Det är bara poänglöst flaggviftande när vänstern försöker ta avstånd från identitetspolitiken, skriver gästkrönikör Lotta Ilona Häyrynen.
Identitetspolitik. Tillmälet har blivit så lätt att slänga ur sig att det blivit politikens slasktratt. Tycker du illa om något? Kalla det identitetspolitik. Söker du en synonym: kalla det postmodernism. Ofta riktas detta retoriska slagträ mot vänstern. Ibland mot liberaler.
Senast var det författaren Jan Guillou som i SVT:s Politikbyrån förra veckan menade att ”identitetsidioterna” borde ”kastas ut ur Vänsterpartiet”. De erkänner inte islamistisk extremism, vill bara prata om hudfärg och är emot vaccinationspass. Det sistnämnda eftersom allt annat enligt identitetspolitikerna vore rasism, enligt Guillou. Oklart var bara förnamnet. Inte konstigt att akademiker nu börjat intressera sig för begreppet och försöker reda ut ordets essens i samhällsdebatten.
Statsvetarparet Ulf Bjereld och Marie Demker konstaterar i sin skrift Allt är identitetspolitikens fel (Timbro) att termen används oprecist i debatten. Det är svårt att inte hålla med. Att organisera sig efter identitet är en urgammal politisk konst. Bjereld och Demker spårar praktiken från arbetarrörelsens klassidentitet till Kristdemokraternas kristenhet.
Men till vilken nytta?
Få som öppet kritiserar identitetspolitik vill rulla tillbaka feministiska reformer, prideparader eller samers rätt att tala sitt eget språk. Talet om identitetsidioter handlar om något annat.
Bland dem som ofta anklagas för identitetspolitik diskuteras ofta identitetens gränser och möjligheter för politisk förändring. I en uppmärksammad intervju i The Guardian kritiserar queerteorins moder Judith Butler idén att göra identitet till politikens grundfundament. I stället lyfter hon ord som solidaritet, allianser och koalition. Maktanalysen är kvar, men här är det inte tal om att sluta sig i trygga rum.
Men nu är det inte främst feminister, transaktivister eller Afrosvenskarnas riksorganisation som använder sig av begreppet identitetspolitik. För vänstern och oss som vill engagera sig i frågor om förtryck, diskriminering och maktordningar är det såklart intressant att läsa en bok som Bjerelds och Demkers. Vi behöver ett precist språk för att syna makten. Men ordet identitetspolitik kan aldrig vara precist. Det kan bara sudda ut, vilket faktiskt är poängen för de flesta debattörer som slänger sig med begreppet. Alla försök att reda ut vad identitetspolitik egentligen betyder tappar därför sin mening.
”Identitetspolitik” kan därför inte vara mer än det politiska slagträ det då och då pekas ut som. Syftet är att vinna poäng i kulturkriget. Den höger och extremhöger som smetar ordet på vänstern struntar i vad det betyder och är knappast intresserade av någon intelligent stringens. Det är en viktigare lärdom för den breda vänstern, från Jan Guillou till Nooshi Dadgostar, än vad som följer av en statsvetenskaplig definition av ordet. Det är poänglöst att ställa sig bredvid dem som hatar oss. Att ta avstånd från identitetspolitik är bara flaggviftande.
Med samma flagga riskerar man alltid att ta avstånd från sin egen politiska position, eftersom begreppet i sig handlar om att misstänkliggöra allt från antirasism till feminism och transfrågor i bredaste bemärkelse. Man kan faktiskt kritisera relativiseringen av hedersvåld och det långsamma uppvaknandet inför religiös extremism utan att gorma om identitetspolitik.
I sin nya film har Steve McQueen
skildrat blitzen över London 1940. Foto: Apple.
Rojin Pertow ser Steve McQueens nya ”Blitz” – och blir deppig av att se ett gyllene tillfälle att skildra barn i krig fladdra håglöst förbi.
Jag har inte en enda gång blivit överraskad av Stockholm filmfestival. Och då har jag bevakat den sedan 2016. Festivalen står alltjämt i en stadig lillebror-skugga jämte den mer fingertoppskänsliga kusinen i Göteborg.
Medan Göteborg ofta lyckas lyfta fram ett aktuellt tema, är det mer obegripligt varför eller om det ens finns någon gemensam nämnare i Stockholms-programmet. Det trots att tappra volontärer och korttidsvikarier kämpar med allt de har för att få ihop en festival. Rörigt, kan det välvilligt sammanfattas.
Det kan även sägas om den brittiske regissören Steve McQueens senaste storverk Blitz, visad i den anrika biografen Skandias vackra 1920-talssalong.
Blitz utspelar sig i London under blitzen, det vill säga de bombräder som tyskarna genomförde över staden mellan september och november 1940, och följer pojken George (Elliott Heffernan) som så många andra barn blir evakuerad från London av sin mamma Rita (Saoirse Ronan). Men George finner sig inte i att bli ivägskickad och hoppar av tåget som ska föra honom till säkerhet. Vi får sedan genom hans ögon följa kampen för att ta sig hem parallellt med Ritas tillvaro hemma i London.
Produktionen är halvlyxig. Apple, som har bekostat kalaset, har velat ha en storfilm men de har inte löpt linan ut. Det finns en del snygg dataanimering men den hisnande känslan av att sväva över London som man kunde förvänta sig, uteblir. Typiskt lågbudget.
Manusförfattaren och regissören gör även de några märkliga val. Exempelvis den gode vakten Ife (Benjamin Clémentine) som under gråtmilda former, komplett med stråkar, tar den vilsne George i handen och för honom till ett skyddsläger för att sedan bara försvinna ut ur historien. Varför skjutsade han inte hem George i stället?
Likaså undrar jag vad som är grejen med de Dickenska juveltjuvarna som kidnappar George och tvingar honom att krypa in i små utrymmen för att länsa butiker på värdesaker. Sådana frågor uppkommer titt som tätt, vilket bryter filmens gyllene regel om tilliten mellan film och verklighet.
Jag ville så gärna älska Blitz. McQueen är bäst när han som i tv-antologin Small Axe låter handlingen flyta med i ett slags filmad vardag. Han försöker göra det med Blitz också men under filmens första av två timmar (!) är det som att isolerade händelser staplas på varandra. George träffar på ett persongalleri på sin väg hem, varav de flesta inte direkt spelar någon roll för historien, för han springer ifrån dem jämt. På Ritas jobb bubblar kvinnorättskampen men tar inte fart.
