I fredags förra veckan presenterade Stefan Löfven sin regering och dess regeringsförklaring. Högern rasade, den borgerliga oppositionen pratade om uppskruvat tonläge, (ska de säga) och socialdemokrater och framförallt miljöpartister jublade och grät av lycka.
Visst, jag fällde nog själv ett och annat överentusiastiskt omdöme om regeringsförklaringen. Men det är inte så konstigt. Efter att som vänster och tänkande människa ha varit svältfödd på någon form av radikalitet från regeringsföreträdarna och någon form av bekräftelse på hur folket utanför regeringskansliet upplever verkligheten ser ut – det gör något med oss. Regeringen har istället fortsatt trumma in sin saga om att Sverige inte kan bli bättre än nu. Det är då Löfvens regeringsförklaring blir en befrielse.
Löfvens medarbetare har förstått att spelplanen och den politiska konflikten måste flytta åt vänster, därav alla radikala signalord i regeringsförklaringen. Men en regeringsförklaring gör ingen budget och en budget gör i bästa fall bara något ganska bra. För oss till vänster om regeringen så handlar det nu att hålla koll på varenda litet steg till höger regeringen försöker ta det här landet.
Högerns skanderade unisont ”Löfven vill ha ALLT ÅT ALLA, detta är inte finansierat” och det är, hör och häpna, en rimlig kritik. Mycket lite i regeringsförklaringen är tidsatt eller finansierat, vilket är lite märkligt. Magdalena Andersson, som gjort en stor poäng av att triangulera den förre finansministern Anders Borg i sin syn på finansiering ”krona för krona” har mycket att bevisa i budgetarbetet. Låt oss hoppas att detta innebär återinförd förmögenhetsskatt, arvskatt och gåvoskatt. Hoppet är det sista som överger människan.
Några positiva saker i regeringsförklaringen att hålla ett extra öga på.
Stefan Löfven kallar sin regering för feministisk. Det är första gången det händer. Fi var snabbt ute med semantisk kritik som byggde på att ministrar kan vara feministiska, men inte regeringar. Betyder det att partier inte heller kan vara det, utan bara dess medlemmar? Stefan Löfven målade med breda och tjocka penslar, men likväl: Han poängterar att heltid ska vara norm på arbetsmarknaden, men också att det måste vara villkor som gör att man orkar arbeta heltid. En tredje månad i föräldraförsäkringen reserveras till vardera föräldern är ett alldeles för kort steg, men som de maktspelare S är så vet de att opinionen är på deras sida i den här frågan. Utfästelser ges också till kvinnojourerna, men där är det verkligen upp till bevis för den nya jämställdhetsministern Åsa Regnér, som tyvärr inte har en renodlad portfölj med enbart jämställdhetspolitiken eller med ett eget departement eller i statsrådsberedningen. Det är svagt. Men låt oss se vad hon kan göra.
Upphandlingsfrågorna och livet efter New Public Management har en egen minister. Ardalan Shekarabi, jurist och tidigare ordförande SSU, kommer med sin portfölj på finansdepartementet att under titeln civilminister, ta ha hand om upphandlingsfrågorna. I överenskommelsen om en utredning om vinster i välfärden som presenterades i måndags, slås det också fast att utredningen ska undersöka en ny styrning i välfärden och vad som händer efter New Public Management. Detta är ett tydligt skifte i sig. Upphandlingsfrågorna är inte så sexiga, men de är avgörande för att kunna kräva vettiga arbetsvillkor, hållbar arbetsmiljö och skäliga löner. Att den borgerliga doktrinen New Public Management nu kanske kan kastas över bord torde vara en seger för varje politisk varelse till vänster Margret Thatcher.
Integrationsministern avskaffas. När Erik Ullenhag åkte till Malmö vid tiden för skjutningarna i Malmö som senare knöts till rasisten Peter Mangs, så visade Alliansregeringen på sin syn på integration. Signalerna som uppfattades var att det var de som attackerades eget fel att Peter Mangs sköt på dem. Den linjen har bara fortsatt, det är flyktingarnas och de nyanländas eget fel att de inte integreras. Men en ny ordning, där förklaringsmodellen för integration är att få människor i jobb, se till att bygga fler hyresrätter så att det finns någonstans att bo och dessutom en mer utbyggd vuxenutbildning och SFI. Tyvärr kan vi se att ny migrationsminister blir Morgan Johansson, en socialdemokrat som fällde osmakliga uttalanden om apatiska flyktingbarn vid tidpunkten vid den förra socialdemokratiska regeringens styre. Låt oss hoppas att MP pressar S ännu hårdare i dessa frågor.
Listan kan egentligen göras ganska lång. Klimatpolitiken tas på allvar. Palestina erkänns och bostadsbristen ska mötas med ökat byggande. Men för att allt detta ska bli verklighet krävs ett tryck från vänster i opinionen på Regeringen Löfven och där vilar ett tungt ansvar på Vänsterpartiet som opposition. Det har börjat bra med överenskommelsen om vinsterna i välfärden, nu börjar eldprovet, att komma överens om en budget.