Efter ett antal politiska positioneringar, som alla drev tillbaka Håkan Juholts försiktiga vänstersväng i mittfåran, har nu Stefan Löfven satt ned foten också i frågan om det avsomnade rödgröna samarbetet inför nästa val.
Han har gjort det klart att han och hans parti gärna styr Sverige med en minoritetsregering och att samarbetet med Vänsterpartiet var ett misstag som ledde till att ”vi blev inte tillräckligt trovärdiga då, det regeringsalternativet. Det blev hot om Ohly som finansminister och det ena med det tredje”, som han uttryckte det till Svenska Dagbladet.
Inspirationen kommer öppet från Göran Persson, som ska ha rått Stefan Löfven att ligga lågt med vilka han ska samarbete med och låta ”regeringen koka i sin egen soppa”. Hittills har det varit opinionsmässigt lyckat och dynamiken från förra valrörelsen, där alla rödgröna partier tvingades göra allt för att verka så nära varandra som möjligt, är som bortblåst.
Redan i den första interna valutvärderingen slogs det fast att Socialdemokraterna borde gå till val själva nästa gång, så det är inga chockerande besked Löfven kommer med. Men det skingrar ändå lite frågetecken. Kanske kommer det sammanlagda samarbetet inför nästa val begränsa sig till ”några gemensamma utspel på DN-debatt mellan S och MP”, som en ledande person i ett av partierna i en fundering en gång anförtrodde Flamman. Helt klart är att det inte blir en allians av tre partier med ett gemensamt program.
Vänsterpartiet bör nog inte gråta några tårar för det. Förra gången var partiet mer eller mindre tvunget att inför valet delta i underlaget till regeringen, annars kunde en valförlust ha skyllts på dess brist på samarbetsvilja. Nu är det fritt fält att driva till exempel den populära frågan om stopp på privata vinster i offentlig verksamhet, något Löfven sagt sig vara otvetydigt för, och mejsla fram en tydlig, egen oppositionspolitik. Det sista var ju en sak som Jonas Sjöstedt prioriterade redan i de första intervjuerna efter ordförandevalet.
Vänsterpartiet är traditionellt bra på oppositionspoitik och har flera populära politiska frågor på sin dagordning. Lössläppta från resten av den så kallade oppositionen kan de nå stora framgångar i opinionen. Det är ett guldläge som Löfven har bjudit på.
Miljöpartiet har å sin sida, föga förvånande, gjort klart att de bestämt vägrar att sitta i alliansregering men uteslutar inte andra typer av samarbeten mot mitten. Problemet är ju bara att det i alliansen inte finns några mittenpartier kvar. Som det ena språkröret Gustaf Fridolin tidigt efter valet 2010 påpekade så ligger ju både Folkpartiet och Centern till höger om Moderaterna i de flesta frågor, Kristdemokraterna också skulle man kunna tillägga. Och att Reinfeldt skulle välja ett samarbete med MP och S, eller vice versa, får ändå betraktas som högst osannolikt.
Regeringen kommer från början i valrörelsen att skrika sig blå om att oppositionen inte är regeringsduglig och att de inte utgör ett tydligt alternativ. Men frågan är om den får någonting för det?
I ett läge där Reinfeldt själv har regerat i minoritet, via hoppande majoriteter, kommer han att ha mycket låg trovärdighet när han anklagar Löfven för att vilja göra detsamma. I nuvarande parlamentariska situation är det är ju inget orimligt svar att det parlamentariska underlaget efter valet får avgöra vilken regering som ska tillträda.
Regeringen är trött, tillbakapressad och har inga nya förslag. Sverige går, med SD i riksdagen och jämnt fördelat stöd till de två blocken, en framtid till mötes där riksdagens sammansättning blir allt mer svårförutsägbar. Därmed blir det rimligen svårare att ge exakt besked långt innan valet vad som ske efter det. Den som nu misslyckas i valrörelsen kan inte skylla på någon annan. Det är bara att tuta och köra.