Först i andra timmen lyfter det när George på sin färd hem flyr undan bomberna ned i tunnelbanan tillsammans med tusentals andra där han tillbringar natten på rälsen mellan sovande kroppar. Här når McQueen den eftertraktade närheten mellan film och publik. Även i skildringar av vardagen för den svarta befolkningen i London briljerar han. Särskilt starka är scenerna på nattklubben Café de Paris, som sedan bombades sönder och samman, där danssugna svarta och vita Londonbor svettades ihop. En scen där Georges svarta pappa misshandlas när han tillsammans med Rita är på väg hem en natt är kväljande i sin råa realism.
I slutet av visningen lyssnar jag på en intervju mellan vd:n för Svenska Filminstitutet Anna Croneman och regissören själv. Det ska finnas en viss nerv i att uppleva en sådan scenintervju live, i stället för att till exempel se den på länk. Men tji fick jag.
Mot slutet hettar det dock till, när en man i publiken oombedd tar ordet för att säga att han upplevde det som märkligt att just ha sett en film om barn under andra världskriget utan att med ett enda ord kommentera situationen i Gaza. Så när Anna Croneman försökte stänga ned samtalet säger McQueen: ”Låt honom prata klart”.
Jag kände hur hela publiken liksom jag spetsade öronen. Bara för att få svaret: ”Det är krig på många ställen i världen, och det är hemskt.”
Krister Thelin: Nej, ICC är inget politiskt verktyg
Internationella brottmålsdomstolens uppgift är att upprätthålla internationell humanitär rätt. Foto: Peter Dejong/AP.
Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen.
Det kan inte ha undgått någon att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) den 21 november 2024 på yrkande av åklagaren beslutade att Israels premiärminister och tidigare försvarsminister skulle arresteras – vad som i svensk straffprocess motsvarar ett beslut om häktning i någons frånvaro. Beslutet kan i sin helhet studeras här.
Grunden för domstolens beslut var att de två befunnits vara på sannolika skäl (”on reasonable grounds”) misstänkta för dels brott mot mänskligheten, dels krigsförbrytelser i samband med den väpnade konflikten mellan Israel och Hamas i Gaza.
I Sverige och omvärlden har kommentarer följt två huvudspår: Israels vänner, som Mats Skogkär i Bulletin och Alice Teodorescu Måwe i Studio Ett, kallar beslutet politiskt, ett uttryck för antisemitism och ett underkännande av Israels rätt att försvara sig.
Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras
Den andra sidan pekar på domstolens oberoende ställning och vikten av att upprätthålla den internationella rätten och respekten för rule of law. Tanken att ICC är ett politiskt redskap kan avföras, menar jag, vägledd av min mångåriga erfarenhet som domare i Jugoslavientribunalen i Haag (ICTY), som tillämpar samma rätt och straffprocess som ICC.
En del kritiker lyfter också att andra politiska ledare, i Syrien och Kina, inte åtalas. Detta kan avfärdas med att varken Syrien eller Kina omfattas av ICC:s behörighet, liksom att tu quoque eller ”whataboutism” inte är ett folkrättsligt giltigt argument.
I beslutet tillbakavisade domstolen också Israels invändning, att ICC saknade behörighet i saken, genom att slå fast att staten Palestina anslutit sig till Romkonventionen, grunden för ICC. Därmed faller såväl Gaza som Västbanken under dess jurisdiktion, även om Israel som icke-part till Romkonventionen inte erkände domstolen.
I ett separat beslut samma dag beslutades att den högste ledaren för Hamas militära gren, Mohammed Diab Ibrahim Al-Masri (även kallad Deif), skulle häktas i sin frånvaro för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen noterade att det fanns uppgifter om att denne inte längre var i livet, men att det inte kunde fastställas att så var fallet.
Det bör noteras att dessa beslut av ICC intet har att göra med vad en annan internationell domstol, också i Haag, samtidigt prövar. Den Internationella domstolen (ICJ), ett FN-organ som inte sysslar med brottmål utan endast mål mellan stater, har på en inledd talan av Sydafrika påbörjat en prövning av huruvida Israel gjort sig skyldig till folkmord enligt folkmordskonventionen, en prövning som kommer att ta ett antal år att slutföra.
Konsekvensen av ICC:s beslut om häktning av de tre namngivna är att alla parter som anslutit sig till Romkonventionen, och dit hör bland annat Sverige och huvuddelen av EU:s medlemsstater, har en skyldighet att gripa de i sin frånvaro häktade om de anträffas på statens territorium. Utanför ICC står bland annat USA, Ryssland och Kina. Putin har dock på motsvarande sätt förklarats häktad i sin frånvaro av ICC för krigsförbrytelser i Ukraina, som är statspart vilket ger ICC behörighet.
Det bör också påminnas om att ICC enligt Romstadgan är komplementär till vad en stat själv kan åstadkomma vad gäller lagföring för de brott som omfattas av stadgan. En rättsstat, vilket Israel är, kan förväntas själv lagföra krigsförbrytelser. På en terroristorganisation som Hamas finns inga sådana förväntningar. En grupp högt uppsatta militärer och civila från Natoländer menar i en inlaga att Israels försvarsmakt (IDF) visar en god vilja och förmåga att respektera den humanitära rätten, men denna bedömning ändrade alltså inte domstolens häktningsbeslut. Det framgår inte om ICC i detta fall prövat frågan om komplementaritet eller om Israel ens fört fram saken.
Beslutet om häktning av Israels politiska ledning innebär visserligen inte att saken är avgjord, utan oskuldspresumtionen gäller. Det är åklagare som i ett senare skede om och när saken prövas vid en förhandling bär den fulla bevisbördan för påståenden om brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Vi alla bör dock välkomna ICC:s beslut som ett uttryck för vad domstolen är avsedd att vara: en oberoende institution för att upprätthålla den humanitära rätten.
Kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe har trätt fram som regeringens mest lidelsefulla försvarare av Israels krigsbrott. Foto: Caisa Rasmussen/TT.
Sverigedemokraterna får mest ära för Tidögängets synder – men låt oss inte glömma vilket litet men ettrigt extremistparti Kristdemokraterna är.
EFTERLYST.
Texten har prytt många artiklar om Benjamin Netanyahu på senaste, bland annat Amnesty, franska Liberatión och The Irish News. Detta sedan Internationella brottmålsdomstolen (ICC) utfärdade en arresteringsorder mot den israeliska premiärministern.
