Almedalsveckan, detta mellanvalsår, är tack och lov över. Som man kunde ana redan i inledningen av veckan så stod utspelen om hårdare straff, förortsproblem (utan några konkreta lösningar) och svenska värderingar som spön i backen.
Jimmie Åkesson, Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra gjorde det framförallt utifrån socialkonservativa nationalistiska utgångspunkter. De vill ha mindre samarbete, en mer homogen befolkning, färre flyktingar och använder en exkluderande och symbolrik retorik för att få fram detta budskap. Moderaterna vill att den som är nyanländ och i behov av föräldrapenning ska få mindre ersättning. Kristdemokraterna vill införa livegenskap som en form av anställningsform för nyanlända och Sverigedemokraterna ropar efter undantagstillstånd i svenska förorter. Centerpartiet, som vill hålla sig till det liberala epitetet och vara borgerlighetens andra axel, vill ha hårdare straff mot brott som redan är hårt bestraffade, mest för att signalera att man är med på tuffare-tag-tåget.
Allt detta är i sig inte förvånande i ett politiskt läge där ”integrationsfrågan” dominerar samtalet. Hur väldebatterad den frågan än blivit senaste veckan så saknas förslag om politiska reformer som skulle integrera villaägarna i Danderyd och Askim i övriga samhället. Reformer som skulle bryta upp klassamhället.
Samma sak gäller tyvärr den socialdemokratiska statsministern. När Stefan Löfven talade i Almedalen så var det med en säkerhet som tidigare saknats. Han kändes trygg och innehållet och fokuset på jämlikhet är välgörande. Men när han blandar upp det med prat om vad som är svenskt att göra och inte, samtidigt som hans exposé över klassorättvisorna i Sverige var tydligt etnifierade, så blir det symbolpolitisk populism. Allt görs i hopp om att vinna tillbaka den delen av arbetarklassen som gått till Sverigedemokraterna.
Det identitetspolitiska projekt Löfven nu försöker sig på kommer att exkludera snarare än inkludera de människor som känner sig som mer än svensk.
Socialdemokraterna har satt sig själva i den här positionen. 2006 räknade partiet med att man redan hade arbetarklassen i förorterna och på landsbygden med sig. Istället riktade man fullt fokus på medelklassen i storstädernas mer välmående bostadsområden. Det fungerade inte mot en slipad Fredrik Reinfeldt. 2010 var budskapet för otydligt och Socialdemokraterna hade inga bra svar på i vilken riktning man ville styra Sverige. Det hade Sverigedemokraterna och lyckades i och med det locka delar av den traditionella väljarbasen som tappat hoppet om och förtroendet för att Socialdemokraterna skulle bevaka deras intressen. Och de traditionella S-väljarna i förorten minskade av samma anledning, men hade få partier att lägga sin röst på eftersom både V och MP gick till val tillsammans med S. 2014 vann ingen mer än SD som lyckades med bedriften att sno väljare från alla partier. Löfven lyckades trots det bilda en historiskt svag minoritetsregering.
För att försöka vinna valet 2018 försöker nu Stefan Löfven och hans stab att återskapa en politisk bedrift som det socialdemokratiska partiet gjorde på 30-talet. Då byggde socialdemokraten Per Albin Hansson ett samhälle som i högre grad än i övriga Europa höll ihop. Det var en tid där fascismens rörelser växte (precis som nu) och det numera berömda Folkhemmet blev svaret på det hotet. Genom att 1932 och 1936 bilda en minoritetsregering med dåtidens centerparti (Bondeförbundet) genomfördes reformer som 90 000 arbeten i offentlig sektor, bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, utbyggd mödravård och en statlig arbetsförmedling. Men Folkhemmet hade också en baksida. Olle Svenning satte fingret på den i en text i Aftonbladet Kultur (9/7, 2016): ”Folkhemmet, ett av de eländiga arv vi släpat med oss, exkluderande, självförhärligande och med tillsats av Blut und Boden-ideologi.”
Men utan att säga just Folkhemmet, så försöker Löfven nu återskapa berättelsen om det. Den ”svenska modellen” får tjäna som en mycket större symbol än vad den är för ”hur vi gör i Sverige”. Den svenska modellen har gynnat Sverige, men är det den som bestämmer att vi hälsar genom att skaka hand? Skulle inte tro det. Precis som på 30-talet så är det allianser över blockgränserna som gäller. Blockpolitiken är enligt Löfven fördummande och han gör tappra försök att genom blocköverskridande överenskommelser splittra Allianssamarbetet, eftersom partierna måste visa i vilka frågor de inte är överens.
Talet om jämlikhet var svulstigt i Almedalen, men reformer likt dem som byggde Sverige starkt mot facsimen under 30-talet har vi inte sett skymten av. 10 miljarder till välfärden är fantastiskt, men det räcker inte. En kraftigt utbyggd offentlig sektor, ett nytt omfördelande skattesystem och några skolmiljarder att lyfta resultaten med, det saknas. Socialdemokraterna försöker se de historiska skeendena och hur de upprepas, men missar att världen och verkligheten har förändrats mycket på 80 år. Det går inte att ta en politisk vinst från sin kontext och placera den i en annan.
Framförallt så ser Sverige annorlunda ut än vad det gjorde på 30-talet. Det identitetspolitiska projekt Löfven nu försöker sig på kommer att exkludera snarare än inkludera de människor som känner sig som mer än svensk. Det är en farlig väg att staka ut vad som är svenskt och inte. Risken finns att bilden blir för trång.
Det är kul att Stefan Löfven nu tror sig ha hittat ett projekt, men det är sorgligt att det ekar tomt på politiska reformer som faktiskt ökar jämlikheten och att S i sin rädsla för SD-väljarna exkluderar stora delar av den svenska arbetarklassen.
