hot. De började intressera sig mer för Ukrainas historia och kultur och började använda det ukrainska språket igen. Det nationella självmedvetandet fick ett enormt uppsving. Detta ledde också till ett nytt intresse för inhemsk musik.

Staten ägnade ökad uppmärksamhet åt att främja det ukrainska. Ändringar i språklagen fastställde kvoter för tv och radio: först 25 procent, sedan 30 procent och slutligen 35 procent av all musik som sändes behövde sjungas på ukrainska. Till en början ledde detta till att stationer spelade mycket mediokert material. Men på grund av kvoterna, eller trots dem, trängde ukrainska sånger gradvis undan de ryska från topplistorna. Låten ”Plakala” (”Hon grät”) av gruppen Kazka, som släpptes i maj 2018, låg till exempel högt på de ukrainska listorna i månader. I oktober nådde den till och med nummer nio i den globala rankingen i musikappen Shazam. Videon har nu 420 miljoner visningar på YouTube.

Konsertmarknaden genomgick också en radikal förändring under andra hälften av 2010-talet. Vissa västerländska artister var rädda för att uppträda i Ukraina på grund av kriget, medan många band från Ryssland nekades inträde eftersom de stödde annekteringen av Krim. Detta skapade nya möjligheter för ukrainska musiker. Unga band kunde uppträda på mycket större scener, och några spelade snart på utsålda arenor. När Atlas Weekend-festivalen hölls för första gången i Kiev sommaren 2015 kom 20 000 fans för att lyssna på lokal rock, hiphop, indie och elektronisk musik. År 2021 hade antalet vuxit till över 600 000. Uppställningen var nu internationell: artister som The Prodigy, Kasabian och Liam Gallagher uppträdde tillsammans med ukrainska huvudakter som Boombox, Okean Elzy, The Hardkiss och Dakhabrakha.

Många ukrainska musiker fortsätter att väva in lokala element. Onuka kombinerar till exempel elektropop med traditionella instrument. På vissa konserter ackompanjeras de av en hel orkester med folkinstrument inför utsålda salar. Bandet Ragapop spelade in en EP med låtar baserade på dikter av den galiciska 1800-talsförfattaren Ivan Franko, vilket ledde till att dessa klassiska verser sjöngs i en mäktig kör på gruppens konserter.

Vissa skivbolag har specialiserat sig på att gräva upp musik från glömskan och återupptäcka artister som kunde ha blivit internationella stjärnor om förutsättningarna varit annorlunda. En sådan pärla är Kobzareva Duma, en inspelning av en konsert av Shapoval Sextet från 1976, som sammanväver psykedelisk jazz med traditionella ukrainska motiv. En annan är Valentina Goncharova, som experimenterade med elfiol och bandspelare på 1980- och 1990-talen.

Några dagar efter invasionen spelade Andriy Khlyvnyuk in en kort video på det öde Sofiatorget i centrala Kiev. Han var på patrull med sin enhet, klädd i kamouflage. I videon sjunger Khlyvnyuk den första versen av låten ”Oy u luzi Chervona kalyna” (”Ett rött olvon vid ängen”). Låten skrevs i sin nuvarande version 1914 och var populär i Sich-infanteriet, en arméenhet i den Ukrainska folkrepubliken under första världskriget. Det är en patriotisk marsch i stil med en folksång:

Åh, på ängen har ett skogsolvon böjt sig ned
Vårt stora Ukraina är i sorg
Vi kommer att plocka den röda bärklasen och bära den högt
Vi kommer att ta vårt stora Ukraina och hej hej, muntra upp det

Khlyvnyuks video blev viral. Inom några veckor fanns sången överallt: gatumusikanter sjöng den, likaså barn på lekplatserna och soldater vid fronten, remixer spelades på radio och som mobilringsignaler. Den sydafrikanska musikern The Kiffness säkrade internationell distribution med en remix som det ukrainska skridskoparet Oleksandra Nazarova och Maksym Nikitin använde för sin friåkning vid världsmästerskapen i Montpellier i mars 2022. När Khlyvnyuk låg på sjukhuset efter sin skada kontaktades han av ingen mindre än Pink Floyds gitarrist David Gilmour, som bad om tillåtelse att använda videon. Resultatet blev ”Hey hey, rise up”, den första Pink Floyd-låten på 28 år. Sedan december 2022 har singeln samlat in mer än 6 miljoner kronor till humanitära insatser i Ukraina.