Enligt domstolen har Israel använt svält som krigsmetod, samt begått brott mot mänskligheten som ”mord, förföljelse och andra omänskliga handlingar”. Även Hamas anklagas för människorättsbrott, inklusive sexuellt våld.
För de flesta är det enkelt att motsätta sig allt detta. Men inte för Alice Teodorescu Måwe. Den kristdemokratiska EU-parlamentarikern har under det senaste året axlat rollen som Sveriges mest nitiska försvarare av Israels krigsbrott.
I en radiodebattden 22 november undrar hon varför domstolen utesluter Hamas, trots att ordern även är riktad mot Hamasledaren Mohammed Deif. Hon säger också att ledarna i Iran och Kina borde arresteras trots att det är omöjligt, då länderna inte har erkänt domstolen genom att skriva under Romstadgan. När ickeargumenten tar slut anklagar hon motdebattören Jonas Sjöstedt för ”judehat”. Man förväntar sig den här nivån på X, men knappast av en folkvald politiker.
Detta är bara veckor efter att hon föreslagit att nya medborgare måste erkänna Israel, det vill säga en teokratisk tankepolis. Jag blundar och försöker föreställa mig högerilskan om miljöpartiets Amanda Lind föreslagit att nya medborgare måste erkänna transpersoner, eller staten Palestina för den delen. Men beväpnade med helig vrede tillåter sig kristdemokrater vilka extrema positioner som helst.
Värst av allt är att Alice Teodorescu Måwe inte är ensam. Vurmen för Israel hos KD:s nuvarande ledarskikt har alltid varit påtagligt militaristisk. Under en studieresa med Kristdemokratisk Ungdom till Israel poserade Ebba Busch 2009 i en t-shirt från israeliska försvarsmakten samt framför en stridsvagn. På en tredje bild låtsades Teodorescu Måwes föregångare Sara Skyttedal skjuta med fordonets maskingevär. Detta var precis efter första Gazakriget och operation Gjutet bly, där minst 1 100 palestinier och 13 israeler dog. Man undrar vad hon låtsades sikta på.
Mot svenska småbusar vill Kristdemokraterna skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.
Den 29 augusti 2023, bara en dryg månad innan Hamas terrordåd och Israels markinvasion, fick blivande krigsförbrytaren Benjamin Netanyahu besök av tio kristdemokratiska parlamentariker, som redan då lovade dra in stödet till palestinska flyktingorganet UNWRA. Partiet hann också träffa Judiska nationalfonden – en extrem bosättarorganisation – och skickade kvittot till riksdagen.
Så varför har Kristdemokraterna gjort sig till Israels mest fanatiska försvarare i Sverige? Bland enskilda företrädare finns säkert en genuin sympati för judar, men här finns också skäl som är både strategiska, ideologiska och religiösa.
För det första vill man dölja att man har allierat sig med ett högerextremt parti, som än i dag ständigt blir ertappade med antisemitiska uttalanden, utan att möta fördömanden från kristdemokraternas ledarskikt.
Dessutom har partiet gått i nationalistisk riktning och pekar ut muslimsk invandring som ett hot mot Sverige. För radikalhögern ter sig Israels krig som en kamp för den västerländska civilisationen mot islam, vilket förklarar varför även ett parti grundat av nazister kan försvara världens enda judiska stat.
Men för Kristdemokraterna finns även en religiös botten, inte minst med tanke på partiets kopplingar till pingströrelsen. Partiet samarbetar nämligen med nätverket ”Israel alliance network”, en proisraelisk kristen organisation som ser ”den moderna israeliska staten som uppfyllelsen av Guds profetiska löften om landet Israel till det judiska folket.”
Enligt Uppenbarelseboken ska hela världen vända sig mot Israel under de sista dagarna för en slutstrid mellan gott och ont, där ”Gaza ska besegras och kungen dödas.” För den kristna sionismen spelar palestinska rättigheter eller israelisk demokrati en underordnad roll – bosättningarna ingår i Guds plan för att återförena Judeen och Samarien med Israel inför Kristi återkomst. ”Alla som överlever ska tillbe Gud och förena sig med Israel.”
Denna millenariska sionism hörs även från islamister som den shiitiske teologen Hassan Nasrallah, som har sagt att Allah har samlat alla judar från hela världen i Palestina, ”där slutstriden ska äga rum”.
Ingen av dessa undergångsvisioner har nu levande judars bästa i åtanke. Ändå finner de en spegel även i den israeliska regeringen, vars finansminister Bezalel Smotrich, ledaren för högerextrema Religiösa sionistpartiet, öppet talar om ett Storisrael som inte bara inkluderar Judeen och Samarien, det vill säga Västbanken. ”Enligt de vises bok ska det framtida Jerusalem utsträcka sig till [Syriens huvudstad] Damaskus”, mässar han, medan hans partikollega Simcha Rothman bjudits in till EU-parlamentet av kristdemokraten David Lega.
Men det finns ingen gudomlig rätt till ett land för någon, det finns endast nu levande människor. De är dock av underordnad betydelse för kristdemokrater som Alice Teodorescu Måwe, vars heliga stridslystnad inte ens stannar vid 40 000 offer. Mot svenska småbusar vill partiet skjuta skarpt – krigsbrottslingar bjuder man på saft och bullar.
Funktionerna i Cilia är inspirerade av verkliga fall, scenarion och miljöer. Foto:
En bråkdel av våldtäkter och övergrepp leder till fällande dom. Straffen som delas ut är korta, även när återfallsrisken är hög. Frågan väcker raseri och rädsla bland kvinnor världen över – men vem har svaren? Flamman har intervjuat Östermalms unga app-entreprenörer, som tror på mobilen som självförsvarsverktyg.
2021 döms ”Nytorgsmannen” Fredrik Lundgren, tidigare Andreas Holm, till fem års fängelse för sju våldtäkter och en lång rad andra övergrepp. Mindre än tre år senare är han ute igen, och efter ett knappt halvår häktas han för nya våldtäktsmisstankar.
– I dag finns det inga konsekvenser, skattebrott har högre straff än att våldta 15 tjejer. Det känns inte som att det tas på allvar. Men fuckar du staten kan du få 30 år.
Cissi Nilsson, bolaget Cilias 26-åriga vd, tar en klunk vatten. Vi sitter mittemot varandra i ett inglasat mötesrum på ett av Convendums kontorshotell, nära Stureplan.
