LO-kongressen har hållit ihop ända till den punkt där allt, under måndagskvällen, hotar att spricka. Det handlar om Laval-målet, den stora ödesfrågan för fackets allra mest grundläggande löfte, att genom avtal förhindra underbudskonkurrens.
Ända till domen föll, den 18 december 2007, har LO och socialdemokraterna haft stora problem. Först skyllde man helt på den svenska lagstiftningen. Därefter har man dag för dag vridit argumentationen till att kritisera EU:s klåfingrighet, men utan att vilja binda ihop frågan med att ställa ultimatum för att skriva på Lissabonfördraget.
På själva kongressen skjuts problemet fram till en punkt där en massa knutar måste lösas, punkt 17 på dagordningen. Under dagen kan man se ett säkert tecken på att något är på gång: små grupper av personer från olika förbund står och diskuterar koncentrerat.
Klockan 18.30 börjar slutligen slaget som kommer att stå mellan LO-styrelsen, Metall och Kommunal å ena sidan och Byggnads, Transport och Grafikerna främst på den andra. Erland Olauson inleder med att förklara styrelsens linje: Lissabonfördraget i sig är så bra att det inte blir några nya Laval-domar.
Framför allt Byggnads ställer nu upp en armé på talarlistan. Byggettans ordförande Johan Lindholm berättar vad som hänt sedan Laval-domen: Alltfler skumraskföretag dyker upp i byggbranschen – de är kaxiga nu när de har lagen på sin sida och kan försvåra för facket att bevaka avtalen. De kan till och med sparka folk som vill gå med i facket. Dagen före LO-kongressen har vänsterpartiet ordnat en debatt om Lavaldomen. Där har socialdemokraternas Sven-Erik Österberg deklarerat att ”inga frågetecken” skall finnas kvar gällande den svenska modellens beständighet innan Lissabonföredraget skrivs på. Det blir nu ammunition för Byggnads’ sida. Transports Martin Viredius sätter vad en utomstående kan tro är spiken i kistan för försvaret av Lissabonfördraget, genom att läsa upp Margot Wallströms, EU-kommissionens officiella, svar på en direkt fråga om Lissabonfördraget ställer strejkrätten över de fyra friheterna. Wallström svarar nämligen att det inte alls ändrar något. De fyra friheterna är viktigare än strejkrätt.
Nu börjar det verkliga dramat. Erland Olauson går och vädjar till de debatterande att inte ta upp Lissabonfördraget – LO:s inställning till det har redan avgjorts på punkt 14 på dagordningen. Det här är ett konstrande som retar upp ombuden, och snart går Wanja Lundby-Wedin upp och klargör att man visst kan ta upp hur fördraget skall användas som påtryckningsmedel. Det blir dock Metall och Kommunal som ger den bästa ammunitionen för att lita på fördraget. Metalls ordförande Stefan Löfven ifrågasätter helt enkelt vad Margot Wallström skrivit å EU-kommissionens vägnar, eftersom han själv har pratat med henne, och då har hon klargjort att hon inte tycker så. Och Kommunals Eva Nilsson grusar, som presidiets ordförande, Byggnads’ och Transports idé att beslut skall tas med sluten omröstning – så att folk kan rösta mindre lydigt med sina förbund – genom att vädja till ombuden att ta tillbaka kravet på sluten omröstning.
Allt står på kokpunkten till Erland Olauson plötsligt ser möjligheten att ge med sig och bifalla en snällare motion från motståndarsidan, som siktar på att man skall verka för att frågan uppskjuts till dess att regeringens utredning om konsekvenserna av Lavaldomen är klar. När den allra sista talaren, Transports ordförande Per Winberg, går med på lösningen blir det klart. Frågan skickas ut till en redaktionskommitté.
Det var nära ögat, men Winberg vinner spelet helt enkelt genom att vara den som sopar bort den plågsamma konflikten. Olauson orkar inte svara på hjärtligheten. I LO vinner man inte genom att tjata sönder motståndare, som Byggnads’ i sin iver höll på att göra. Man vinner inte genom att läsa upp tunga dokument. (I nästan varje aspekt fungerar mekanismerna på en LO-kongress tvärtom mot en vänsterparti-kongress). Man vinner genom att ha pondus och vara vänlig och därmed vinna förtroende.
Det är ett svårt rejs för den som står emot styrelsen, eftersom styrelsen i allmänhet inleder en strid med några hundra förtroendepoäng extra i fickan. Som fackförbund säljer LO arbetsfred med arbetsgivarna. Gentemot medlemmarna säljer organisationen trygghet. Att lita på ledningen är en grundsten. Det finns ett utrymme för en speciell typ av fulspel, exempelvis att vädja till ombuden att inte misstro ledningen. Men också en motsatt mekanism som tjänar dem som står upp mot ledningen, strävan efter att nå enhet. Därför blir de till slut villiga att kompromissa och kunna sluta leden. Också det med ett leende.
Klockan 23.20 är det klart. Det blir en halv seger för Byggnadslinjen. Pressen på regeringen och socialdemokraterna kommer att finnas kvar, nu från hela LO.