Efter att ha tillfrisknat i april återvände Andriy Khlyvnyuk till tjänsten. Med sin enhet åkte han till de nyligen befriade städerna nära Kiev, distribuerade hjälpsändningar och hjälpte till att ta bort kroppar från civila som mördats av ryska soldater från gatorna. Sedan dess har Andriy samlat in pengar till bepansrade ambulanser och stridsdrönare, och fick tid för en rad välgörenhetsgalor i Europa med Boombox. Efteråt återvände han till fronten igen.

Många andra musiker har tagit värvning för att ställa sig vid fronten med vapen i hand eller hjälpa till med transporter. De inkluderar Yevhen Halych, frontman i rockbandet O. Torvald som har varit huvudakt på de största festivalerna i landet, countrysångaren Sasha Boole, samt Nechytailo från duon Zapaska, poet och forskare på regionen Podilias antikviteter. Eller Stasik, en avantgardesångerska och skådespelare som nu tjänstgör som sjukvårdare, eller Sashko Polozhynskiy, ledaren för rap-rockbandet Tartak, vars låt ”Jag vill inte bli en ukrainsk hjälte, mitt land uppskattar inte hjältar” blev en hymn för den Orangea revolutionen 2004.

Andra musiker bidrar till försvaret genom att med hjälp av sin berömmelse samla in donationer och främja internationell solidaritet. 2022 turnerade Dakhabrakha igen i USA två gånger och gav dussintals konserter i Europa, inklusive ett framträdande på Glastonburyfestivalens huvudscen. Vid varje spelning berättar musikerna om kriget och kräver att tunga vapen ska ges till Ukraina, och varje gång går en betydande del av bandets avgift till välgörenhetsorganisationer i landet. Popsångerskan Jamala, som vann Eurovision Song Contest för Ukraina 2016 med låten ”1944” – året för Sovjetunionens deportering av cirka 200 000 krimtatarer – samlade in 90 miljoner euro i donationer till Ukraina och dess väpnade styrkor vid stödkonserter under krigets två första månader. Detta placerar henne i nivå med landets största välgörenhetsstiftelser.

Rapgruppen Kalush vann Eurovision Song Contest 2022 med ”Stefania”. Låten, som är tillägnad frontmannens mamma, blandar rap och sångsång med traditionella folkinstrument. Under uppträdandet i finalen den 14 maj 2022 uppmanade bandledaren Oleh Psyuk världen att rädda de soldater och civila som är fångade i stålverket Azovstal i Mariupol, där de var under belägring från den ryska armén.

Under tävlingen följde Kalush reglerna och avstod från uttryckliga referenser till kriget. Men dagen efter finalen släppte bandet en video till låten, som visar bombade gator och kvinnliga soldater som räddar barn från förstörda hus i Bucha, Irpin, Borodjanka och Hostomel, alla i utkanten av Kiev. Efter att ha tagit barnen till sina mammor i flyktingboenden går de ombord på tåget till fronten. Videon avslutas med bilder av en brinnande rysk stridsvagn och en ung flicka som håller i en molotovcocktail. Två veckor efter finalen auktionerade Kalush ut pokalen och samlade in 9 miljoner kronor som de donerade till den ukrainska armén.

Men det är inte bara kända band som bidrar till krigsinsatsen. Många musiker som inte själva tjänstgör i armén hjälper den genom att samla in pengar och köpa bilar, radioapparater, första hjälpen-väskor och uniformer. De vet att inte bara deras egen, utan även den ukrainska musikens överlevnad står på spel.

Efter den första chocken kände många ukrainska musiker inspiration att skapa. En av de första var Anton Slepakov, medgrundare av bandet Vagonovazhatye (VGNVZ), en poet och legend inom alternativscenen. Tillsammans med Andriy Sokolov släppte han i mars ett album med titeln Warnyakannya (”Krigssamtal”), som kombinerar talat ord med elektronisk musik. Texterna frammanar små men meningsfulla ögonblicksbilder av krig: en stad utan barn, tejp på järnvägsstationens fönster, två uppsättningar nycklar från lägenheter i Donetsk och Mariupol, en hund uppkallad efter staden Irpin, en flaska vin sparad för segerdagen. Slepakov följdes av dussintals artister som bearbetar aktuella händelser i nya släpp varje vecka och förvandlar känslor till ord och musik. De rasar, förbannar fienden, sörjer, inspirerar till kamp, till och med skämtar. Det vill säga, de lever sig genom kriget på samma sätt som varje ukrainare.

