På ett läkarbesök nyligen fick jag veta att det onda i mitt onda öra är helt och hållet stressrelaterat. Jag blev tagen på stort allvar, men för en öron- näsa-hals-specialist fanns det inte mycket mer att göra än att skicka hem mig med några vänliga ord. ”Gör lite mer som killarna”, rådde läkaren mig, samt ”skaffa en bra terapeut”.
Ja, vem skulle inte må bra av lite lägre krav, eller ha nytta av ett gott snack med en psykolog? Problemet är emellertid inte råden i sig, utan frånvaron av alternativa problemformuleringar. För om män i större utsträckning utvecklat ett slags laissez faire-attityd gentemot villkor som kvinnor känner sig pressade av, bör man också fråga sig i hur stor utsträckning denna avspändhet bara är möjlig för att de befinner sig högre upp i den patriarkala ordningen och därför helt enkelt har mindre att göra. Och om terapeuter kunde göra oss friska från stress kan man undra varför Sveriges kvinnor inte redan är botade. Ungefär en tredjedel av alla svenska kvinnor har nämligen någon gång gått i terapi, och en av de absolut vanligaste orsakerna är jobbrelaterad stress. Främst handlar det om en medelklass som kan betala dyrt för privata alternativ.
Så vad bidrar all denna medelklassterapi till, och får vi ett bättre samhälle?
Med tanke på att den psykiska ohälsan bland kvinnor ökar får man anta att det korta svaret är nej.
Nej, terapi minskar inte den kravbörda som gör oss stressade. På sin höjd kan den träna oss att som enskilda individer bli bättre på att stå ut. Själva villkoren ligger dock fast, och att ständigt behöva säga nej, dra gränser, lyssna på sin egen kropps varningssignaler och andas djupt ned i magen kräver även det ett kontinuerligt arbete som i förlängningen inte löser det ursprungliga problemet – för det behövs en upplösning av kraven själva. I värsta fall riskerar till och med psykologins stora fokus på individen som ansvarstagande och förändringsbar att lägga sten på börda.
Ur ett samhällsperspektiv kan man fråga sig om inte den samlade terapin och dess förmåga att lära individen att stå ut fungerar som en praktisk stöttepelare, som hjälper till att upprätthålla kapitalets allt snabbare produktionstakt. Medelklassens tillgång till psykologsamtal blir ur ett makroperspektiv en betydelsefull ingrediens för ägarklassens möjlighet att exploatera arbetskraft i ett tempo som annars knäcker psyken. Är kraven på jobbet för påfrestande? Lär dig sätta ord på dina känslor och avlasta med rut-tjänster hemma.
Fixeringen vid exakt hur våra känslor känns och hur vi hanterar dem tvingar blicken inåt, bort från de materiella villkor som från början gett upphov till dem. Det är inte en slump att olika former av terapi numer ofta ingår i avtalen för företagshälsovård – ett tydligt tecken på att den befintliga vårdformen inte utmanar de övergripande produktionsvillkoren.
Konflikten tycks med andra ord vara inbyggd i ett vårdfokus som för den enskilda kan vara livsavgörande, men som för kollektivet fungerar cementerande för villkor som borde betraktas som orimliga. Att vi som individer kan undvika att drabbas av utmattning och depression är givetvis inte dåligt, men om systemet sammantaget förvandlar oss till anspråkslöst lydiga nunnor i kapitalets tjänst kommer även våra systrar, våra barn och våra systrars barn att så småningom behöva gå i terapi.
Kanske är det dags att återuppliva kulturskribenten Ann Charlott Altstadts nu nio år gamla förslag om att vi borde gå till sociologen i stället för psykologen. ”En sådan kan faktiskt tala om för dig att det inte är fel på dig, det är samhället som är skruvat” . Om psykvården i större utsträckning integrerade bredare samhälleliga perspektiv, skulle den i stället för att cementera konflikten mellan individ och kollektiv kunna bidra till ett alliansskapande, där det implicita antagandet om individens eget ansvar ersätts av en insikt om arbetarklassens och medelklassens gemensamma intresse. Och förstås, att detta intresse inte är detsamma som kapitalets. Även om arbetslivets krav tar sig olika fysiska och psykiska uttryck beroende på klassposition är det rakt av märkligt att en vårdform som till stor del går ut på att höja vår medvetandegrad ska stanna vid den egna kroppen och utelämna något så avgörande som klassmedvetande. Människan är trots allt människa i relation till samhället, och det mänskliga psyket är ingen egen ö.
För medelklassen är denna insikt brådskande. I tankesmedjan Katalys nyligen utgivna antologi Klass i Sverige beskriver ekonomhistorikern Lovisa Boström hur new public management förändrat även medelklassyrken, och hur medelklassarbete genomgår en deklassering. Typiska medelklassgrupper som lärare och sjuksköterskor har rört sig nedåt i samhällshierarkin – lönenivåer stagnerar, inflytandegraden över arbetet minskar och övervakningen ökar. Med andra ord sådant som skapar stress. Här snackar vi alltså i högsta grad om medelklassens egenintresse. När det i dag finns vårdcentraler och psykologmottagningar med hbtqi-certifiering och uttalad genuskompetens är det hög tid att vi också efterlyser en mer klassmedveten psykvård, där villkoren för att inte tillhöra ägarklassen tillåts framträda och analyseras. I egenskap av någon som nyss fick rådet att leta reda på en bra terapeut frågar jag mig alltså: när kan jag boka en politiskt medveten friskvårdstimme?