– Det pratas mer om gängkriminalitet fast fler kvinnor dör av våld i nära relationer. Det gör mig förbannad. Jag tänkte först bli politiskt aktiv och försöka ändra lagstiftningen, men insåg att jag inte kommer kunna göra det under min livstid. Det här är det snabbaste sättet att göra skillnad.
Att bli drogad under en utekväll för sex år sedan blev startskottet för appen Cilia, ”en larmapp med Räddare” – frivilliga volontärer, som kallas till ens gps-position när larmet aktiveras. Hotbilden är ett klassiskt överfall, men fler funktioner är på väg, anpassade till situationer där andra verktyg kan behövas.
Självsäker. Cissi Nilsson, 26, har tidigare varit med i TV-programmet Robinson och släppt popmusik. Foto: Pressbild.
– Alla har baserats på mina rädslor, vad som hände mig, och olika fall av våld. I nära relationer, överfallsvåldtäkter, i klubbmiljö, säger Cissi Nilsson.
Fallet där en våldtäktsman fick 840 000 kr i skadestånd inspirerade appens inspelningsfunktion, som sparar ljud krypterat i molnet när larmet trycks igång.
– I Sverige har 5 av 100 våldtäkter resulterat i en fällande dom de senaste fem åren, vilket är sinnessjukt. Det blir ofta ord mot ord, och i svensk domstol måste det vara bortom allt rimligt tvivel för att personen ska bli dömd. Har man ingen inspelning finns det nästan inget man kan göra.
Att registrera sig som räddare är gratis och kräver enbart BankID-identifiering, men den som vill använda alla appens funktioner får punga ut med 699 kronor om året. Än högre är prislappen för Cilias flaggskepp som fortfarande är i prototypstadiet: fashionabla smycken med inbyggt larm, för 800 till 2 000 kronor.
– Du undrar varför det här kostar pengar?
Cissi Nilsson avbryter en inlindad fråga om ”driftutgifter”, och går rakt på sak.
– Om inte jag hade utvecklat och tagit fram en attraktiv affärsmodell hade vi aldrig fått en investering, och då hade jag inte hjälpt någon. Med det sagt önskar jag att vi levde i en värld där överfallslarm inte behövdes över huvud taget, eller att det var något staten täckte. Tyvärr är så inte fallet, och jag ser det som att alternativet är att inte göra någonting.
Amy Hasinoff (bilden) är docent i kommunikation på Denvers universitet i Colorado. Med kollegan Rena Bivens släppte hon 2017 en studie med det provokativa namnet ”Våldtäkt: finns det en app för det?”, där 215 olika appar mot sexuellt våld granskades.
– De fokuserade på fall med okända förövare, vilket sett till datan är den minst vanliga typen. Trots det får de mest uppmärksamhet.
Forskarna var inte övertygade om att den vanligaste funktionen – larmknappen – skulle vara särskilt effektiv ens för att förhindra den typen av överfall.
– Ofta erbjöds en knapp för att ringa 112, vilket telefonen redan kan göra. Samtidigt marknadsförde man apparna som en helhetslösning på sexuellt våld som samhällsproblem. Vi var rätt skeptiska, berättar Amy Hasinoff för Flamman.
Konceptet med frivilliga räddare gör henne både nyfiken och tveksam.
– Jag stötte inte på det i några av apparna vi tittade på. Jag tror att det krävs mycket träning för att kunna rycka in och hantera en sådan här situation på ett bra sätt, speciellt en våldsam sådan. Tanken på att främlingar utan utbildning eller förberedelse dyker upp under ett pågående övergrepp oroar mig.
Hasinoff förklarar termen ”sekundär utsatthet” – trauma som inte kommer av själva övergreppet, utan av responsen eller andras agerande i samband med det, till exempel skuldbeläggning av offret.
– I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det. Jag är orolig att människor betalar för något de tror kommer göra dem säkrare, och att det som faktiskt händer är att en räddare dyker upp och eskalerar situationen, eller förvärrar traumat.
Cissi Nilsson menar att Cilia alltid uppmuntrar att man ringer polisen, om det finns minsta risk att man själv skulle kunna hamna i fara.
– Sedan kan vi aldrig hålla det över någons huvud att de måste ringa 112, men förslagsvis. Jag skulle inte heller säga att något trauma är värre än ett komplett övergrepp.
Med en överfallsvåldtäkt är ”hela syftet att de inte vill bli påkomna”, och ”oftast räcker det att du kommer dit och skriker och låter”, hävdar hon. Krav på utbildning skulle inte heller fungera, menar hon, då det riskerar att bromsa den snabba tillväxt man ser framför sig. Visionen bygger på en stor, kollektiv respons.
– Tillsammans är vi starka. En massa av människor är avskräckande, och därför har vi släppt appen först: för att hinna bli tillräckligt många. Vårt mål är att ha 20 000 användare när vi lanserar armbanden.
Målet är ambitiöst, men enligt Cissi Nilsson har man redan rekryterat 4 000 användare sedan appen släpptes i augusti. Hon beskriver själv Cilia som en ”reaktiv” lösning, och lyfter fram mer proaktiva projekt man samarbetar med och finansierar vid sidan om – stiftelsen Herhouse som hjälper våldsutsatta kvinnor att hitta boende, och organisationen Locker Room Talk som arbetar med unga tonårskillars kvinnosyn i skol- och idrottsmiljö.
I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det.
– Få appar riktar sig till förbipasserande, ännu färre till potentiella förövare. En app laddar du ned för att du är rädd. Min allmänna syn på sådana lösningar är att de kan vara bra som små delar av större projekt, men vi hade svårt att föreställa oss en app som i sig kan tackla problemet, säger Amy Hasinoff.
För att illustrera problematikens omfattning tar hon, precis som Cissi, upp att endast 0,5 till 2 procent av våldtäktsfall leder till fällande dom i USA.
– Jag tror förövare vet att de inte kommer att åka fast eller straffas. Vi har en kultur där nära en tredjedel av unga män uppger att de hade kunnat begå övergrepp, så länge de vet att de inte kommer bli straffade och ordet ”våldtäkt” inte nämns i studien, säger hon, med hänvisning till en studie på studenter från 2014.
– Det är ett djupt, fundamentalt fel i våra samhällsnormer.
Cissi Nilsson håller med om att det inte borde vara kvinnors ansvar att försvara sig.