Khrystyna Soloviy, känd för sina ömma kärleksballader, sjunger i ”Ukrains’ka ljut” (”Ukrainsk vrede”) till tonerna av de italienska partisanernas kampsång ”Bella ciao”: ”Och de förbannade bödlarna / vi bränner dem skoningslöst”. Palindrome ropar: ”Vi är mer tillsammans nu än någonsin! Vänd hem, dina rostiga ryska bojor faller sönder.” I en låt av Oi Fusk, med titeln ”Klockan klämtar för dig” (”Po komu podzvin”), rappar artisten: ”Mitt hus har inga fler väggar, och jag är inte ensam om denna översvämning, floderna färgas återigen av blod”. Låten skrevs dagen efter att hans hus förstörts av en rysk missil. Otoy, en stigande stjärna inom ukrainsk rap, tog även värvning och lyckades däremellan spela in nya EP:n ”Okolofront” (”Nära fronten”). I den förklarar han: ”Detta är min nya vardag, min nya vardag är krig. Antingen i marken här eller redo att spotta kulor varje dag.”

Den ukrainska musikindustrin kommer att behöva byggas upp från ruinerna. Men detta är artisternas minsta problem just nu. För att återfödelsen ska vara möjlig måste de först överleva.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Leonidas Aretakis.

Sergii Cane

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

– Det har införts tre nya tvångsmedel i preventivlagen: husrannsakan, rumsavlyssning eller buggning, och något som kallas för genomsökning på distans. Det innebär att man får gå igenom exempelvis molntjänster, en sorts digital husrannsakan bortom vad som finns på själva telefonen. Du får nu gå in i folks hem och göra en genomsökning, eller bugga ett rum. Det ges stora möjligheter att ta sig in i privata utrymmen, som också kan vara organisationslokaler, inte bara hemmet. En potentiellt stor grupp människor kan bli avlyssnade.

I den statliga utredning som föregick förslaget (2023:60) motiveras utökningarna med att Sverige befinner sig en ”exceptionell” brottsutveckling med skjutningar och sprängningar, samt ett ”allvarligt försämrat säkerhetsläge”. Man menar att ”den beskrivna utvecklingen utgör ett hot mot grundläggande samhällsintressen”, och att problemen är svåra att komma åt på något annat vis ”på grund av den rådande tystnadskulturen och ett allmänt utbrett motstånd mot att samarbeta med polisen inom den kriminella miljön”.

En potentiellt stor grupp människor kan bli avlyssnade.

Utredningen avslutas med ett särskilt expertyttrande från advokaten Sargon De Basso, som anser att avlyssning utan konkret brottsmisstanke är ”ett så pass markant skifte från tidigare ordning att jag inte anser det vare sig motiverat eller proportionerligt”. Brottsoffermyndigheten, Tullverket, Skatteverket och polisen själva är några av instanserna som gett positiva remissvar till förslaget. Bland dem som sätter sig emot det i sin helhet hittas Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter och SVT. Även Justitieombudsmannen Per Lennerbrant är kritisk mot flera delar av förslaget. Han kallar preventiv husrannsakan en ”betydande kränkning” som är ”alltför långtgående för att kunna godtas”, och konstaterar att tiden för remissvar varit ”kortare än vad som är brukligt” utan att några särskilda skäl till det angetts.

Man har samtidigt utökat lagstiftningen i en annan lag, som kallas inhämtningslagen (2012:278). Denna rör inte alla de nya tvångsmedlen i preventivlagen, utan framför allt hemlig övervakning av meddelanden. Däremot har ”brottskatalogen”, som Silas Aliki uttrycker det, blivit betydligt bredare.

– Det som har förändrats där är att man nu får sätta in det för att förebygga brott där det lindrigaste straffet är två år. Det gäller alltså väldigt många brott, till exempel grov stöld.

Det blir dock inte fritt fram för polisen att använda de nya tvångsmedlen när som helst. Först måste en åklagare ansöka om tillstånd hos tingsrätten. Åtgärden måste anses vara ”av synnerlig vikt” för att förhindra brottslig verksamhet, och i proportion till integritetsintrånget den innebär. Men Silas Aliki ställer sig tveksam till hur processen kommer fungera i praktiken.

