Vi går mot årsdagen av terrordådet på Drottninggatan. Ingen lämnades oberörd av den fruktansvärda händelsen, och rättegången mot den terrormisstänkte Rakhmat Akilov väntas pågå en lång tid framöver. Hur kan någon advokat försvara en brottsling som Akilov, och dessutom försöka få honom att slippa livstid? För advokaten Johan Eriksson är det självklart: ”Jag tycker att det är ett inhumant straff”.
Erikssons hållning är en som går helt emot det rådande politiska samtalet. Medan politiker vill uppfattas så tuffa som möjligt mot brott, bland annat med skärpta straff, så menar Eriksson i en intervju med Sveriges radio (26/3, 2018) det motsatta:
”Den argumentationen som sker nu saknar vetenskapligt stöd. Den är populistisk, den är feg. Man säger bara det som man tror att allmänheten tycker om. Om politiker säger att vi måste få ordning på våra förorter, det tycker jag också, om man säger att vi måste få unga människor att sluta skjuta på varandra, det tycker jag också, vi måste få bort narkotikan från gatorna, det tycker jag också… Och om politikerna säger då […] att det som ska få det att lyckas är att vi höjer straffen, då tror ju allmänheten det. De allra flesta i alla fall. Och då blir det en sanning som faktiskt inte är sann.”
Den jobbiga sanningen är att han har rätt. När det gäller Akilovs eventuella livstidsstraff är det upp till det svenska rättssystemet, men när det gäller de politiska krav som haglar om att skärpa straffen för att bli av med kriminaliteten så är det helt fel väg att gå.
Det är svårt att hålla huvudet kallt i frågor som känns så starkt i magen. När ens anhöriga eller en själv blir direkt utsatta för våldsbrott, så känns nästan inget straff som straff nog. Men när vi med is i magen tittar på i princip all forskning, så visar den motsatsen. Det är inte skärpta straff som minskar brottsligheten.
Det är inte skärpta straff som minskar brottsligheten
På DN Debatt (30/1, 2018) skrev sex professorer vid kriminologiska institutionen på Stockholms universitet en debattartikel i början av året. De refererar flera vetenskapliga studier, både från Sverige och utlandet, där man tittat på vad som minskar brottsligheten. Ingenstans är hårda straff svaret, snarare tvärtom.
En av studierna som forskarna refererar till är en avhandling från vårt grannland. I Danmark sänktes straffmyndighetsåldern från 15 till 14 år. Det ledde inte till att brottsligheten minskade bland unga, utan att de som drogs in i rättssystemet som 14-åringar i större grad misslyckades med att gå ut grundskolan. De återföll i brott i större utsträckning. Detta medan unga som fick fotboja i stället för fängelse mer troligt kunde fullfölja gymnasiet.
I en rapport från Statens institutionsstyrelse (SiS, 2017) blir det tydligt hur unga som döms till sluten ungdomsvård är de som oftast faller tillbaka i brott, medan de som får vistas i öppnare former inte återfaller i samma utsträckning.
Det här är bara några exempel, men det finns många internationella och svenska studier som visar detsamma. Höjda straff är inte svaret för att minska brottsligheten. Problemet är att det är så få brott som ens klaras upp, och det har inget med straffskalan att göra. Snarare tvärtom.
Så visst kan det kännas skönt i stunden när vidriga brott straffas hårt. Det kan kännas tryggt med tuffa politiker. Men den känslan är inte baserad på vetenskap, och blir den känslan det som driver fram tuffare tag från politiskt håll, är risken stor för att vi snarare får fler återfallsförbrytare. Som brottsoffer är känslan helt legitim, man vill låta de som begår värst brott brinna. Det är en basal idé om upprättelse, rättvisa och hämnd. Men att som politiker elda på den känslan hos allmänheten som nu ser det här som en av de viktigaste valfrågorna, är ansvarslöst. Det är valår, jag vet. Men är lite rimlighet för mycket begärt av våra politiker?
_______________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.