– Samtidigt ser verkligheten ut som den gör, vill du då ha verktygen för att skydda dig själv även om det är fel att man ska behöva det? Jag kan ändå separera de två känslorna, och känner detsamma inför att det ska kosta pengar.
I samma kvarter som Cilia sitter det fler som kommit på liknande tankar.
– Alla som jobbar mot samma mål som vi – ökad trygghet – är omöjligen konkurrenter. Jag förstår att det låter klyschigt när man ändå är ett vinstdrivande företag, men om fler känner sig trygga finns det ju inga nackdelar, säger Lina Blomster till Flamman.
Hon är 29 år, före detta Securitas-vakt, och utvecklar appen Safepal ihop med sin mamma, veterankonsulten Angela Rossi. Många av funktionerna är snarlika, med både larm och inspelning. Användare kan även slå upp om Tinderdejten finns i brottsregistret via ”Trygghetskollen”, och be dem verifiera sig med BankID i förväg för att minska risken att bli ”catfishad” (lurad av någon med falsk identitet).
Appen kostar 49 kronor i månaden, och vilar mer på existerande sociala kontakter än att främlingar rycker in. Tanken har snarare varit att samla och underlätta taktiker människor redan använder för att känna sig tryggare: att ringa en vän, eller be sitt barn skicka ett sms när de kommit hem. Trots det är de etiska övervägandena sällan lätta, berättar Lina Blomster.
– När det gäller retorik som ”brottsförebyggande” eller ”förhindrande” tror jag man ska vara försiktig. I bästa fall finns apparna i tillräckligt många telefoner för att det ska bli en avskräckande effekt. Men innan dess är det svårt att beskriva det så, säger vd:n och fortsätter:
– Det är också viktigt att skilja på säkerhet och trygghet. Att säga att det här garanterar något kan skapa en falsk illusion av att man är säker, när man inte är det. Det är trygghetskänslan vi försöker förmedla.
Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.
Seriealbumet ”Änder” är historien om Kanadas storslagna landsbygd, avindustrialiserade bruksorter – och klimatmässigt uppvaknande.
Kate Beaton är känd för den humoristiska webbserien Hark! A vagrant, som förvandlade olika historiska personer som Marie Curie och Napoleon till irriterande retstickor och sprattelgubbar och som gick som följetong mellan 2006 och 2018. Serieromanen Änder: två år i oljesandfälten är helt annorlunda, både i ton och till innehåll. Här möter läsaren färre slängigt satiriska avbildningar av Napoleon och mer detaljerade maskinparker. Änder är också en självbiografisk serie, ett format som varit populärt de senaste decennierna, inte minst i Sverige där namn som Mats Jonsson, Åsa Grennvall (numera Schagerström) och Joanna Rubin Dranger varit stilbildande.
Precis som undertiteln antyder handlar Änder om de två år då Beaton arbetade i västra Kanadas oljesandfält. Men serien handlar i lika hög utsträckning om Cape Breton, den ö vid östkustprovinsen Nova Scotia där Beaton växte upp. En gång i tiden var ön ett välmående fiskeri- och industrisamhälle. Men sedan 2005, förklarar Katie i seriens början, exporterar man framför allt sina invånare. Familjemedlemmar flyttar dit det finns jobb för att övriga ska kunna bo kvar. Så är det också för den tjugoettåriga Katie som precis tagit sin examen och nu vill betala av sin studieskuld så snabbt som möjligt. Det blir oljesandfälten i Alberta-provinsen. Så Katie drar västerut.
Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.
På sista sidan innan Katie bryter upp står hon barfota på Cape Bretons strand och låter vågorna skölja över fötterna. Hon tittar upp och betraktar en mås som svävar över himlen. Det är en vacker bild som står för sig själv. Men scenen fungerar även som ett ledmotiv, då enskilda rutor återvänder insprängda i senare delar av berättelsen, likt refränger som kommer med tröst och som minne av det som gått förlorat.
Likt landsmannen Guy Delisles seriealbum Pyongyang (2003), som skildrar de månader då han arbetade i Nordkorea, beskriver Änder en märklig undantagstillvaro. Nej, Kanadas oljefält går inte att jämföra med livet i en sluten diktatur, men även om arbetet betalar bra, så innebär den isolerade lägertillvaron en enorm press för dem som jobbar där. Framförallt gäller det för de få kvinnor som jobbar i en hypermaskulin miljö, där många sover sig igenom instruktionsvideorna om arbetsplatssäkerhet och där alkohol och droger är självklara medel för att lindra en mördande monotoni. Den sunkiga arbetsplatsjargongen glider över i sexuella trakasserier som i sin tur går över i regelrätta våldtäkter, utan att handlingen nödvändigtvis kallas för just detta.
Det här är också historien om ett klimatmässigt uppvaknande. Under perioden då boken utspelar sig presenteras fracking fortfarande som en ny och miljövänlig teknik och hudutslag är bara smällar som arbetare får ta. De änder som har fått ge albumet sin titel ingår i det symboliska ögonblick som på allvar väcker opinionen mot oljesand. Visuellt är albumet en kärleksförklaring till den miljö som Beatons arbete är med om att förstöra. Människorna framställs med enkla streck, instängda i små serierutor som symmetriskt sprids över sidorna. Kanadas storslagna landskap och vilda djur tecknas däremot ömsint fram detaljerat, med detaljer, volym och kropp. Första gången Katie ser ett oljefält gestaltas det med ett skräckromantiskt bildspråk, där rök och ljus träder fram mot en nattsvart fond. Litterära skildringar kan ibland ha en tendens att kantra mot det självbeskådande. Det händer aldrig i Änder. Att It-lit och översättaren Michael Larsson gett oss den på svenska är en glädje.
Ungerns premiärminister lovar att inte gripa sin israeliska kollega – medan svenska kristdemokrater bemöter frågan med tystnad. Statsvetaren Pål Wrange är dock tveksam till att Orbán eller någon annan har makten att stoppa en arrestering.
Under fredagen lät Ungerns premiärminister Viktor Orbán meddela att han bjuder in Benjamin Netanyahu till landet. Detta trots den arresteringsorder som Internationella brottmålsdomstolen, ICC, under gårdagen utfärdade mot den israeliska premiärministern – som står misstänkt för brott mot mänskligheten.
– De bryter mot sina förpliktelser enligt Romstadgan, såväl som mot en etablerad EU-position, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.