– Det låter kanske som att det finns en stabil grund av trygghet. Men vad som är ”synnerlig vikt” är en godtycklig bedömning som kommer att göras från fall till fall. På vilken information ska man kunna göra den bedömningen, innan någon är brottsmisstänkt eller avlyssnad från första början?

När Flamman söker utredarna bakom utökningen svarar en senior åklagare att hon inte kan ge några kommentarer, och hänvisar till utredningens ordförande Inger Söderholm, som inte har gått att kontakta. Flammans reporter har även sökt kontakt med polis, både i Stockholmsregionen och på nationell nivå, utan framgång.

Janne Flyghed (bilden), professor emeritus i kriminologi vid Stockholms Universitet, sparar däremot inte på orden.

– Som det ser ut nu är det så in i helvete skrämmande hur långt det har gått. Jag har under 40 år följt den här utvecklingen, och sagt de senaste tio åren att vi har en rättsstat på ett sluttande plan. Nu har vi en rättsstat i fritt fall. Vi har grova integritetskränkande tvångsmedel även mot icke misstänkta personer, och det är absurt att man ska behöva bevittna det i något som kallas för en demokrati.

Han har svårt att se att man skulle avsäga sig dessa befogenheter även om dagens gängskjutningar – understryker är ”vidriga” om än inte historiskt unika – upphörde helt.

De senaste tio åren att vi har en rättsstat på ett sluttande plan. Nu har vi en rättsstat i fritt fall.

– De kommer finnas kvar. Jag har studerat utvecklingen sedan 1945 och framåt, det finns inte ett enda tvångsmedel av den här typen som har tagits bort. De expanderar och sprider sig till allt lindrigare brott när de väl kommer in i rättssystemet. Ta exemplet med sabotagelagen och politiska protester.

Retoriken om en ”dansk modell” för brottsbekämpning avfärdar Janne Flyghed som populism från justitieministern, och dessutom ett missförstånd av vad som faktiskt fungerat i Danmark.

Läs mer

Utrikes • 12 augusti, 2022

Avlyssningsskandal skakar Greklands regering

– Gunnar Strömmer hävdar att ”vi gör som i Danmark”. Danskarna säger ”ja, men ni har bara satsat på en av våra strategier: hårdare tag”. I Danmark har man under sju, åtta år haft långtgående sociala insatser i så kallade problematiska områden, och det är det som börjar ge resultat. Han pratar om sin verktygslåda, men har ingen susning om vad som är effektivt och inte. Det är populistiska utspel, man satsar inte på några åtgärder som är reellt förebyggande utan snarare kontraproduktiva. Gunnar Strömmer är med och bidrar till att gängskjutningarna fortsätter, och förvärras.

Liz Fällman Reporter på Flamman.[email protected]

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi vänsterpartister kan glädja oss åt ett framgångsrikt EU-val. I flera områden i Sveriges storstäder och universitetsorter blev vi största parti. Om två år är det ett ännu viktigare val, till riksdag, regioner och kommuner. Det är viktigt att partiet under de kommande två åren utnyttjar partiets och dess medlemmars engagemang och kunnande för att lyfta fram vår politik över hela det politiska fältet.

Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset.

Vi undertecknare av detta inlägg anser att våra ledande företrädare i partistyrelse och riksdag, men också andra förstås, bör vara mer synliga i den offentliga debatten inom sina ansvarsområden. Vi följer ganska noga tv, radio och stora dagstidningar men måste tyvärr konstatera att när viktiga frågor inom bland annat kultur, miljö och klimat diskuteras och kommenteras saknar vi röster från V medan ledande företrädare inom S, C och MP uttalar sig.

Vi har flera gånger mötts med urskuldande från partiets företrädare om att ”den frågan är något som inte ska prioriteras kommunikativt för närvarande på grund av ett planerat annat utspel”, trots att fönstret för agerande inte står öppet annat än en kort stund. Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset. Men bara om man agerar snabbt, självständigt och frimodigt. Vår uppfattning är inte att detta är egenskaper som uppmuntras.

