Under onsdagen presenterade Vänsterpartiets Ulla Andersson och Socialdemokraternas Magdalena Andersson i en debattartikel i Aftonbladet (30/3, 2016) hur man nu ger möjligheten till bankerna att bidra till satsningar på välfärden. Genom att ta bort avdragsrätten för så kallade efterställda lån så drar man in 1,4 miljarder kronor till statskassan. Det är naturligtvis bra. Bankerna är en rimlig måltavla i kampen för en rymligare statskassa. De vinster och bonusar som de har kunnat göra på sina kunder har till och med kritiserats av Anders Borg. Det säger en del om hur ofarligt detta utspel är. Låt oss hoppas att det också kommer lite skatter på transfereringar, spekulation och räntesnurror också.
Efter att ha läst hela artikeln kan man sätta fingret på ett av Vänsterpartiets största problem i budgetsamarbetet. Man tvingas svälja S-synen på finanspolitiken. I artikeln skriver Andersson och Andersson att regeringen fört en lyckad politik för att minska ”budgetunderskottet” och genomfört både ”besparingar och väl avvägda inkomstförsäkringar”. Vän av ordning och valfri företrädare för Vänsterpartiet skulle kunna invända att det handlar om intet förpliktigande formuleringar och att undertecknad är småaktig som slår ner på dem, nu när man ändå lösgjort 1,4 miljarder ur Magdalena Anderssons grepp. Varje maratonlopp börjar med ett första steg, och så vidare.
Det är naturligtvis sant, men samtidigt är det genom verklighetsbeskrivningen i artikeln det blir uppenbart att ett budgetsamarbete innebär att man inte klarar av att föra fram den mer grundläggande kritik mot hela det finanspolitiska paradigmet som skulle behövas. Man binder sig till en politisk riktning som fokuserar på underskottsminskning istället för en som bygger på behoven i välfärden.
Problemet här är att Vänsterpartiets förhandlingsgrupp säkerligen vinner förhandlingssegrar (inom kort kommer de börja rulla ut som bombmattor över tidningarnas debattsidor) men överlåter den kommunikativa paketeringen av reformerna till regeringen. Texten om bankskatten är uppenbart skriven av en politisk tjänsteman på finansdepartementet. Bankskatten beskrivs inte direkt som en folklig seger över kritstreckskostymerna, som det borde. Det går nästan att med markeringspenna gå över vilka stycken som V-kansliet har petat in efter att ha kollat på texten. Formuleringarna om hur stora bankernas vinsterna var är viktiga, men det gör ju inte utspelet slagkraftigt i grunden.
Bankskatten beskrivs inte direkt som en folklig seger över kritstreckskostymerna, som det borde.
Men nej, det handlar inte heller bara om vilka inlägg och på vilket sätt det delas på Facebook. Vänsterpartiet har ett organisatoriskt problem, som innebär att man inte längre bedriver opinion där människor befinner sig mest. Man måste både skriva artiklar på Aftonbladet Debatt *och* vinna argumentationen på torget i Arvika. En del av en ganska liten opposition i Vänsterpartiet ägnar sig istället åt att skälla på företrädare, på just Facebook. En liten önskan vore ju att de istället presenterade de faktiska segrarna som segrar och en del av ett större projekt i sina hemkommuner och på sina arbetsplatser. Men för att kunna göra det krävs ett politiskt ledarskap som inte bara tänker på hur segrarna ska uppfattas av de politiska kommentatorerna.
Det är sant att varje maratonlopp börjar med ett första steg. Men med tanke på att det nästan är två år sedan valet, och bara drygt två år till nästa, så borde springet i benen vara lite mer närvarande nu.