I statlig ungersk radio sade Orbán att Ungern, som ålagt sig att följa krav från ICC, inte kommer att arrestera Netanyahu vid en resa till landet. Detta trots att de som undertecknare av Romstadgan är skyldiga att göra det.
Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning
Enligt Pål Wrange är det dock inte glasklart att Viktor Orbán på eget bevåg kan välja att inte gripa Netanyahu.
– Det är inte säkert att Orbán kan garantera det. Det beror på hur lagstiftningen ser ut och hur självständiga de rättsliga myndigheterna är där, säger han till Flamman, och fortsätter:
– Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning innan jag reste till Ungern. Risken är att de ungerska myndigheterna skulle kunna gripa honom ändå.
Han beskriver Netanyahus möjligheter att röra sig i världen som ”kraftigt kringskurna”, och jämför med Vladimir Putin som vid Brics-mötet 2023 tvingades delta via länk. Trots att den sydafrikanska regeringen ursprungligen välkomnat honom till landet satte myndigheterna stopp.
Under de senaste åren har flera svenska politiker besökt Israel och det styrande partiet Likud. Bland dem finns Sverigedemokraterna, som länge var bannlysta från officiella kontakter med den israeliska regeringen på grund av partiets historiska kopplingar till nazismen.
I oktober 2023besökte en delegation från Kristdemokraternas riksdagsgrupp Israel, och tog en bild tillsammans med Benjamin Netanyahu. Flamman har sökt partiets utrikespolitiska talesperson och ordföranden för riksdagens vänskapsgrupp med Israel – som båda deltog på resan – samt tre av de andra deltagarna.
När Flamman når riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson, en av de kristdemokrater som fotograferades med Netanyahu, så är han fåordig om vad han anser om arresteringsordern.
– Det är inget jag vill kommentera just nu.
Så du vill inte säga om du anser att Netanyahu bör gripas om han skulle besöka Sverige?
– Nej, inte just nu. Hej!
I ett sms till Flamman förtydligar han senare att hans ovilja att ge en kommentar ska ses som ”utan någon värdering”.
Pål Wrange säger till Flamman att han gissar att det råder ”blandade meningar” kring ICC:s beslut i regeringen och på regeringskansliet. Enligt honom innebär ICC:s dom att dylika kontakter med den israeliska regeringen inte längre är lämpliga.
– Det innebär att man pratar med en person som är åtalad för krigsförbrytelser. Det finns inga folkrättsliga hinder mot det, men från mitt perspektiv verkar det inte särskilt lämpligt. Såvida det inte finns goda skäl, till exempel en konkret lösning på konflikten i Mellanöstern. Men inte för att boosta den personens politiska renommé.
Flamman har sökt Aron Emilsson, utrikespolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, samt Mats Fält, ordförande för vänskapsförbundet Sverige-Israel.
Liberalerna i Göteborg har ansökt om en allmän sammankomst utanför Göteborgs universitet vid Vasaplatsen i Göteborg vid lunchtid – och därmed tvingat bort demonstranterna. Foto: Adam Ihse / TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vid lunchtid på fredagen samlades ett trettiotal representanter för svensk borgerlighet vid Vasaplatsen i Göteborg, från Liberalerna till personer med bakgrund i vit makt-rörelsen. Det var en segermanifestation, men en märklig sådan. I en omvärld upptagen med Israels ockupation hade man nämligen erövrat en mindre gräsplan.
21 november utfärdade Internationella brottsmålsdomstolen en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant för krigsbrott. De flesta talade om det här, men högst upp på Liberalernas prioriteringslista var i stället att tala illa om svenska Palestinaaktivister.
I Göteborg planerade man nämligen att tvinga bort studentlägret för Palestina genom att anordna en manifestation på platsen. En manifestation för demokrati, tolerans och sammanhållning. På fredagsmorgonen hade polis fört bort de sista Palestinaaktivisterna från området.
Det kan verka motsägelsefullt att ett uttalat liberalt parti säger sig värna demokratin genom att tysta andra, genom att stoppa ”budskap som polariserar” som de själva säger. Men det är helt koherent med Liberalernas samtida ideologiska hemvist.
De flesta skarpa hjärnor inom högern i dag är konservativa eller postliberaler. Den auktoritära populismens framgångar ses som ett bevis på den klassiska liberalismens misslyckanden. Liberalerna, som saknar egna sådana hjärnor, har inte fullt ut kunnat ta till sig denna vändning inom högern. I stället uppfattar de Tidösamarbetets fixering vid inre och yttre säkerhet, ofta till priset av medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter som ett försök att skydda den liberala demokratin.
Den postliberala grundtanken är att liberalismens gränslösa individualism skapar rotlöshet som leder till kriminalitet, alienation och socialt sönderfall. Därför behövs främjande av gemensamma värderingar för hela samhället. Därför är frihet inte längre högerns främsta motiv. I stället är skyddande av Sverige och svenskarna mot verkliga och inbillade hot politikens främsta målsättning.
Liberalerna säger sig vilja värna Göteborgs offentliga ytor genom att tvinga bort studenterna: lagar ska vara lika för alla och studenterna har gått för långt genom att tälta i över hundra nätter på platsen. Det är förstås uppenbart att Liberalerna inte agerat på detta vis ifall det var något i deras egen värld okontroversiellt som föregått i parken i så lång tid.
Idén med tältlägren är att Palestinafrågan mörkas eller skildras felaktigt i det offentliga samtalet. Därför behövs en fysisk motbild till den dominerande. En sådan motbild blir, från Liberalernas synvinkel, ett hot mot samhällsgemenskapen. Om det offentliga samtalet förs utanför parametrar som avviker från gemensamma värderingar så kollapsar det i polarisering där individer talar förbi varandra.
Därför slutar liberalismens värnande om det demokratiska samhället i sin motsats. För att skydda den svenska samhällsgemenskapen måste avvikarna tystas, och kvar blir bara maktens smickrande monolog om sig själv.
7 av 10 arbetare i detaljhandeln är anställda på deltidskontrakt. Foto: Liz Fällman.
Minst tre av tio inom detaljhandeln kan inte leva på sin lön, visar en ny rapport från Handelsförbundet. Många är deltidsanställda, med färre timmar på kontraktet än vad som räcker till eller önskas. Flamman tar tempen ute på butiksgolven.
20-åriga Josef ger upp sitt försök att rätta till kylhyllan som hamnat snett, och låter smörpaketen sakta glida iväg. Han jobbar ”mer eller mindre heltid” på Ica, och säger att han trivs bra.