Läs mer

För att vinna mer stöd för sin politik behöver Vänsterpartiet fokusera krafterna, skriver partisekreterare Aron Etzler. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Rörelsen • 07 maj, 2024

Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra

Partiet bör ha en policy att uppmuntra ledande företrädare att på eget initiativ uttala sig, skriva debattartiklar och vara aktiva i sociala medier. Vi bör ge våra valda företrädare förtroendet att själva avgöra när och hur de kan deltaga i debatten och föra fram partiets politik. Dagens centralistiska kommunikationspraxis är tyvärr ett hinder för detta.

Låt fler nejlikor blomma!

Per Sundgren, Margareta Olofsson, Jacob Johnson, Ann-Margarethe Livh, Stig Henriksson, Charlotta Bjälkebring Carlsson Medlemmar i V Vantör, V Enskede, V Uppsala, V Tensta-Rinkeby-Spånga, V Vantör, och V Håbo.

Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.

När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Läs mer

Kultur/Nyheter • 30 november, 2021

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.

Alexandria Ocasio-Cortez satte socialistiska DSA på kartan. Men under Gazakriget har klyftan vidgats mellan henne och organisationen. Flamman träffar medlemmar för att gå till grunden med konflikten – på en sportbar på Manhattan.

Vid några bokade ståbord på stimmiga sportbaren The Chelsea Bell på västra Manhattan står en liten grupp människor, många iförda röda t-tröjor. Förutom en äldre kvinna som delar ut flygblad är de flesta mellan 25 och 40 år. På tv-skärmarna visas baseball, och vid baren och båsen längs väggen äter folk burgare eller grillade kycklingmackor.

Gruppen i mitten minglar dock främst med varandra. Tröjorna går i rött och har olika motiv, men alla bär bokstäverna DSA och en symbol föreställande en hand med en fackla. Det är Democratic Socialists of America, USA:s största vänsterparti, som bjudit in till en informell ”tittfest” för presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Jonas Elvander Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Rysslands invasion har lett till stark oenighet inom den europeiska vänstern. Nu väljer en rad partier, inklusive svenska V, att bilda ett nytt partisamarbete.

Den senaste tiden har en klyfta blivit synlig inom den europeiska vänstern. Både Rysslands invasion av Ukraina och migrationspolitiska frågor har lett till friktion på vänsterkanten – och på vissa håll, såsom i Tyskland, till och med till partisplittring.

I förra veckan kom ännu en bekräftelse på hur ansträngt läget är, när en grupp vänsterpolitiker meddelade att de bildar en ny samarbetsgrupp för europeiska vänsterpartier. European left alliance for the people and the planet (ELA) kommer att fungera som ett alternativ till det Europeiska vänsterpartiet (PEL) som har existerat sedan 2004.

Jonas Elvander Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vänsterpartiet ofta stått i ett eget politiskt hörn, där hårda vindar blåser på alla de som Politiksverige inte gillar. Här finns tjatiga sanningssägare, blåögda idealister och andra knäppgökar.

Man kan hamna i det här hörnet av olika anledningar. Antingen genom att driva politiska frågor som andra uppfattar som extrema, eller så trängs man in i hörnet av sina politiska motståndare. Hur som helst så står partiet ofta ensamt där, eller måhända i sällskap av ännu mindre och ännu knäppare partier.

Under senare år har Vänsterpartiets ledning visserligen försökt manövrera partiet som helhet ut ur extremisthörnet. Men åtminstone lokalt hamnar många representanter för Vänsterpartiet allt som oftast där ändå.

Det skulle man kunna skylla på lokala politiska förutsättningar. Som sagt trängs man ibland in i ett politiskt hörn. Men det skulle man också kunna skylla på att partiets rikspolitik dels inte genomsyrar allt som partiet håller på med lokalt, dels beror det på att det finns vissa politiska fält som Vänsterpartiet på riksnivå medvetet tonar ned eller rentav ignorerar till vardags. Förmodligen därför att det blir lättast så.

Ett sådant fält är utrikespolitiken. På riksplan har man exempelvis valt att göra Natomotstånd till en ickefråga, att hålla tyst om Kuba och låtsas att Palestinafrågan bara skulle handla om det aktuella israeliska folkmordet i Gaza.

Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren.

Dumt nog så finns gott om vänsterpartister som har ett djupare politiskt intresse i alla dessa frågor och många fler. De kan visserligen inte vänta sig någon vettig politisk linje av sitt parti, men kan å andra sidan engagera sig individuellt mot Nato och för Palestina eller Kuba utan att partiet lägger sig i. Tvärtom så håller hela partiföreningar ibland på med sådant som av partiledningen ses som något katten har släpat in.

Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren. Nyligen inledde Vänsterpartiet ett uteslutningsärende mot en vänsterpartist från Landskrona, som är ledamot i kommunfullmäktige och har engagerat sig i Palestinafrågan. Han har använt sig av den exilpalestinska politiska diasporans språkbruk på såväl arabiska som engelska och svenska, något som hittills inte legat honom i fatet.

Läs mer

Landskronas stadshus och vänsterpartisten Ali Hadrous. Foto: Andreas Hillergren/TT / Vänsterpartiet Landskrona.

Inrikes/Nyheter • 30 augusti, 2024

V-ledamot i Landskrona lämnar inte politiken: ”Ångrat mig”

Sedan hamnade han i skottlinjen för Sydsvenskans försök att framställa Skånes starka solidaritet med Palestina som antisemitisk och fundamentalistisk. En artikel i riksmedia senare ska han alltså uteslutas, utifrån det som Sydsvenskans granskning av hans inlägg i sociala media har kommit fram till.

Jag skäms för den här sortens kanonbåtspolitik från partiledningens sida. Jag saknar öppna samtal om politik inom partiet, såväl som solidaritet: ”sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp.”

Som den vänsterpartist jag fortfarande är, om än mest av sentimentala skäl, så hoppas jag att avdelningarna i Landskrona och Skåne kommer ihåg att vår styrka ligger i vår enighet. Både partiföreningen och partidistriktet har nu några veckor på sig att yttra sig i uteslutningsärendet. Visa nu att också kamrater som Sydsvenskan kritiserar är just kamrater.

Henning Süssner Rubin

Norstedts nyöversättningar av Louis-Ferdinand Célines mardrömslika krigsskildringar kunde inte vara mer aktuella.

Louis-Ferdinand Céline inleder sin roman Krig med en fasaväckande precis beskrivning av ett uppvaknande hos den ende överlevande efter ett bombanfall, fastklibbad i lera bland kamraters lik, med kroppsdelar sönderslitna och ett larm inuti huvudet som om ett oändligt tåg far genom det, ett oljud genom vilket kriget för alltid ska vara hos honom. ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger hans berättare och daterar händelsen till ”december -14”.

Efter flera genomläsningar är det samma sak varje gång jag ser den där tidsangivelsen: jag läser 2014 i stället för 1914. Céline har aldrig varit mer aktuell. Plötsligt är det som att alla hans romaner kunde ha varit skrivna i år eller för bara några år sedan.

Henrik Petersen Författare och kritiker.

Kritiken mot vänsterpartisternas delningar av antisemitiska nidbilder var befogad. Men när Richard Jomshof delar antimuslimska karikatyrer rycker delar av borgerligheten ut till hans försvar. Lite konsekvens vore på sin plats.

En muslimsk migrantfamilj som tas emot i Europa, för att omedelbart elda upp huset skrattande. En pakistansk man som plockas upp ur havet av en engelsk båt, för att slå ut hjälparen med en åra där det står ”våldtäktsjihad”.

Båda bilder delades av Richard Jomshof på X den 28 maj, vilket har gjort att han kallas till förhör för hets mot folkgrupp. Han berättar därför för tidskriften Kvartal att han tillfälligt kliver av som ordförande i riksdagens justitieutskott.

Vissa klarar av att hålla pennan rätt i hand. Victor Malm skriver i Expressen att Richard Jomshof borde frias, för att i stället låta offentligheten hantera frågan – genom att göra tydligt att Sverigedemokraterna inte har i Rosenbad att göra. ”Så slipper vi joxa med yttrandefriheten.”

Det är korrekt att juridiken inte är rätt väg att gå, och den som tycker annorlunda får gärna förklara varför vänsterpartisterna i så fall ska slippa motsvarande åtal.

Andra avslöjar sig. PM Nilsson kallar på X motiven där snyftande flyktingar visar sig vara våldtäktsmän och mordbrännare för ”islamistisk imperialism”, och säger att det är ”bekymmersamt om hetslagstiftningen utvecklas till en blasfemilagstiftning”.

Han kallar alltså uppenbart rasistiska nidbilder för kritik av religiös imperialism. Samma kritik har vi hört från perifert vänsterhåll som bilden där Netanyahu framställs som bloddrickande djävul med spetsig svans, en blinkning till världshistoriens äldsta myt – att Satan inspirerade judarna att förråda Jesus.

