Malmö konsthall är nog Sveriges vackraste rum för konst. Dagsljuset strömmar in från snedställda takfönster ned i en luftig, överskådlig rymd och vidare ner på ett gråmålat plankgolv. Den anspråkslösa ingången leder direkt in från gatan. Inga kassor, inga entréavgifter eller en snofsig lobby utan bara rakt in i konsten. Utställningen heter ”I staden växer ett fält” och har ambitionen att presentera ett femtiotal konstnärer baserade i Malmö. Det är en stabil konststad med konsthögskola, ett konstmuseum, en filial till Moderna Museet och som sagt konsthallen. Med närheten till Köpenhamn och Berlin samt en eftersläpad gentrifiering, är möjligheten att komma över en ateljé inte så hopplöst liten som i Stockholm. Till Malmö söker sig också många utländska studenter och det märks inte minst när jag läser konstnärslistan. Jag känner igen ett par, tre namn. Resten är nya för mig.
Vid ingången roterar sakta en cylinder av tunn, vit textil, en installation av Samaneh Roghani. Ovanifrån hörs en kampvisa, ”Sången om jämlikhet” av Samin Bagheban, med en av den iranska regimen förbjuden text. Tryckt på det tunna flortyget syns en ung kvinna som står i olika betydelsebärande positioner, än med handen lyft i trots, än bredbent, än krummande i smärta eller med ett barn i handen. Verkets tajming med omvärldens händelser och de protester som Mahsa Aminis död utlöst är en slump. I själva verket är det så som verkstiteln anger, ”Perpetual ultimatum”, det evigt snurrande maskineriet som måste fortgå för kvinnokampen.
På öppningskvällen går en man klädd i en trollgubbehatt och färgglad rock omkring och påminner om den skogsmullige Radagast i Sagan om Ringen. Mitt i utställningen har han, precis som i sagan, ett lustigt litet hus där han då och då kunde ses sitta och arbeta. Det visar sig vara Sergio Augusto i vars dukar all möjlig tradition, barnboksillustration och populärkultur samsas hejvilt i lysande färger. Alltifrån glada gubbar, synbarligen besläktade med karaktärer ur Svampbob Fyrkant, till folkloristiska vidunder och allehanda gnottar. Ibland presenteras de som ett sakligt uppradat persongalleri, som ett Pokémon-album, ibland ingår de i panoramor av exotiska fantasilandskap som bjuder blicken att flanera i gränder och högt upp i trädgrenarna där det försiggår en hel del sattyg bland bladverken. Ytterligare en målning består av enbart geometriska mönster associerande till amerikanska ursprungsbefolkningars vävtekniker. Augustos verk påminner om en verklighet som pågår i ett sedan länge icke-homogent Sverige, men vars uttryck och existens i det offentliga, i politikens sfär, allt tydligare definieras som något främmande, outtalade anomalier.
Förutom ett stort, döende pilträd med en krona som når upp till den väl tilltagna takhöjden, ett verk av Carola Grahn, är det få verk som tar stor plats. Tvärtom är anslaget lågmält och intimt. Det betyder inte att det saknas engagemang men det fungerar snarare på ett inbjudande och informellt, ofta finurligt hantverkmässigt sätt som väcker beundran, munterhet eller som bara skärper sinnena. Konstnärsduon LealVeileby utgår i sina sofistikerade, handgjorda objekt från den ene konstnärens pappa, Ismael Leals, omsorg om vardagsföremål. Billiga köksredskap som lagats med imponerande precision och uppfinningsrikedom som om sakerna vore unika och otänkbara att kasta. Konstnärernas tillägg är att hedra denna omsorg med konstfärdiga, specialgjorda askar, liknande sådana förpackningar som används för lyxprodukter som samtidigt får tjäna som minipodier.
Om jag ska välja en röd tråd i utställningen så får det bli omsorg. För Malmö är inte Stockholm, med dess dopade galleriscen och allt mer kommersialiserade konstliv. Här överlever konsten konjunktursvängningar och pandemier med hjälp av en självorganisering ojämförbar med huvudstaden. Signal, ateljéföreningarna Addo, Borrgatan Alta och Vista, Malmö Open Studios och Molekyl Gallery, bara för att nämna några, är ett nätverk som inte bara främjat kamratskap, utan också gett upphov till ett eget, växande fält. Om något verk som sticker ut här, så är det kollektivverket ”On hold”, påbörjat av Johan Nahoj under pandemin, då han i isolering ägnade sig åt en ram- och podiumverkstad. Här har han rundat kuratorlaget och bjudit in ytterligare 23 konstnärskollegor att installera sig i hans underfundiga strukturer som är som gjorda för en förbipasserande kamrat att ställa, hänga eller luta sina verk emot. Om det är så som man brukar säga, att konstens tentakler med flimmerhåren kan känna vägen framåt, så går den definitivt åt ett spännande håll.