– Jag har absolut så jag klarar mig, och har aldrig stått inför att min lön inte räcker till. Men jag kan tänka mig att det är värre om man inte jobbar heltid, och till exempel pluggar vid sidan om.
I fackförbundet Handelsnya rapport står just den genomsnittliga 20-åringen i centrum. Enligt Konsumentverkets statistik krävs det i år 19 120 kronor för att denne ska kunna täcka sina månadskostnader. Det motsvarar en månadslön på 23 600 kronor före skatt.
Den som jobbar heltid i butik beräknas få omkring 29 000 kronor på kontot vid löning, och klarar sig med viss marginal. Verkligheten är dock en annan: drygt 7 av 10 i detaljhandeln arbetar deltid. Den genomsnittliga reallönen baserad på arbetade timmar är 19 500 kr, och ynka 16 200 blir kvar efter skatt.
Nurai, 54, jobbar deltid på klädbutiken Kappahl.
– Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det. Det är typ bara butikschefer som har heltid, och mest kontorstid.
Hon förvånas inte av statistiken i rapporten. Siffrorna visar att mer än var tredje anställd inom detaljhandeln ligger under fattigdomsgränsen. Trots att hon gärna hade gått upp på heltid jobbar Nurai redan nästan 30 timmar i veckan, inklusive heldagar på helgen.
Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det.
– Det är ändå från elva på morgonen till åtta på kvällen, det är långa pass och man blir trött.
I en medlemsundersökning från Handels svarade 55 procent av de som jobbar 30–35 timmar att de vill ha fler timmar på kontraktet. Av dem som arbetar mindre än så vill tre av fyra jobba mer. Betydligt färre erbjuds möjligheten.
I ett mejlsvar till Flamman beklagar arbetsgivarorganisationen Svensk Handel att ”missvisande uppgifter” sprids av facket.
”Påståenden om att statistiken visar att tre av tio handelsanställda ’befinner sig under fattigdomsgränsen’ är felaktiga och förringar verkligheten för människor som har det tufft ekonomiskt”, skriver presschef Viktor Schmidt.
På frågan om varför facket inte erbjuder fler timmar svarar han att det ”beror på att det helt enkelt inte finns så många tjänster”:
”Deltidsanställningarna behövs eftersom vi kunder gör en mycket stor del av våra inköp under begränsade tider i veckan […] Under de tiderna behövs det extra mycket personal av arbetsmiljöskäl och för att ta hand om kunderna på ett bra sätt.”
Stefan Carlén (bilden), rapportförfattare och Handels chefsekonom, avfärdar dock ”bortförklaringarna” när Flamman ringer upp.
– Vi har använt samma statistik som arbetsgivarna, till och med räknat upp löneläget en aning, och utgår från Konsumentverkets ensamboende 20-åring och SCB:s fattigdomsgräns. Det står i rapporten att folk även kan ha andra inkomster, men frågan vi ställt är om man kan leva på sin lön. En väldigt stor grupp signalerar att de inte kan det.
Jonatan, 21, sitter bakom disken på kafékedjan Joe & The Juice. Han brukar jobba strax över 30 timmar i veckan, men är just nu halvt sjukskriven och har gått ned till deltid på runt 20.
– Jag tror inte jag ligger under gränsen, men jag hörde om det på nyheterna. Många får inte timmarna de behöver, just vi är rätt underbemannade så här är det inte så.
Sergian, 44, jobbar heltid i en liten Elgiganten-butik. Han tror att svårigheten att hitta billigt boende kan vara ett större problem än själva lönen.
– Så dyra som hyrorna är i Stockholm behöver varenda jävel trettio-fyrtio tusen i lön, det går inte. Är man deltidsanställd tror jag man kan skrapa ihop så det räcker, jobbar man helger är OB-ersättningen bra, men har du en svindyr hyra så går det ändå inte.
Cecilia Verdinelli: Millenniumbuggen kan bli vårdens räddning
Läkare och sjuksköterskor protesterar mot införandet
av vårdsystemet Millennium framför Borås sjukhus. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
”På ett tomt sjukhus kommer nog Millennium att funka riktigt hyfsat”, skrev jag ironiskt på Facebook ett par dagar innan dagen M. För mig har datumet varit inringat i rött i kalendern hela året, lika ödesmättat nagelbitarnervöst som USA:s presidentval den 5 november.
Som vårdarbetare i Västra Götaland tillhör jag kretsen av de närmast sörjande ifråga om det amerikanska journalsystemet Millenniums tvångsstart den 12 november. Jag fick också avnjuta den bittra segern tre kaosartade dagar senare, när regionledningen under förnedrande former gav efter för kraven från vårdpersonalen och pausade det svindyra systemet på obestämd tid. Medan jag försöker förstå om detta var en seger eller inte, är jag övertygad om att det finns lärdomar att dra ur Millenniumkraschen långt utanför kretsen av västgötar och vårdarbetare.
Vi som botar och lindrar i det allmännas tjänst visste att det skulle gå åt skogen, vi anade bara inte att det skulle göra det så fort. Dagarna före införandet präglades av larm efter larm. Först slog nyheten ned som en bomb om att ingen patienthistorik skulle migreras från det gamla till det nya systemet, utan att slutanvändaren – läkaren alltså – manuellt skulle få göra ”en liten sammanfattning” i samband med första kontakten efter systembytet, och att denna ”lilla sammanfattning” skulle få ta 20 minuter extra.
Sedan fick vi veta att leverantören Oracle, som lovat att ”väva in AI” i Millennium på sikt, inte lyckats införa svenskt datumformat i systemet. Det var därtill oklart om systemet ens kunde hantera svenska personnummer. Till råga på allt var utbildningarna ett skämt bestående av obegripliga powerpoints och uppmaningar till läkarna om att gå igenom 500-sidiga amerikanska manualer på sin fritid.
Samtidigt krattades manegen på pilotsjukhuset av regionledningen. Inga planerade ingrepp fick genomföras. Ambulanser skulle omdirigeras till andra, redan överbelastade, sjukhus. Avdelningar skulle tömmas. Belastningen skulle ned till först 50 procent, sedan 25 procent av den normala – allt för att öka sannolikheten för en succé vid uppstarten.
Men jag hade fel i mitt Facebookinlägg – inte ens på ett nästan tomt sjukhus funkade det. Jag skulle lätt kunna fylla hela denna Flamman med dråpliga, tragikomiska och blodisande historier från kollegorna på SÄS under de tre omtumlande dagarna av Millennium-välde.
