Förra veckan var jag vid Marjory Stoneman Douglas High School där den tragiska skolskjutningen ägde rum i februari i år, och slogs av sambandet mellan frånvaro av lycka och psykisk ohälsa. Den 19-årige unge mannen som dödade 17 personer på skolan var en ”outsider”, en person med personliga problem på grund av negativa erfarenheter, med uppbrott och dödsfall i familjen som dessutom hade blivit exkluderad från social gemenskap och avstängd från skolan.
Betydelsen av gemenskap och inkludering blev än mer tydlig när jag ett par dagar senare deltog i H20 – WOHASU ™ – World Happiness Summit, en konferens om begreppet lycka vid University of Miami. 35 länder var representerade och där fick jag och många med mig en hel del ny kunskap och nya insikter om hur viktigt det är att vi människor är lyckliga. Inte minst ur samhällsekonomisk synpunkt. Att mäta lycka istället för BNP är något som tidigare har lyfts av vissa men som ännu inte riktigt slagit igenom. Kanske är det dags nu?
Lycka är något personligt och individuellt, ett begrepp som har olika innebörd för olika personer och som är beroende av sitt sammanhang. Att välja lycka är ett ledord inom den positiva psykologin. Det kan framstå som provokativt för många. Men förespråkarna för den positiva psykologin menar inte att olycka och utmaningar kommer till oss av en mening eller har ett högre syfte. De menar att oavsett omständigheter har vi alla ett val. Att acceptera livets skeenden, hur tragiska de än är och att ändå, under rådande omständigheter se möjligheter och känna tacksamhet och ha en fortsatt vilja att ge tillbaka av det vi själva fått.
För att kunna rikta våra tankar åt det positiva hållet behöver vi dock träna, för våra hjärnor är inställda på att leta efter problem och se det negativa först. Att träna på att tänka positivt och bli en mer tacksam och givmild person behöver därför börja göras redan i skolan. Det är så viktigt att barn och unga får möjlighet att utvecklas och blomstra utifrån sina förutsättningar. Det måste därför vara mer fokus på personlig utveckling och ansvar för det gemensamma, än individuell prestation.
Att minska den psykiska ohälsan är vår tids största utmaning och en stor källa till besparingar. Ökningen av psykisk ohälsa beskrivs som alarmerande och självmorden bland unga vuxna har ökat. Unga människor som redan i mellan- och högstadiet hamnar utanför skolgång och social gemenskap kommer på sikt att kosta samhället mycket pengar då de troligen både kommer att bli flitiga användare av vård och omsorgsapparaten och samtidigt inte bidra till produktion. Eller, i allra värsta fall, bli så desperata att de i likhet med gärningspersonen som gjorde sig skyldig till skolskjutningen i Parkland, agera ut och begå våldsdåd. Hur kan vi låta det ske? Det är dyrt och det är inhumant och vi borde verkligen kunna bättre med tanke på hur mycket kunskap vi har i dag.
Om lycka blir det nya måttet på välstånd och framförallt om pengarna ska räcka behöver vi göra en förändring nu
Forskaren och universitetsläraren Tal Ben-Shahar från Harvarduniversitetet menar att det är viktigt att se till vad som får människor att utvecklas efter traumatiska händelser (posttraumatic growth, PTG) och framhåller att det finns fyra saker som gör att människor återhämtar sig från trauma och jobbiga upplevelser och utvecklas och växer, nämligen ”expressing emotion, exercise, helping others and finding benefits”. Dessa saker skulle med enkelhet kunna införas mer medvetet i skolan, för att ge barn och unga chans att utveckla sin förmåga till återhämtning och använda den när det behövs.
Att ”bolla runt” unga människor i samhällssystemet, som är ett vanligt scenario för många när barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänst och skola bråkar om vem som har ansvaret, är inte att föregå med gott exempel och det är inte billigt. Inte heller att det pågår konflikt om vilket utbud av terapeutiskt stöd som ska erbjudas så att maskineriet avstannar i väntan på vad som ska gälla.
De flesta tycks dock vara överens om att ju tidigare interventioner desto bättre. I den pågående utredningen Framtidens socialtjänst (2017:39) framförs att det är dyrt att inte arbeta förebyggande och som den brittiske ekonomen Lord Richard Lyard framförde på H20-mötet som står i The origins of Happiness (Princeton University Press, 2018) så är det ett rent slöseri att inte investera i arbetet med att minska den psykiska ohälsan, särskilt bland unga.
Sverige, och de övriga nordiska länderna lyfts fram, av forskare runt om i världen, som de bästa exemplen på välfungerande samhällen och receptet som lärs ut är jämlika levnadsförhållanden, inkludering och små socioekonomiska skillnader. Vi har alltså framgångsfaktorerna rakt framför näsan.
När man tar del av debatten som förs i Sverige nu där många framför kritik mot att public management-tänkandet har utarmat vårt välfärdssystem hörs ofta att det kommer ta lång tid att vända skutan och att det främsta incitamentet måste vara att vi ska följa lagar och riktlinjer, som om den samhällsekonomiska aspekten vore något fult. Vi måste tänka annorlunda om det. De ekonomiska skälen är helt avgörande.
Om lycka blir det nya måttet på välstånd och framför allt om pengarna ska räcka behöver vi göra en förändring nu. Vi behöver se till att minska den psykiska ohälsan illa kvickt. Alla tillsammans. Tänk annars om vi om 25 år blickar bakåt och undrar hur vi inte kunde se och förstå trots all den kunskap vi har och tänk om vi bittert kommer ångra att vi inte gjorde något medan tid var. Vilket väldigt dystert och kostsamt scenario.
_______________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.