I svenska språket är w en exklusiv bokstav med internationell touche, så stavar man sitt namn med w verkar det finare. När folk ska vara snälla mot mig som har ett så töntigt namn stavar de därför Ludvig som Beethoven gjorde. Fast då blir jag inte så glad som de hoppas, för jag gillar inte Ludwig van Beethoven. Som nyårslöfte lyssnade jag i vintras genom alla hans nio symfonier, men han var lite för svulstig för mig.
Andra fina bokstäver är c och z. Men z har dansbanden förstört. Om en man för att verka fin stavar sitt nu så populära namn Markus med z – Markuz – ser det lika fjantigt ut som Ulph.
Kvinnor har lättare att komma undan fjantstämpeln när de stavar sina namn på ett som i varje fall de själva tycker originellt sätt, Karin har många börjat stava med c. Det får mig att tänka på sarin, en giftig nervgas. Partisekreteraren Sarin Jämtin.
Och att stava namn med finare bokstäver än Gud hade tänkt sig, blir ofta opraktiskt. Kvinnor som stavar Katarina med ch får finna sig i att folk uttalar det som det stavas, det vill säga Tjattarina. Fast till Mona Sahlins beröm ska man säga att hon inte stavar Monah Zahlin. Då vore hon helt körd.
Det ringer en varningssignal när någon stavar sitt namn konstigt. Man förstår att han eller hon bara vill göra sig märklig. Kunde de verkligen inte hitta på någon bättre metod, till exempel göra en insats för världsfreden som gav dem nobelpriset?
Det är förstås inte fel att göra sig märklig, för det måste man i dagens konkurrenssamhälle, till exempel när man är på jakt efter en partner och därför skaffar sig linser och fina kläder. Fast på den allt hårdare arbetsmarknaden är konstiga stavningar ett varningstecken för arbetsgivarna, som föredrar att man gör sig märklig med utbildning och erfarenheter, än med tatueringar och w.
Det är samma sak med bra telefonnummer. De visar att man lagt ner möda på att få just detta nummer, timmar som man istället kunde ha ägnat åt en epokgörande uppfinning,
Det är rejälare med någon som heter Kalle med k och har så konstigt telefonnummer att det inte finns några minnesknep. Man tvingas lära sig det. Och sedan sitter det och man behöver inte fundera på det eller på hur han stavar när man ska mejla.
Flotta namnteckningar är en annan signal. Själv har jag en ful namnteckning, så i det avseendet är jag rejäl och pålitlig. Det beror på att jag aldrig lärde mig hålla pennan rätt i skolan, så därför får jag kramp i fingrarna när jag skriver och kan sedan inte läsa vad jag skrivit, och min namnteckning ser ut som konstiga slingor.
Fast ätpinnar har jag blivit rätt
bra på.