I kategorin dråpligt ingår förmodligen den stackars kollega som försökte skriva in en 70-årig herre, men kämpade länge med att försöka ta sig runt en tvingande dialogruta i systemet som krävde att hon skulle ange huruvida herrn ifråga var prematur, fullgången eller möjligen dödfödd. Men jag jag ska begränsa mig; utrymmet är kort och det finns några viktiga slutsatser att dra.
Den första: Regionledningen under regiondirektör Håkan Sandahl skrapar lite med foten och säger både att de beklagar och att de blev ”väldigt förvånade” över de stora bristerna. Det faktum att tvångsstarten föregicks av förtvivlade varningar och krav på nödbroms från läkarfacket nämns dock inte, och inga följdfrågor ställs. Hur kan Sandahl komma undan med sin ”förvåning”? Detta pinsamma och dyrbara misslyckande hade kunnat undvikas om regionledningen bara lyssnat på sin egen mest kompetenta personal. I stället avvisades oron med liknelser som att ”det är alltid lite jobbigt när man får en ny telefon”.
Den andra: Den lilla lokaltidningen Borås Tidning (moderat sinnad) vet kanske inte själva vad de gjorde när de öppnade ett kommentarsfält kring Millenniumkraschen. Plötsligt fanns ett åsiktstorg för vårdpersonal som i decennier böjt sitt huvud i en utpräglad tystnadskultur – det är ingen slump att regionens intranät, fullt av peppiga nyhetspuffar om spännande förändringsprocesser, saknat kommentarsfält.
Det som sedan hände var inte bara mänskligt vackert. Fältet har snart 600 kommentarer, och plötsligt pratar frustrerade uskor på förlossningen direkt med någon yngling på it-avdelningen. En överläkare på kardiologen blandar sig i diskussionen, och alla levererar sin lilla bit av verkligheten.
Det som uppstår är en kollektiv intelligens med en häpnadsväckande gemensam verklighetsbeskrivning – och därtill en politisk sprängkraft som vibrerar mellan raderna. Jag hoppas att någon sparar ned kommentarsfältet i sin helhet. Här finns kanske skissen för nästa stora politiska vänsterprogram.
Benjamin Netanyahu tillsammans med de två ministrarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, från de två högerextrema partierna Mafdal och Judisk makt. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.
Internationella brottmålsdomstolen ICC anklagar Israels premiärminister för brott mot mänskligheten. Men hur stor påverkan arresteringsordern kommer ha återstår att se.
Under torsdagen stod det klart att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, utfärdar en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu. Den israeliska premiärministern, samt hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant, anklagas för brott mot mänskligheten såväl som krigsbrott, begångna mellan 8 oktober 2023 och 20 maj 2024.
Bland de mer specifika anklagelserna finns användandet av svält som vapen i krig och undanhållande av mediciner från Gaza. Även Hamaskommendanten Mohamed Deif – som Israel dock uppger sig ha dödat i somras – misstänks för brott mot mänskligheten, inklusive sexuellt våld.
Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, beskriver det som ett viktigt beslut.
– En intressant sak är att en av Israels invändningar var att de skulle få en chans att utreda eventuella brott på egen hand. Domstolen menar att de nu har försuttit de möjligheterna, säger han till Flamman.
Ordern innebär att samtliga 124 länder som undertecknat Romstadgan, som ligger till grund för ICC, är skyldiga att gripa Netanyahu och Gallant. Ett av de länderna är Sverige, som enligt Mark Klamberg har en rättslig plikt att samarbeta kring bevisning – samt att gripa Netanyahu och Gallant om de vistas i landet.
– Jag tror inte att arresteringsordern kommer leda till att de överförs till domstol i närtid, men det kommer absolut att bli svårt att resa till länder anslutna till ICC, däribland Sverige. Vi har en lag som säger att myndigheterna måste samarbeta med domstolen.
I Aftonbladet kommenterar Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard arresteringsordern mot de israeliska ledarna.
”Internationella brottsmålsdomstolens utfärdade arresteringsorder är domstolens självständiga beslut. Sverige och EU stödjer domstolens viktiga arbete och värnar dess självständighet och integritet”, säger hon.
Mark Klamberg säger till Flamman att det inte går att utläsa så mycket från utrikesministerns uttalande.
– En del andra utländska ledare har fått frågan om de kommer verkställa domstolens beslut. I slutändan har alla politiska ledare i EU sagt ja på den frågan. Hon säger dock inget med detta uttalande, så det är en fråga man i det här läget bör ställa till henne. Jag förväntar mig att svaret skulle vara ja.
Tidigare har ICC även utfärdat en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin, som i samband med invasionen av Ukraina anklagas för brott mot folkrätten, inklusive folkmord. Både Tyskland och Brasilien har sagt att den ryske presidenten kommer att arresteras om han sätter sin fot inom ländernas gränser. När den internationella organisationen Brics höll möte i Sydafrika i augusti 2023 närvarade Putin på länk.
I samband med att arresteringsordern utfärdades beskrev dåvarande utrikesminister Tobias Billström ICC:s roll som ”mycket viktig för att säkerställa ansvarsutkrävande”.
– Jag utgår från att alla som har begått brott i samband med Rysslands aggression mot Ukraina kommer att ställas inför rätta i sinom tid, sade han till Aftonbladet.
– Rättvisans kvarnar maler långsamt möjligen, men de maler tunt och jag hoppas de kommer mala mycket tunt i den här frågan.
I september 2024 besökte Putin dock ett land som undertecknat Romstadgan, Mongoliet, utan att arresteras. Aloka Wanigasuriya, expert på internationell rätt, sade vid tillfället att det var tveksamt att det skulle innebära några egentliga konsekvenser för Mongoliet. Mark Klamberg menar dock att händelsen inte rubbat förtroendet för det internationella rättssystemet.
– Det var inte bra, men det är bara Mongoliet som jag kan komma på. Vad gäller en tidigare resa, till Sydafrika, fick Putin ställa in besöket, framför allt för att myndigheterna där kom fram till att de har skyldighet att gripa honom. Det ser jag som att det stärker systemet, säger han, och fortsätter:
– Mongoliet var på minussidan, men Sydafrika är en viktigare aktör.
Flamman har sökt utrikesminister Maria Malmer Stenergard och justitieminister Gunnar Strömmer.
