Den spekulationsekonomi som fört oss in i ekonomisk kris, har varit svaret på en fråga de flesta av oss inte har fått vara med och formulera. De senaste 25-30 åren har vinsterna ökat på lönernas bekostnad, klyftorna i inkomster och förmögenheter vuxit, och offentlig sektor svultits ut. Det har lett till att de rikaste i de rika länderna haft en massa pengar som måste ta vägen någonstans. När detta pyramidspel, som beskyddats av de politiska makthavarna och besjungits av ideologiska hovnarrar nu rämnar, vill samma aktörer inte vidkännas notan.
Den svenska regeringen hör idag till de mest extrema i västvärlden i sin marknadsfundamentalism. Just de faktorer som gjort Sverige relativt gott rustat att möta krisen – en stor gemensam sektor, starka fackföreningar och generella skyddsnät – har stått under tung attack. Nu har regeringen skyndat sig att rädda banker och finansinstitutioner, samtidigt som näringsministern är aggressivt ointresserad av näringspolitik och finansministerns förhållningssätt till den hotande massarbetslösheten är att ”nu ska vi inte drabbas av någon aktivitetspanik här”.
Detta är konkret klasspolitik. Först har alltså de rika blivit rikare genom att kapitalet roffat åt sig en större del. Den offentliga sektorn har hållits tillbaka av strikta budgetregler, samtidigt som privata aktörer har inbjudits att kalasa på kakan genom privatiseringar och tvångsmässiga upphandlingsregler. De nödvändiga, gemensamma kostnaderna för en fungerande ekonomi har vältrats nedåt i inkomstskalan genom skattesänkningar.
Ett marknadiserat pensionssystem har gött mäklare och försett aktiemarknaden med spelmarker, samtidigt som riskerna har överförts till pensionsspararna.
Nu får just de som inte är ansvariga för krisen gå ut i arbetslöshet. Samtidigt ”återfinansieras” många uppblåsta miljarder – som var högst reella när de köpte lyxresor eller plöjdes ned i fastighetsskattebefriade villor – genom statliga garantier. Garantierna ges utan att de underliggande maktförhållandena utmanas. Det betyder rent faktiskt att man intecknar miljoner människors framtida arbete, för att bibehålla strukturella orättvisor. Detta visar kapitalismens goda handlag med risk: med statens hjälp tar någon annan än kapitalägarna den. Det är den samtida formen av primitiv ackumulation.
I detta ögonblick när systemets irrationalitet är mer blottat än på 75 år, är det också tydligare än på länge var alternativet kan börja skapas. Det går att rikta om resurserna från skattesänkningar som leder till uppsägningar, till att anställa fler hett eftertraktade lärare, sjuksköterskor, bibliotekarier, äldreomsorgsarbetare. De stora klimatutmaningarna kan tas på allvar genom en ordentlig upprustning av tågnätet och kollektivtrafiken.
Vi kan sluta oja oss över segregation och bostadsbrist och sätta igång ett stort, modernt bostadsprogram för upprustning och nybyggande. Det är fullt möjligt att använda saneringsprogrammen till att ta statlig kontroll över banksystemet. Det går kort sagt att ta sig ur de marknadsfundamentalistiska rökridåerna och diskutera den ekonomiska verkligheten istället för evangeliska marknadshägringar.
Det är inte bara möjligt – det är också livsviktigt. Om inte det är vänsterpolitik idag, töms det politiska systemet på kraft. Det blir irrelevant. Det betyder inte att kampen om resurserna upphör. Bara att kopplingen mellan exempelvis val och verklighet tunnas ut i människors medvetande. Moderaternas opinionssiffror kan då skjuta i höjden tillsammans med arbetslösheten, och arbetarrörelsens krishantering inriktas på mediala skandaler runt LO-borgen.