Hur svårt ska det vara? Alla dessa bilder är rasistiska. Hetslagstiftningen bör inte vara sträng, men det minsta man kan kräva av politiker från vänster till höger är att de avstår från att dela hat mot medborgarna. Och om man anser att lokalpolitiker ska kastas ut så bör man kräva samma sak av en så pass högt uppsatt politiker som Jomshof, samt även Mattias Karlsson som delar bilden till partikollegans försvar.

Det pågår ett uteslutningsärende mot Ali Hadrous i Vänsterpartiet Landskrona. Låt oss se hur borgerligheten behandlar Karlsson och Jomshof, och sedan ställa oss två frågor: Varför räknas inte rasism mot muslimer? Och gynnas judar och muslimer verkligen gynnas av att bli slagträn i debatten?

Trumpvänliga debattören Sofia Nerbrand har lustigt nog har högst tonläge av alla, trots att hon själv återkommande har hyllat världens främsta spridare av antisemitism Elon Musk. När hon besvarar min kritik på X skriver hon att hon ”aldrig försvarat Musks övertramp rörande judar. Inte heller hans naivitet rörande Putin och Ryssland.” Men att han ändå ska ha ”cred” för Paypal, Tesla och Starlink.

Så eftersom han har byggt motorvägar, förlåt elbilar, ska vi ha överseende med hans antisemitism – eller ”övertramp rörande judar” som det visst heter när det gäller någon i det egna lägret. Låt oss se vad hon skriver om Richard Jomshofs ”övertramp rörande muslimer”.

Vi har skrivit det gång på gång här i Flamman: antirasismen måste vara konsekvent. Som någon som gärna använder bilder för politisk effekt – minns vår satirtävling – så har jag ett budskap. Lägg ned allihop, ni har ju uppenbarligen ingen finess.

I en tidigare version av artikeln fanns ett fel om Richard Jomshofs rättsliga status. Han är kallad till förhör och inget annat.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Nedskärningarna i äldrevården innebär att en person förväntas göra flera människors arbete. Yussuf, 57, vittnar om en hård vardag som undersköterska – och är kritisk mot bristen på insatser från Kommunals sida.

– Ingen chef gillar när en anställd pratar skit om deras företag. De kommer hitta på någonting och sparka mig, skrattar Yussuf när han förklarar att han inte vill ställa upp med sitt riktiga namn.

Trots sina över tio år inom äldreomsorgen känner han sig utbytbar. 57-åringen är i dag undersköterska på ett äldreboende i södra Stockholm, där de flesta har demens eller andra sjukdomstillstånd som gör att de inte kan klara sig på egen hand hemma.

Liz Fällman Reporter på Flamman.[email protected]

Kortare arbetstid är tillbaka på den politiska dagordningen, tillsammans med en rad historiska motargument. Historikern Linn Spross ser en motståndarsida som kört fast i gamla hjulspår – och en vänster som slutat drömma.

– Det finns ett citat av SAF:s ledare Hjalmar von Sydow, från när man införde 8 timmars arbetsdag 1919. Han sade att det var en katastrof för vårt land, att det skulle slå näringslivet i bojor, berättar Linn Spross (bilden).

Hon är sjuksköterska, med en bakgrund som forskare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. 2016 disputerade hon med avhandlingen Ett välfärdsstatligt dilemma: Statens formuleringar av en arbetstidsfråga 1919–2002. Ämnet var historiska debatter om arbetstidsförkortningar i Sverige.

Jacob Lundberg Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]

Ljudet av motstånd

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Avlyssningsskandal skakar Greklands regering

Låt fler nejlikor blomma!

Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Så bröt USA:s socialister med sin stjärna AOC

Ukrainastöd splittrar Europas vänster: ”Dubbelmoral”

Vi vänsterpartister står ensamma när det blåser

V-ledamot i Landskrona lämnar inte politiken: ”Ångrat mig”

Ekot från Célines krigsromaner dånar i Donetsk

Räknas inte rasism mot muslimer?

Nedskärningar slår mot äldrevården

”Motargumenten har varit konstanta i hundra år”

Flammans veckobrev

Avlyssningsskandal skakar Greklands regering

Vänsterpartiet behöver bli bredare för att segra

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

V-ledamot i Landskrona lämnar inte politiken: ”Ångrat mig”

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev