Spänningen i Nordirland ökar, inte minst i det stora Londonattentatets kölvatten. Det blev tydligt när militanta protestantiska lojalister höll sina årliga marscher den 12 juli. Orangemarscherna hölls i sammanlagt 19 städer, bland annat i Belfasts katolska bostadsområde Ardoyne, Portadown och – för första gången på tretton år – i Derrys västra stadsdelar. Ett stort polisuppbåd lyckades dock i stort sett förhindra att protestanter och katolska motdemonstranter drabbade samman.
Situationen i Nordirland har sedan det regionala parlamentsvalet i fjol varit komplicerad. Democratic Unionist Party (DUP), som länge bojkottat 1998 års fredsuppgörelse på principiella grunder, blev valets stora vinnare. På den katolska, ”republikanska” sidan gick det republikanska vänsterpartiet Sinn Féin starkt framåt.
Britterna hotar ta över
UUP och Sinn Féin tvingades efter valet påbörja förhandlingar om självstyret i Nordirland, då 1998 års fredsavtal preskriberar ”dubbla majoriteter” i de respektive politiska lägren. Förhandlingarna havererade dock i november i fjol över frågan om Provisoriska Irländska republikanska arméns (IRA) totala avväpning. IRA avfärdar detta krav med hänvisning till att man gått mycket längre vad gäller ”demilitariseringen” än de protestantiska paramilitära grupperna.
Eftersom UUP och Sinn Feín inte lyckats göra upp om Nordirlands självstyre hotar nu den brittiska regeringen med att ta över styret igen.
Sinn Feíns Eion O’Broin menar att det var just det som UUP velat provocera fram. Enligt honom har de militanta i UUP aldrig accepterat att Långfredagsavtalet från 1998 ger den katolska motsidan ett jämlikt inflytande över politiken i Nordirland.
Uppskattar tydliga budskap
O’Broin påpekar att man i alla fall lyckats övertyga den europeiska vänstern om att Sinn Féin och IRA menar allvar med sitt stöd för fredsavtalet. Sinn Féin är sålunda i dag med i EU-parlamentets vänstergrupp, där samarbetet med bland andra vänsterpartiet betecknas som bra. Viktigast för O’Broin är dock att budskapet har gått fram också på hemmaplan: Sinn Féin är med 24 procent av rösterna numera det starkaste katolska partiet i Nordirland, och även i Republiken Irland har partiet tio procent av rösterna.
– Folk uppskattar att vi är tydliga i vårt budskap, menar O’Broin. Och det är Sinn Féin som har förändrats under fredsprocessen. Det har inte de andra partierna gjort. Till skillnad från de militanta lojalisterna har Sinn Féin från början stått bakom Långfredagsavtalet. Och inte ens en rad skandaler kring IRA har kunnat rubba väljarnas förtroende i Sinn Féin: Partiet gick starkt framåt i det brittiska parlamentsvalet i maj och har nu fem platser i det brittiska underhuset. De får dock stå tomma eftersom partiets parlamentariker vägrar att svära trohetseden för det brittiska konungahuset.
Men ett bakslag för Sinn Féin är det brittiska parlamentets beslut att frysa partiets mandatstöd som straff för IRA:s inblandning i det största nordirländska bankrånet någonsin. Underhuset anser det som bevisat att det var IRA som den 20 december 2004 rånade över 26,5 miljoner engelska pund.
IRA försökte tysta vittnen
Dessutom har IRA:s dubiösa agerande i affären kring 34-åriga Robert McCartneys död kastat en skugga över fredsprocessen. IRA försökte bevisligen störa polisutredningen genom att försöka tysta ögonvittnen till dådet.
IRA-skandalerna har ledsagats av nya terroristanklagelser mot Sinn Feíns ordförande Gerry Adams, som sägs ingå i IRA:s sjumannaledning.
– Att beteckna Gerry Adams som terrorist är löjligt, menar däremot O’Broin. Britterna har påstått det i över tjugo år nu, men något bevis har man aldrig sett.
O’Broin menar att fredsprocessen bara kan komma i gång igen när även de militanta lojalisterna inser att det inte finns någon lösning på konflikten utan förhandlingar. Och det innebär fortsatta samtal med Gerry Adams.
